Sånger från nedre botten

Stagger Lee

2011-08-25T19:11:00.004+01:00

"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"

Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.

Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.

Ship To Gaza

2011-08-21T22:47:00.004+01:00

Idag har jag ideligen fått uppdateringar genom Facebook från Gaza Youth Breaks Out om nya bombningar av Gaza. Jag tycker att det är förbannat svårt att ta in nyheter från ett ghetto isolerat av murar där civilbefolkningen bombas som kollektiv bestraffning för dåd utförda av enskilda. Kollektiv bestraffning är ett brott mot krigets lagar. Vad tror man från Israels regerings sida att man kan uppnå med de bomber man fäller, mer än att fler unga desillusionerade palestinier tar till vapen?

I vintras var jag med och arrangerade en stödfest till Ship To Gaza som drog in nästan 40 000 kronor. Bandet vårat lirade och jag satte ihop ett blandband som spelades i baren innan. Blandbandet finner du HÄR.

Kåntry

2011-08-19T17:27:00.005+01:00

Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.

När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.

Ute och cyklar

2011-05-12T11:13:00.000+01:00

Får jag ge dig min morgon

2010-04-26T19:45:00.003+01:00

"Well I'm down, yes I'm getting thirsty
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"

Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.

90-talsvecka

2010-04-24T20:03:00.003+01:00

"Into the night I crept back again
An animal wounded hiding in pain
I didn't know, I didn't believe
That I'd feel so lonely
Watching you leave"

Vaknade med Weeping Willows i skallen i morse. Inte så konstigt, jag lyssnade på deras debutalbum härom dan. Det håller fortfarande förvånansvärt bra.

I tisdags nåddes jag av nyheten om att Guru har kilat vidare. Trist. Guru var en av mina absoluta hip hop-favoriter. Och Mass Appeal håller jag för en riktigt stor låt. Gurus samarbeten i Jazzmatazz med jazzmusiker som Donald Byrd tror jag var mer betydelsefulla än vad man då förstod. Musikerna gjorde sitt återtåg till hip hopen precis när det kändes som om allt stagnerat.

I onsdags fick jag Charlatans Weirdo i skallen. De gjorde ett bra album, sen har jag inte orkat följa dem mer. Kanske ligger det fler guldkorn där, men de får ligga.

Undrar vilken nittiotalslåt som rasslar till i skallen i morgon. Hoppas bara att det inte blir tandläkarens No Coke eller tyskreggaegruppens The Sign.

En fundering

2010-04-23T07:39:00.007+01:00

"I want to love you but
I'm getting blown away"

I morse vaknade jag som vanligt före väckarklockans irriterande oväsen. Väckte försiktigt dottern. Satte på kaffet. Då kom melodin till Like a Hurricane smygande genom skallen. En melankoliskt vacker melodi som ligger där och blänker bland bråten av minnen. Undrar om det var så det var för Victoria Bergsman, ett par toner flyger förbi, återkommer, vackra, nästan bekanta, och sen kommer orden och sen när låten klar och det städas i skallen hittar hon Like a Hurricane liggande där. Konstaterar att 'jaja, så kan det gå'.

Jag lägger inga moraliska aspekter på lånet som Taken by Trees gjorde. Inte alls. Lån inom musiken har alltid gjorts. Kommer alltid att göras. Det är en av förutsättningarna för framåtskridandet. Dessutom gillar jag To Lose Someone skarpt.

Hemmafunderingar

2009-09-14T07:56:00.004+01:00

"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"

Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.

När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.

Ännu ett blandband

2009-09-10T08:39:00.008+01:00

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.

Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Vem i helvete är Chaka Demus

2009-09-08T08:06:00.003+01:00

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"

Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

Pausmusik

2009-09-07T13:05:00.004+01:00

Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.

Jamie T är tillbaka

2009-09-07T08:07:00.005+01:00

"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"

Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.

Tidiga tankar och lite musik

2009-08-30T06:30:00.006+01:00

"If you've lost your faith in love and music
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"

Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.

***

Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.

Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.

Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.

Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.

Sörmlandstrampet - år två

2009-08-24T18:02:00.005+01:00

"Well, I'm just a modern guy
Of course, I've had it in my ear before
Well, I've got a lust for life (lust for life)
'Cause of a lust for life (lust for life, oooo)"

Jo då, jag kom runt. Och på en mycket bättre tid än vad jag hade räknat med, vilket faktiskt är lite av en bedrift. För redan efter två och halv mil började jag få känningar av löparknät. Bara åtta och en halv mil kvar. Där satt jag alltså i en jätteklunga och undrade vad i helvete jag höll på med. Bestämde med M att vi skulle ta depåstopp redan vid första depån så att jag skulle kunna stretcha ut. Inte fan gick det. När depån väl dök upp, i slutet av en ordentlig nedförsbacke, låg jag längst fram i en klunga på närmare trettio personer: Fortsätt trampa, fortsätt trampa...

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och köra på kadens, hela tiden på lättare växlar än vad jag skulle använda normalt och tänka på att knäna inte ska spreta åt alla håll (Anders Adamson på Eurosport brukar tjata om att du ska cykla som om du hade klackskor och snäv kjol på dig). Efter tag släppte molandet, eller rättare det var bara irriterande och smärtade inte så farligt. Bestämde mig dock för att inte missa det andra depåstoppet, hade på känn att det skulle behövas för de sista backarna och det gjorde det också. Sista två milen var vi fem som gick runt, sen sprack ett däck med en ljudlig knall och så var vi fyra kvar uppför slakmotan och de andra avslutande backarna.

Till slut var det bara L och jag som drog. "Sorry, jag är helt slut", kom det från den ene. Den andre var bara tyst. Jag svarade väl nåt i stil med vem fan är inte trött. Samtidigt såg jag svängen ut mot Genetaleden, då tänkte jag att nu får det vara slut med dragjobbet åt andra. Tog kurvan stående och la allt jag hade på pedalerna och spurtade ifrån de andra, en spurt som höll på att självdö när jag insåg att jag hade räknat fel, sträckan var ju för fan längre än jag mindes den! Nåja, jag kom i mål några minuter före de andra.

Efteråt snackades det bland cyklisterna om hur loppet hade varit, var det hade varit jobbigt, var man kroknat, tider och allt sånt där. Till slut kom mina vänner i mål och vi rullade ner till stationspuben och beställde in ett gäng öl och käk. Sällan har en Staropramen Granat smakat så gott.

I Wish It Would Rain

2009-08-22T07:16:00.004+01:00

"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."

Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.

Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.

Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.

Mitt kontinentala jag

2009-08-17T09:23:00.004+01:00

"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"

Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.

Willy har kilat runt hörnet

2009-08-07T15:51:00.009+01:00

Uppdatering:

Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.

Vila i frid Willy.

Cykelmusik

2009-08-05T08:41:00.004+01:00

"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"

Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?

Semestertankar

2009-08-04T08:27:00.005+01:00

"All we hear is Radio ga ga
Radio blah blah
Radio what's new?
Someone still loves you!"

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Det är inte utan att tanken formar en liten klump av oro i magen. Först och främst för att jag kommer att ha galet mycket att göra i två veckor framöver med ingen som helst tid till att sitta och vänta på folk. Det är det ena skälet. Det andra är osäkerheten inför framtiden. Även om situationen inte är akut vore det onekligen trevligt att hitta en ny utmaning här i livet, ett nytt jobb som ger mig ny energi. Riktigt vad det är för ett arbete, vet jag inte, men det känns som om det är dags att hitta ett jobb där arbetsgivaren inte kan skylla sitt dåliga arbetsgivarskap på att de inte är en vanlig arbetsgivare, utan en ideell organisation. Ett argument som jag förövrigt har väldigt liten förståelse för. Anställer du någon får du lov att följa de lagar och regler som finns. Gillar du inte det - gör jobbet själv. Så enkelt tycker jag att det är, eller rättare; borde vara.

Utanför fönstret lyser solen. För ovanlighetens skull. Jag tror inte att jag är särskilt annorlunda än övriga svenskar som har semestrat hemma i år - jag känner mig lite snuvad. Antalet soldagar de senaste tre och halv veckorna har varit allt för lätträknade. Även om jag tack och lov har lyckats förtränga jobbet och ansträngt mig för att leva oplanerat känns det som om något saknas mig. Jag har faktiskt inte badat en enda gång i år, ok jag är en riktig badkruka men det hör inte hit. Jag vill ha värme och sol när jag är ledig. Inte för att jag vill ligga och deka på nån strand, utan för att jag behöver ljuset och värmen för att orka med rusket och mörkret som kommer i november och som för varje år känns längre och tyngre. När det forsade ner som värst satte jag ihop en regnlåtlista på Spotify, du hittar den här. Och nu lyser solen uppfordrande och dottern ligger och läser i sitt rum. Vi får ta tag i det här.

Att jag fick Queen i skallen skyller jag på tv4. De intervjuade Lady Gaga i morse och jag kan inte ens se hennes namn i skrift utan att jag börjar nynna på den gamla Queen-hiten. Faktiskt ganska vidrigt.

Tystnaden från nedre botten

2009-07-30T21:17:00.004+01:00

Idag är det exakt en månad sen jag fick till en bloggpost här. Lusten till att blogga om andra saker än cykling har helt enkelt inte funnits och eftersom att jag misstänker att ni som brukar titta förbi här har ett relativt begränsat intresse av mina cykeläventyr, träningsrundor och annat cykelrelaterat har jag helt enkelt valt att blogga om det på cykelklubben.se. Det var lite jobbigt i början, nåt taskigt samvete gnagde för att jag inte hade lust att blogga här - en känsla av att vara otrogen. Vilket i och för sig kan vara kittlande, men i det här fallet mest var irriterande. Efter ett par veckor gick det bättre, då kunde jag åtminstone skylla på semestern; jag kan ju inte gärna blogga om politik och annat jobbrelaterat när jag är ledig. Näh, ut och cykla med dig! Och jag var inte så svårflirtad. Lyckades faktiskt pallra mig runt Mälaren på två dar. Utan att kroppen gick sönder. Hittade ett pang i Kungsör där jag kunde vila benen, Thor Modéens Gästgifveri. Namnet fick mig att de sista milen fram till Kungsör att sukta efter en silltallrik, en köttbit, en öl och en klar. Av det blev det nästan intet. Utan att slösa fler ord än vad som behövs: Kungsör är en gastronomisk katastrof. Öl och den fetaste och mest flottdrypande pizza jag nånsin käkat blev substitutet. Semestern tycks dessutom har satt sig i skallen, jukeboxen är tyst ungefär fram till att mokabryggaren börjar sjunga. Vad det var för en låt i morse har jag glömt, hade inte tänkt blogga här ändå. Men en video kan vi väl kolla in tillsammans:

Hur jag gör med bloggandet framöver har jag inte bestämt, vi får se hur det känns.

Glädjedans

2009-06-30T16:25:00.003+01:00

Roger Milla dansade in i våra vardagsrum under VM 1990. Du kan se ett exempel i första klippet här:

Igår dansade Sandor Wagner in. Lite mer tyskt kanske:

The King is gone, but he's not forgotten

2009-06-26T07:35:00.006+01:00

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:

And every hour's marked by the chime of a clock

2009-06-24T08:12:00.005+01:00

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:

Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Äventyrsresor

2009-06-22T07:05:00.006+01:00

"Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid"

Så var man hemma efter ett äventyr till Gotland. Det äventyrliga låg i att resa magsjuk. Ingen större höjdare vill jag påstå. Eländet började förra söndan. Tisdagsresan ställdes in. På onsdagseftermiddan bar det ändå av. Satt och knep hela vägen ner till Nynäshamn. Vidrigt. Blev tack och lov frisk lagom till midsommarafton. Några bilder blev det till slut även den här gången.

På Asplunds tid då var himmelen vid

2009-06-14T11:25:00.007+01:00

Det är rätt skönt att få stöd ibland. Sen spelar det mindre roll att stödet är nästan hundra år gammalt när det kommer från arkitekter som Gunnar Asplund. För ett tag sen kritiserade jag stans politiker för deras brist på visioner och kortsiktiga ekonomiska tänkande när det gäller Slussen. Jag skrev:

"Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet."

I dagens Svenskan finns en essä av arkitekturhistorikern Eva Eriksson som visar att Slussen-problematiken egentligen handlar om ett historiskt felval; placeringen av Stockholms centralstation. En rad arkitekter pekade redan 1914 på de problem som har sysselsatt stadsarkitekter och politiker i årtionden därefter: Getingmidjan. Ivar Tengbom föreslog att centralstationen skulle flyttas till Kungsholmen så att tågtrafiken kunde dras över Smedsudden. Asplund var inne på samma tanke när det gällde trafiken, men placerade centralstationen nånstans norr om Norra Bantorget. Nu blev det inte så. Stationen fick ligga där den låg. Och för varje tids trafikproblem har den kortsiktiga stockholmslösningen hetat: Bygg en bro. Till.

Med den planerade ombyggnaden av Slussen har man en historisk möjlighet att rätta till en del av de tokigheter som nu ligger där i öppen dager. Det är inte för sent, så länge inget har börjat byggas. Tänk om - tänk rätt. Men det är väl en bön till tomma intet.

Så här skrev Asplund om planerna på en järnvägsbro 1914:

”Med djup beklämning i hjärtat gå vi fram till Mälarstranden och stanna häpna: Var är Riddarholmen? Jo visst, där bakom utfyllningen – järnvägsbron. Icke simmande lätt och vackert med alla sina minnesrika byggnader på Mälarvågorna, men bortskymd, avklippt, ihjälslagen av denna kolossala brutalitet som heter järnvägsbron /… / pärlan i Stockholms skönhet skändad, förstörd för all tid! Och det vackra öppna gattet mot Slussen bortskymt."

Det blev inte en bro Asplund. Det blev tre. Varav en är sexfilig bilbro.

..ett regn och en pöl

2009-06-12T06:09:00.002+01:00

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

En mer passande låt att få i skallen innan man är på väg till dotterns skolavslutning har jag svårt att tänka mig. I eftermiddag börjar sommarlovet i 'detta land är ett regn och en pöl', så nu har ungarna tid att bygga en uppdaterad version av Noaks ark. Antagligen blir den bara virituell eftersom att barn av idag är rädda för skog och natur, åtminstone om man ska tro nån undersökning som publicerades för några veckor sen.

Att vi lever i extrema tider är ingen nyhet. Men jag tycker att det är lite jobbigt när SMHI kan berätta att maj slog värme- och vindrekord och juni är den kallaste sommarinledningen på 50 år.

Hur går det med arkbygget ungar?

Samtidigt kunde man i morse läsa i Svenskans papperstidning att LO-medlemmarna är de som har tagit stöten i lågkonjunkturen, det är dom som har varslats, blivit arbetslösa och som grädde på moset får de högsta a-kasseavgifterna. För ett tag sen hörde jag nån säga att klassklyftorna inte längre finns. Säg det i ansiktet på nån som är på väg att bli utförsäkrad och inte har råd till semester med familjen.

Fredrik, Anders och Sven Otto, hugg i och hjälp barnen nu. Va? Vet inte ni heller hur en hammare ser ut...
..men snälla nån, då kan ni väl åtminstone maka på er så att nån som vet kan hjälpa till.

På måndag börjar en veckas semester. På tisdag åks det till Gotland. Det ska bli skönt att andas och tänka på annat, typ vädret och vad för mat som ska lagas. Några böcker finns det kanske också lite tid till att sluka.

Om Sims Förtielva och Sing Star får plats på arken?

Suck...

Jamie T Strikes Back

2009-06-08T08:58:00.002+01:00

"I wanna be straight. I'm sick 'n' tired of takin drugs 'n' stayin up late..."

Mersmak

2009-06-06T17:06:00.006+01:00

©Banditha

"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"

Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:

1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland

Extranummer:

Bankrobber
White Riot

Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.

UPPDATERING

Och så här lät det.

Mardrömmar

2009-06-03T08:03:00.004+01:00

"Run, rabbit, run!"

I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.

Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.

Ledigt efter ledighet - mitt fackliga krav

2009-06-01T11:57:00.006+01:00

"My mistake
And no mistake
And I would take it back if I could
So stay with me tonight"

Efter en sån här helg borde man få ledigt i ett par dar. I lördags blev det nio sköna mil i sadeln med ett fikastopp vid Café Grindsjön, stoppa skallen i vattnet-stopp vid Ådran och sen en kall Staropramen på Nygammalt i Kransen. Till kvällen blev det carbonara med två äggulor, mycket parmesan och mycket persilja, allt nersköljt med en halv flaska rödtjut. Sen somnade jag ovaggad.

När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag mig inte helt kurant, men jag mötte ändå Tant vid niotiden sen bar det av ut på Ekerö, Munsö och Adelsö. Vid Tappström mötte vi upp fem andra cyklister som skulle med. Det blev en kanondag. Jag hade aldrig tidigare satt min fot på Adelsö. Nu vill jag tillbaka igen. Vägarna där är underbart slingrande och trafiken näst intill obefintlig. Rundan går rätt fort att avverka, så mitt tips är att ta den två varv med fikastopp. Det finns nämligen ett underbart litet fik som har goda bakverk till löjligt låga priser.

När jag efter tio mil äntligen hittade hem var det bara att duscha och käka och kasta mig iväg till repet. Jag tror nog att det är bäst att vi ställer in fredagens gig. Repet var löjligt lyckat. Och ska man vara skrockfull innebär ett lyckat genrep en misslyckad spelning...
..vi lyckades till och med enas om en spelordning. Utan att slåss. Sju låtar. Vill man vara poetisk; en låt per skalle. Men det var nog bara ett olycksfall i arbetet.

Ölen på 3V efteråt smakade förträffligt. Kom hem vid tio trött och nöjd. Såg fram emot en lång skön sömn, men då satte det igång att svida rejält i halsen. Käkade turkisk peppar som halstabletter. När jag väl somnade vaknade jag efter en och en halv timme badandes i svett. Så höll det på hela natten. När väckarklockan ringde kändes det som om jag skulle behöva ett par dar att ta igen mig på. Nu faller inte ödets lott så lyckligt. I stället sitter jag på jobbet trött och jävlig. Men helgen var bra.

Två glidare i samma text

2009-05-30T06:47:00.003+01:00

"I remember way back then when
Everything was true and when
We would have such a very good time
Such a fine time"

I veckan lyssnade jag en smula på Ekots Lördagsintervju. Det var programmet från den 16 maj med Piratpartiets Richard Falkvinge. En smått skrämmande upplevelse. Karln begär förtroende från svenska folket för att skicka ner nån till Bryssel utan att berätta vilken partigrupp de tänker liera sig med - om de kommer in i parlamentet. Och det hade väl varit frid och fröjd om Piratpartiet var ett enfrågeparti. Men det dementerar Falkvinge. Han upplyser lyssnarna om att de ska rösta som partigruppen, såvida det inte kolliderar med deras (rätt oklara) tankar om medborgarrätt. Hur ställer Piratpartiet då till arbetsrätten och kollektivavtalen? Ökad överstatlighet? Sociala rättigheters överhöghet gentemot marknadens? Det vet vi inte. Eftersom det är frågor som Piratpartiet inte vill prata om, men senare gärna rösta om. Att Falkvinge sen inte vill redovisa hur mycket stålar som folk har pröjsat in på hans konto och hur han sen har använt dem ger en fingervisning om vad för sorts typ han är - en glidare.

***

Barnledig helg. Den kunde ha startats med firmafest. Men jag hoppade det. Alkohol och frustration är ingen bra kombination. I stället vaknar jag tidigt idag, relativt utvilad. Om 55 minuter ska jag träffa mina cykelkompisar vid Kransen. Sen drar vi söderöver till Grindstugan och fikar. I morgon blir det Adelsö. Sen sista repet innan giget i nästa vecka. Jo, jag börjar nog få lite nerver inför det. Sist jag stod på en scen var nog ungefär vid tiden för Gustav Vasas död. Vi får väl se om vi kan enas om vilka låtar vi ska lira. Som det ser ut nu lär det bli samling i baren under ett par låtar...

Flera tankar i skallen samtidigt

2009-05-27T07:45:00.004+01:00

"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"

Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?

Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.

Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.

Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.

Värdelös ursäkt

2009-05-26T08:19:00.004+01:00

"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"

Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.

***

Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:

Klassisk musik

2009-05-25T10:21:00.005+01:00

"I'm fucked, forlorn, frozen beneath the summer
Don't sing along or you'll get what I got"

Helgen har varit lysande. Det var först igår kväll när jag skulle somna som jag började tänka på jobbet. Sen var den nattsömnen förstörd. Så nu står jag på jobbet trött och jävlig. Annars har det varit en lagom skön blandning av fest, vila, cykling och repande. Som en liten clou fyllde dottern tio igår. Det blev tårt- och kak-kalas hos M:s hulda moder. Paketen var fina och dottern lyste. Jag och M:s mamma köpte en ny cykel till henne. Vit och fin. Tårt- och kakstinn bar det av till replokalen, där låtordningen nästan spikades. Sju låtar blir det. De tre första fungerar ruskigt bra ihop. Det ska bli hur kul som helst. Förhoppningsvis smittar vår entusiasm av sig på dem som vågar sig till giget. Vi har konstaterat att vi inte lirar covers - vi lirar klassisk musik. Så den 5 juni ges en klassisk konsert av vår förtjusande septett.

Ett fynd för mig kanske för dig

2009-05-21T10:02:00.004+01:00

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Igår hittade jag ett riktigt fynd när jag gick på min lunchpromenad, inne på Akademibokhandeln vid Odenplan låg en hög av Jeppe Wikströms och Jan Lundgrens fantastiska fotobok Perspektiv på Stockholm a 169 kronor styck. Självklart kom jag därifrån med ett ex. Egentligen borde jag ha köpt fler. Perspektiv på Stockholm är den självklara presenten till någon som är det minsta intresserad av historia och stockholmiana. Särskilt fascinerande tycker jag att de jämförande bilderna är. Där de har ansträngt sig för att ta en ny bild ur samma perspektiv som en gammal. Hela morgonen har jag förundrat suttit och bläddrat i boken. Perspektiv på Stockholm kommer jag att ha glädje av länge.

Vad ska du bli

2009-05-20T08:07:00.004+01:00

"As I walk through This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity
I ask myself Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?"

Sitter på jobbet och försöker ta mig upp ur ledan. Elvis Costellos 'Armed Forces' är morgonens soundtrack. Solen skiner åtminstone. Alltid nåt. Igår frågade en i bolagsstyrelsen hur läget var. Orkade inte hålla masken och frågade henne om hon verkligen ville veta. Det ville hon. Förklarade att jag var mer än lovligt trött på hur personalpolitiken fungerar eller snarare hur den inte fungerar. Hon sa att hon förstod. Vad svarar man på det? Fint, gör nåt åt det då! Eller?

***

Trots att det råder mörker på jobbet finns det ljuspunkter i livet; dotterns Mamma Mia-föreställning igår var en stor sådan. Hon har lyckats få 21 barn och vuxna att engagera sig i ett halvår för att sätta upp Mamma Mia. Projektet har gått på grund otaliga gånger när tjejerna har blivit osams men M lyckades genom en stor dos diplomati ändå till slut att genomföra föreställningen. Det var rörigt, roligt och rörande. Precis som det ska vara när en hel hop tioåringar spelar sin första pjäs. De såg så lyckliga ut när de stod och tog emot blommor och applåder efteråt. Och jag tror att de flesta föräldrarna kände sig precis lika stolta som jag när barnen somnade igår kväll. Efteråt gick vi på M:s favoritkrog och åt grekiskt.

Ohämmad populism

2009-05-19T10:13:00.003+01:00

"Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor"

Jag vet inte riktigt hur urverket tickar i Kristina Alvendals skalle. Men hennes senaste utspel om vad som ska klassificeras som kulturhistorisk bebyggelse här i stan är så populistiskt att det nästan är skrattretande. Att det inte lockar till skratt är för att hon har makt. Och som makthavare har Alvendal nu skrivit till Stadsmuseet:

"I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

I Svenskan förtydligar Alvendal vad hon tycker ska få en K-märkning: –Hela klassningssystemet bygger ju på en vilja att bevara det som vi anser vara skyddsvärt, att bevara det gamla Stockholm.

Notera ordet "gamla", jag tror att det är centralt i hur hon ser på vad som är skyddsvärd arkitektur. Att en byggnad från sjuttiotalet skulle kunna ha en hög skyddsklass är för henne främmande. Själv måste jag säga att Stockholms stadsmuseums blåa klassificering av Trygg Hansa-huset inte bara är modig, den är självklar. Jag går ofta förbi där och ögonen dras till byggnaden, det är tidstypiskt - men ändå inte. Trygg Hansa-huset är både vackert och fult beroende på vilket perspektiv du ser byggnaden ifrån. Jag tycker att det är en spännande byggnad. Och som sådant anser jag att det är klockrent enligt lagens formulering för byggnader som är ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Även sjuttiotalet är historia och har viktiga kulturhistoriska värden, oavsett om man gillar epokens estetik eller inte. Det är inget en maktfullkomlig politiker kan tycka bort.

Cykla mig trött

2009-05-18T09:31:00.003+01:00

"No one cared
When someone lied
They’d rather say
That it’s irrelevant"

Det har varit en lång cykelhelg som fått mig att tänka på annat än jobbet. Jepp, vi är där igen. Det är struligt som fan och erkännandena är få. Det resulterar i en gigantisk trötthet som naturligtvis inte blir mindre av att vi genomgår en stor fusion där personalen tycks vara en lågprioriterad fråga. Inte blir det bättre av att vi är ett antal anställda som inte är anställda av moderbolaget, utan av dotterbolaget och som sådana räknas vi inte när moderbolaget ska fira fusionen. I ett sånt läge är det bra att cykla sig trött. I lördags mötte jag ett par vänner vid niotiden på morgonen. Vid två-rycket och med nio mil i benen satt jag och Tant på en uteservering i Kransen och njöt av varsin bärs i solskenet. Jag kom hem lagom till att Roberto Vacchi hälsade välkommen till den åttonde etappen av Girot. Snacka om planering. Igår körde jag Carrera Vårklassikers korta bana och kom in bland de tio bästa. En smått hyfsad prestation om jag får säga det själv med tanke på att jag nästan trodde att det var slut med cyklandet efter löparknäna i höstas.

Pretty in Pink

2009-05-14T07:38:00.008+01:00

"Einstein can't be classed as witless.

He claimed atoms were the littlest.

When you did a bit of splitting-em-ness

Frighten everybody shitless"

Jag avskyr debattprogram i tv. De handlar oftast om att sätta programledaren i fokus. Och eftersom att den numer har rätten att avbryta i stort sett hela tiden sprider det sig till debattörerna som gapar i mun på varandra. Olidlig tv med andra ord. Trots det fastnade jag i går framför fyrans Kvällsöppet som endast handlade om Anna Odells verk 'Unknown Woman 2009–349701'. På ena sidan satt Anna Odell själv, en konstfacksprofessor och nån medelålders herre från en patient/anhörigförening, på den andra David Eberhard, chef St. Görans psykiatrimottagning vid tillfället, Birgitta Rydberg, landstingsråd med ansvar för psykiatrin. Det var en märklig debatt nu när Anna Odell har klivit fram och tagit ansvar för sitt verk och förklarat vad hennes avsikt var och är kom kritiken mot henne att handla om att hennes handlingar inte satte fokus på frågan hon ville lyfta utan om tilltaget. Det vill säga, de (David Eberhard och Birgitta Rydberg) som hela tiden har pekat finger och anklagat Odell för att vara oseriös, för att snylta på samhällets resurser och för att vara ohederlig anklagar henne nu för att vara den som trollat bort frågan om psykiatrins metoder och resurser. Det blev till och med riktigt obehagligt när David Eberhard i princip ville lägga munkavle på Anna Odell eftersom att hon saknade den ”psykiatriska kompetensen”. Att han själv inte drar sig för att recensera konst finner han inget märkligt i. Som vanligt blev man inte klokare av debattprogrammet, men det stärkte min åsikt om att svenska liberaler har det svårt med liberalismen. Och jag anser fortfarande att Anna Odell har gjort rätt. För är det så att hennes "snyltande av vård" innebar förlängt lidande eller utebliven vård för någon annan, ja då har verket visat att vi har alldeles för snålt tilltagna resurser till psykiatrin. Och bara ur det perspektivet är verket värt all heder.

***

Att Thomas Lövkvist tappade den rosa ledartröjan kan ha berott på mig. Jag glömde alldeles bort att ha på mig mina rosa strumpor igår. Som straff tänker jag bära rosa strumpor till Girots sista dag.

En märklig dag

2009-05-13T18:43:00.004+01:00

"Do you know the way to San Jose?
I’ve been away so long. I may go wrong and lose my way.
Do you know the way to San Jose?
I’m going back to find some peace of mind in San Jose"

Jag vet inte om det är Snoddasvarning på den här låten. Jag hade bara melodin i skallen hela morgon, utan att komma på vad det var som snurrade runt i den mentala jukeboxen. Vid niotiden stod jag inte ut längre utan frågade jag min jobbarpolare om han visste var det var jag hade i skallen. Det räckte med en nynning för att han skulle knäcka låt, låtskrivare och artist. Märkligt.

***

Att Thomas Lövkvist skulle få behålla Maglia Rosa var ett fint önsketänkande. Tyvärr var motståndet bättre. Men han rullade ändå in som trea på dagens hårda etapp. En etapp som fick många favoriter att vika ner sig. Imponerande. En annan som imponerade var Fredrik Kessiakoff som rullade in som tia. Han har inte tillstymmelsen till lika bra stallkamrater som Lövkvist. Trots det har han avancerat bra i sammandraget de två senaste dagarna och ligger på en 24:e plats. Två svenskar med topp tio-placeringar på en bergsetapp har aldrig tidigare inträffat. Märkligt.

THOMAS LÖVKVIST KLÄR I ROSA

2009-05-12T17:13:00.003+01:00

I dag tog Thomas Lövkvist över Maglia Rosa. Tommy Prim var den svensk som senast åkte i den rosa ledartröjan. Året var 1983. Grattis Thomas och bra jobbat! Jag hoppas att du får behålla den länge.

Take the 5th!

2009-05-12T09:24:00.002+01:00

"In every street and every station
Kids fight like different nations
And it's brawn against brain
And it's knife against chain"

Så var det bestämt då. Det blir ett gig. Planeringen är i full gång. Inbjudningarna har skickats iväg. Digitalt. Så gick det inte riktigt till senast vi lirade ute. Då var det flyers som skulle tryckas eller kopieras. Gör någon flyers idag? Bortsett från den där porrklubben vars tapplappar man kan se lite här och där i city.

Jag måste erkänna att jag drabbades av ett tvivel när jag satt där med facebookeventet klart och skulle skicka ut inbjudningarna; vem fan är intresserad av att se ett gäng gubbar lira trettio bast gamla punklåtar? Även bland mina vänner. Borde jag inte bespara dem plågan, hånskrattet och genansen? Jag satt där och tittade på vännernas profilbilder och kunde inte komma på en enda som jag trodde kunde tänkas vilja komma. Gick ut i köket och satte på te och samlade mod. Sen stänkte jag iväg cirka 100 inbjudningar.

Showen kan börja

2009-05-09T07:57:00.004+01:00

Idag börjar äventyret. Dessvärre kan jag inte se det. Jag får nöja mig med bilderna från Totò al Giro d'Italia ovan. Stopptid är ett av svt:s bästa program. I söndags handlade det om Gösta "Fåglum" Pettersson och hans framfart i Girot 1971. Du kan se det här.

Vintage Songs

2009-05-08T08:32:00.007+01:00

"So tell me an I'll take the tube
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"

Tänk vad roliga saker man kan hitta på Spottan. En sökning på 'Junco Partner' och jag hittade den här smått fantastiska samlingen. Jag är barnsligt förtjust i riktigt gamla jazz- och bluesinspelningar, det är nåt magiskt med att höra dessa knastriga röster från 1920- 0ch 1930-talen. De flesta musikerna är sedan länge döda men genom inspelningarna är de fortfarande levande. Lika fascinerande tycker jag att det är att det finns mängder med inspelningar från den tiden som handlar om droger och drogberoende. Låtar om droger var alltså inget nytt ens på sextiotalet. Men det som är märkligt är ju att skivmarknaden på 20- och 30-talen knappast kan ha varit särskilt stor, ändå måste de här låtarna ha getts ut - men de kan ju knappast ha renderat särskilt mycket radiotid med tanke på ämnena. Har du Spotify, klicka på länken och följ med tillbaks i tiden. Jag lovar att det är värt det.

Vårdepp?

2009-05-06T11:26:00.003+01:00

"THIS IS THE CITY OF THE DEAD
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"

Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?

Pressure Drop

2009-05-05T10:57:00.006+01:00

"I said a pressure drop,
Oh pressure, oh yeah
Pressure's gonna drop on you"

På lördag börjar Giro d'Italia som fyller hundra år. Första loppet kördes 1909 och årets Giro blir det 92:a loppet. Under världskrigen blev det inte mycket cyklat. Girot är på ett sätt lite mer spännande än Tour de France eftersom att loppet tycks vara svårare att dominera. Det finns alltid förhandsfavoriter, men det är inte sällan som det skiter sig för dem. Senast nån tog tre segrar var i början av åttiotalet i och med Bernard Hinault. Att Lance Armstrong ställer upp i Girot för första gången kommer inte betyda ett smack. Han har lika stora eller små chanser att vinna som vilken annan av toppcyklisterna som har ett stenhårt stall bakom sig. För så är det; Girot är på många sätt ett hårdare lopp med fler tuffa bergsetapper än vad Touren har och det är ytterst sällan som ett stall har tillräckligt många bra bergsspecialister som kan köra slut på konkurrenterna.

Eddy Merckx är en av tre som har vunnit Girot fem gånger.

Cykling är en oberäknelig sport, vilket David Millar säkert kan intyga.

Fausto Coppi vann också fem Giro d'Italia. Den svartvita filmen är från 1953 då Coppi tog sin femte seger. Bara för att han trädde fram och var ärlig med sitt droganvändande har hans eftermäle ofta varit solkigt. Man bör komma ihåg att då var å andra sidan inte heller doping förbjudet, utan relativt utbrett, även om man säkerligen förteg detta faktum. I början av nittiotalet jobbade jag tillsammans med en gammal tävlingscyklist som i början på sextiotalet ofta var på i Holland på träningsläger. Där introducerades han till amfetamin av de holländska cyklisterna. "Alla tog det" berättade han.

Bryt ihop och kom igen

2009-05-04T08:03:00.004+01:00

"You move and you groove when you lose what you lose,
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"

När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.

***

Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.

***

Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.

***

Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.

Dåligt samvete

2009-05-03T06:54:00.005+01:00

"I caught a glimpse from the dreams of children
I got a feeling of optimism
But woke up to a grey and lonely picture
The streets below left me feeling dirty, and
I was alone, no one was there"

Fånigt, men jag hade dåligt samvete i fredags morse för att jag inte jobbade. Tack och lov gick det över så fort jag kom ut på vägarna. Det blev 8.7 mil på nya cykeln. Intrycket av att ha köpt en Mercedes förstärktes. På gott och ont. Den kan kännas lite stel och tung. Men reagerar fint på både acceleration och styrning. Cayon gör vad du vill att den ska göra. Det onda känns fortfarande i baken. Och idag ska rumpan härdas med ytterligare mil.

***

2-6 och jag missade kalaset.

***

Wanja Lundby-Wedin snackade tydligen bonusar i Sundbyberg. Det vore bättre om hon hade gjort det i styrelserummen i stället.

***

Vad Mona snackade om har jag redan glömt.

***

Henry inledde återtåget. Och jag missade det. Fan.

***

Är inte ens säker på om Lasse Ohly sa nåt alls på 1 maj.

***

The Jam ligger på skivtallriken:

I'm the Moral Minority

2009-04-30T08:31:00.004+01:00

"What you see is what you get
You've made your bed, you better lie in it
You choose your leaders and place your trust
As their lies put you down and their promises bust"

Det finns en ologisk ekvation som brer ut sig allt mer i samhället: Vi som medborgare/medlemmar är i allt mindre utsträckning beredda på att ta ett eget ansvar för vårt och andras liv, men kräver att andra ska göra mer - men till obefintliga kostnader. Låt oss ta ett exempel:

För cirka trettio år sedan hade de flesta arbetsplatser en fackklubb, nästan oavsett hur stor eller liten den var. Den lokala fackklubben förhandlade om lönepotter, arbetstider och arbetsmiljö. Avgiften till förbundet var inte sällan mellan 1,5 - 2 procent av lön, utan tak. Förbundens ombudsmän förhandlade åt dem som inte hade någon klubb, var förhandlingsstöd till dem som behövde det och fungerade som kursledare i arbetsrätt till klubbarna. De senaste 15 åren har allt fler fack infört tak i avgifterna med effekten att förbunden har fått skära ned på personal. Och det hade väl varit ok om engagemanget hade varit lika stort som i början av åttiotalet. Det är det inte. Att få folk att engagera sig är ofta lögn i helvete. Däremot går det bra att gnälla över de höga medlemsavgifterna (eller varför inte skatterna) och beklaga att man får vänta när man behöver hjälp.

Sorry, men det håller faktiskt inte. Vare sig medlemsavgifter eller skatter kan bli lägre om vi själva inte är beredda att offra lite av vår tid till vårt eget och andras bästa. Det mina damer och herrar är den enda ekvationen som går ihop.

Death or Glory

2009-04-28T08:48:00.005+01:00

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.

The Modern World

2009-04-27T21:11:00.002+01:00

"What kind of a fool do you think I am?

You think I know nothing of the modern world"

Läskigt

2009-04-26T21:08:00.006+01:00

Okej, jag erkänner, jag är en sucker. I fredags åkte jag ut till Tyresö cykelmagasin och testade Focus Cayon. Vi börjar med det negativa: Den var inte riktigt så svart som jag skulle vilja ha den, nätet som omger karbonet syns. Inte från alla vinklar, men lik förbannat syns den - som mönstret på en svart huggorm. Till saken hör att jag inte är så förtjust i ormar över huvud taget. Men jag testade huggormen med vanliga fulpedaler, vilket naturlgtvis inte säger så mycket om hur cykeln reagerar på kraftöverföringen. Men den första känslan var att det här är en trygg racer. Plus där alltså. Växlarna var inte helt färdigjusterade och kändes lite tröga, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer bli gnällig över Shimano Ultegra när de har fixat till finliret. Trots att cykeln inte testades under optimala förhållanden gick det inte att ta miste på att det handlar om kvalitet. Väl tillbaka i affären gick jag dock och botaniserade bland allehanda andra märken och döm om min förvåning när jag såg en Cube Agree stå där. Röd. Vit. Väldigt mycket röd och vit. Hade jag inte vetat att Cube är en tysk cykel hade jag tippat på att den var tillverkad i Gränna. Den fick stå kvar. Alla andra också. Jag la en handpenning på Cayon. I morgon ska den justeras och cyklas hem. Läskigt.

***

Idag var jag ute på en sjumilarunda med Tanten och två av hennes polare. Det var kul att köra runt fler än en två. Hoppas på att det blir fler gånger.

***

Repet var ömsom vin och ömsom vatten. Troligtvis berodde vattnet på att alla var solmosiga. Ända satte vi bland de bästa versionerna av Cheat (ljudlänk) sedan 1977. Och det räcker för mig.

Nytt Focus

2009-04-24T10:08:00.007+01:00

"Yeah, we all need someone we can dream on
And if you want it, baby, well you can dream on me
Yeah, we all need someone we can cream on
And if you want to, well you can cream on me"

Årets modell av den svarta Cube Agreen var slut. Till och med i Tyskland. Förmodligen alla tyska cykelturister som åkt med Max Hürzeler som köpt upp sig när de kom hem. Fast jag har hittat en ersättare som jag ska testa nu i eftermiddag. En Focus Cayo. Karbon. Känns märkligt. Men den är för jävla snygg. Tack och lov på rea. Ett ex kvar. Huga! Jag tycker det är jobbigt att konsumera. Skitjobbigt. Rapport kommer senare.

Vilket stolpskott

2009-04-23T10:04:00.004+01:00

"The last lot make a few mistakes
They didn't die young, they got big waists
We got let down at the back of Earls Court
We swore that night we'd never get caught
'cause we were smarter than they were (they were)"

Jag skiter fullkomligt i om Pirate Bay-gänget torskar eller inte, men en som onekligen är torsk är domaren i målet, Tomas Norström. Efter SR:s avslöjande är allt annat än ett omtag av rättegången en omöjlighet. Vilket stolpskott! Jag menar, hur tänkte karln - att ingen skulle gräva fram uppgifterna om hans små sidointressen? Snacka om att leva i det blå. Fan vet om inte Tomas Norström borde åtalas för grov oaktsamhet med skattemedel.

Skäms!

2009-04-22T09:02:00.006+01:00

"Solid gold brass got a mean streak
And it's running through my veins
Solid gold brass gotta green streak
And it's going to my brain"

I förra veckan satte majoriteten i Stadshuset ner foten och bestämde hur vårt nya Slussenområde ska se ut. Föga förvånande landade det i en kompromiss. Dessvärre - och tyvärr lika väntat - en usel kompromiss, både vad gäller trafiklösningen och den nya bebyggelse som ska spegla sig i vattnet. Trafiklösningen är nästan genant i sitt fyrkantiga tråkighet; låt så mycket som möjligt se ut som idag, bortsett från karusellen, så blir allt så billigt som möjligt. Broar kan vara vackra. Men nu ska det bli ett gytter av broar kring en unik miljö som skulle behöva öppnas upp vid vattnet. Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet. Men inte då. Det som en gång i tiden var djärvt och nytänkande kommer nu att bli skrämmande trist. Och konservativt. Stockholms politiker med sitt "Skönhetsråd" har i generationer visat sig vara en kulturkonservativ samling; inget får sticka ut eller uppröra, får inte vara för högt eller för smalt. Efter nästan 80 år är funkisen det mest moderna de vet. Men det har hänt en hel del inom arkitekturen sedan Stockholmsutställningen 1930. Tyvärr kan man inte se särskilt mycket av det i vår stad. Sten Nordins uttalande säger allt:

– Vi har bestämt oss för att vi vill ha en tydlig stadsfront vid Slussen och att vi ska bevara en skala som passar ihop med den historiska bebyggelsen.

Även om Nordin påstår att det inte nödvändigtvis kommer bli någon "retrobebyggelse" har jag mina dubier. Ola Andersson summerar det på ett bra sätt i Svenskan, "Stockholm är likt ett Titanic med envis kurs mot ett isberg på väg mot en stadsbyggnadskatastrof".

En fantastisk chans att bygga en vacker och intelligent framtidslösning är nu begravd för överskådlig tid. Skäms!

Knivigt vid Scania

2009-04-20T11:04:00.005+01:00

"I'm all tuned in I see all the programmes

I save coupons from packets of tea

I've got my giant hit discotheque album

I empty a bottle I feel a bit free"

De flesta som cyklar räser vill ha skön asfalt under däcken och visst är det underbart. Men lika kul är det att cykla räser på en juste grusväg. Gårdagens tur var kanon och hade det mesta man kan önska sig. När jag kastade mig på hojen strax efter nio var det bara cirka tre grader på termometern. Jag och min jobbarkompis S latade oss och tog pendeln ner till Södertälje. Utanför Scania Vabis hittade vi kniven i vägen som på ett tydligt sätt symboliserar bilindustrins kniviga situation. Sen tog vi gamla Nyköpingsvägen ner till Mörkö. I nån mil förbi Järna blåste det en hård och fostrande motvind, neråt Hölö släppte den och solen började värma ryggen när vi gled fram över Mörkös vägar. Fiket vid färjan är en turistblåsning, onödigt dyrt. Bättre att jobba på och ta sig till Rosenhill där du får en ägg- och ansjovismacka och en java för strax över femtilappen. Vägen från färjan över Näslandet är kurvig och skön. Det är backe upp och backe ner, precis som resten av Södertörn.

Har du inte stannat till vid Rosenhill bör du göra det om du har vägarna förbi. På helgerna är stället proppfullt av cyklister, med eller utan motor. Och mackorna är klassiker; stekt falukorv och ägg, köttbullar och rödbetssallad och naturligtvis ägg- och ansjovis. Efter fikat tog vi vägen över Lida, halva sträckan är en underbart lugn och vacker grusväg där jag upptäckte mig själv med att sitta och småle. S och jag skildes vid Flempan där han bestämde sig för att ta pendeln. Han ska ändå ha ett hedersomnämnande, att ta sig runt i den här terrängen utan clips, spd eller spurtklossar är en prestation, även om det inte gick särskilt fort. Vilket stundtals var frustrerande när nån klunga cyklade förbi oss. Jag hatar nämligen att bli förbicyklad, såvida det inte är av elitmotionärer. När våra vägar skilts öste jag allt vad jag hade upp till Huddinge, sen kom motvinden från helvetet igen och bjöd på motstånd genom Ljugarn.

Väl hemma var det bara att snabbt fixa en korvgryta, duscha, se slutet på Amstel Gold Race och sen sticka till replokalen. Och igår blev det klart, det blir ett gig den 5 juni. Låtlistan slippas. Igår var det fullt tryck i nästan två timmar, sen dog jag P och TP. Jag har en gräns vid ungefär två timmar, sen gör volymen att jag är helt dränerad på energi. Idag susar det fortfarande i högerörat. Inte helt sunt. Det är nog dags att testa proppar, åtminstone på repen.

Trots att lördagen kan betraktas som ett inställt gig har den här helgen var osedvanligt lyckad. Den blev inte sämre av att jag förlängde den idag. Inarbetad tid har inga som helst likheter med vin, de blir inte bättre av att lagras och eftersom att jag jobbade långfredan kändes det som en mycket god idé att ta ut det inarbetade den här helgen.

En bra kväll

2009-04-18T19:09:00.003+01:00

"Space travels in my blood

And there ain't nothing I can do about it"

Pölsa. Pepprig pölsa. Så smakar haggis. B serverade den enligt konstens alla regler med både potatismos, rotmos och en whiskygräddsås till. Och det var gott, riktigt gott. Till och med Famous Grousen till smakade bra. Jag som normalt inte har mycket till övers för skotsk standardwhisky, men till haggisen hittade den hem.

***

Resten av kvällen var underbar. En hoper människor jag inte sett på flera år hade krupit ut ur sina gömmor och skrymslen för att se The Only Ones. Bandet var tajt. Och jag brydde mig inte särskilt. Det var häftigare att träffa Farbror S och T, två levande encyklopedier i pop och rock. Och vips var kvällen slut. På väg hem upptäckte jag att min kamera hade gått sönder. Trist, men jag hade faktiskt funderat på att köpa en bättre och ge dottern den gamla. Nu blev det inte så. Dagen har har gått i lidandets tecken. Frukost/lunch/middag först klockan 19.00. Men det var det värt.

Ett naturligt val

2009-04-17T08:13:00.003+01:00

"When will we be married molly when will we be wed
When will we be bedded in the same bed"

Vaknar man med The Waterboys i skallen faller det väl sig naturligt att käka haggis till middag? För så är det. B fick med sig Haggis från sitt senaste Glasgowbesök. Han funderade ett tag över vem som skulle kunna tänkas tycka att en haggismiddag låter som ett kul trick och kom fram till undertecknad. En alldeles korrekt analys. Jag är barnsligt förtjust i att testa mat jag aldrig tidigare käkat. Kan även prova lever - om den är tillagad på ett spännande vis - trots att jag avskyr konsistensen. Ikväll ska haggisen således ätas upp. Sen pallrar vi oss iväg för att se The Only Ones på Hornstulls Strand. Att hinna hitta några drägliga skotska ale till maten låter sig dessvärre inte göras, bolaget är inte direkt översköljt av skotsk ale. En Punk IPA passar i och för sig tillfället. Jag får helt enkelt hoppas på att det lokala bolaget har några Oppigårds Easter Ale kvar, fast jag misstänker att jag nog borde försöka hitta en ale som inte är riktigt så kraftig till maten. En påse blandat blir nog bäst.

"35 + 9 + 15 = 60" Sveriges finansminister

2009-04-16T08:39:00.006+01:00

"A way, a way
You've got it they say
How do they know
When they've never seen it?"

Fram tills idag har jag inte trott på Björklund och hans snack om den svenska flumskolan. Men DN:s fotograf, Anders Wiklund, har nog bevisat att den fanns på sina platser under sjuttiotalet. Tydligen i Norrköpingstrakten. Det är onekligen en smått fascinerande tanke att ett lands finansminister inte kan räkna till sextio.

Soon Come

2009-04-15T09:08:00.004+01:00

"Oh my friend you haven’t changed
You're looking rough and living strange
And I know you got a taste for it too oh oh oh"

Dåså, då har maskineriet satts igång. Har precis ringt en cykelhandel och bett dem kolla hur snabbt de kan få fram två Cube Agree Compact till mig och min jobbarkompis. Det är inte utan att det pirrar en del i kroppen. Senast jag köpte nåt över 10 000 kronor var nog lägenheten, men det var inte för mina egna stålar så det räknas egentligen inte. Före det var nog någon gång i början av nittiotalet då jag köpte en stärkare och en gura på Halkan's. Fast fan vet om de inköpen passerade tiotusenkronorsgränsen. Jag är med andra ord ingen storkonsument. Tror att det dessvärre handlar om nåt Göran Perssonskt drag i mig, att jag inte vill vara satt i skuld. Vilket naturligtvis är löjligt när man som jag är skyldig banken en sjuhelvetes massa pengar. Hursomhelst, snart kommer skatteåterbäringen och det är den och ett par löner som får ta smällen. En Cube ska det bli.

Uppståndelser hör påsken till, jag hade annat för mig

2009-04-14T11:55:00.007+01:00

"Bang bang you're dead
Oh I'm so easily lead
Bang bang you're dead
Put all the rumours to bed
Bang bang you're dead"

Okej då, våren är här och vi kör väl ett tag till då. Det var skönt och välbehövligt med en bloggträda. Särskilt när jag bestämde mig för att inte bry mig. Samtidigt utanför mitt fönster fanns det en massa saker att kommentera. Fastän att det kliade i fingrarna rätt ordentligt när spridda sosseröster ville lägga skulden för opinionsraset på Wanja lyckades jag lägga band på mig. Bloggande handlar om lust. Inte tvång. Jag är glad för förståelsen och peppen från mina bloggkompisar, stort tack! Ni vet själva hur det är. En vacker dag skulle jag gärna se er på riktigt över en matbit med något gott att dricka till. Jag är övertygad om att det skulle bli en minnesvärd kväll.

***

I söndags var det dags för Surlyn att lämna vinterträdan för en tur på Södertörn. Funderade ett tag på att hänga på några cyklister som skulle ta en tiomilare ner över Södertälje och Mörkö. Tack och lov tog jag reson. Tio mil hade jag aldrig klarat. Kroppen var seg, men tog sig runt. Sen har jag hamnat i ett dilemma: Efter mallisresan och bekantskapen med den betydligt lättare Cube Agree:n känns det som om jag kommer att bli tvungen att borra ett hål till i plånboken. Jag har inte pengarna utan det får bli en liten avbetalningsplan. Andra nödvändigheter - som en ny dator - får helt enkelt vänta. Det är dags att ha lite skoj nu när vårvärmen snart står för dörren.

***

Såg ni Paris Roubaix? Inte!?! Skyll er själva. Det var ultimat sportdramatik.

***

Apropå cykling, visste du att en svenska just nu är bäst i världen? Hon heter Emma Johansson. Hon tog silver i OS. Stockholmsdrakarna belönade hennes insats med varsin notis. TV4-Sporten missade det helt i morgonsändningen. Skäms, tamejfan.

***

Om den allsvenska premiären har jag inte mycket att säga. Sällan har den känts så osexig, svindyra biljetter till medioker fotboll. Hellre ser jag IK Tellus på Aspuddens IP alla dar i veckan.

***

På fredag ska jag se Only Ones på Hornstulls Strand. Jag har ett knepigt förhållande till Only Ones. När det begav sig tyckte jag att sångare, Peter Perett, bara var en hyfsad Lou Reed-kopia. Idag kan jag uppskatta dem mer. Men nu retar jag mig i stället på de onödigt långa gitarrsolona. Vi får hoppas på att John Perry håller igen en smula. Gör han inte det så hittar ni mig i den bortre baren drickandes Brooklyn.

Ett brev

2009-04-02T20:30:00.003+01:00

"It`s a star studded scandal
So raise your glass my friend
The Messiahs of the milk bar
Hellraisers to the end"

Hej Bloggen! Vi borde ha ett snack, du och jag. Nej, jag vet att det inte riktigt är läge just nu, men det är det å andra sidan aldrig. Du är som en spegel, du glor alltid osentimentalt tillbaka. Avslöjar varenda rynka. Varenda opublicerat inlägg. Vad ska jag med dig till? Vad ska du med mig till? Klarar vi oss inte bättre utan varandra? Visst vi har haft kul tillsammans. Ibland har det varit jobbigt och då har du lyssnat. Men nu då? När vi inte riktigt vet var vi har varandra, när lusten till varandra nästan har slocknat; vad gör vi då? Finns det en framtid för oss båda och om så är fallet, hur hittar vi tillbaka? Jag vill att du funderar på det ett tag. Du behöver inte bestämma nåt nu. Det är lugnt. Jag är här. Du där. Vi vet var vi har varandra. Om andan faller på så hörs vi. Ok.

Scary Monsters

2009-03-29T10:18:00.003+01:00

Varje dag vi gick förbi attraktionerna var det något barn som grät...

Morgonpigg

2009-03-29T10:07:00.002+01:00

Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt morgonpigg. På Mallis blev det löjligt. Jag vaknade vid fyratiden nästan varje morgon. Ofta tog jag en promenad när jag hörde att även koltrasten vaknat. Det enda goda som kom ur det var en serie bilder från stranden i Alcudia.

They Got the Sun And They Got the Palm Trees

2009-03-29T09:46:00.004+01:00

Like a Bridge Over Troubled Water

2009-03-28T09:32:00.005+01:00

Jag gillar bryggor. På nåt sätt symboliserar de uppbrott. Resa. Äventyr till det okända. Men också hemkomst och trygghet. Träbryggor åldras ofta med en vindpinad värdighet. Vad förbudssymbolen längst ned betyder är jag inte helt klar över, förbud mot rökning och situps?

Mallis på hoj

2009-03-25T18:14:00.003+01:00

Det här är vad jag kallar en cykelbana, Stella Fare.

En gång i tiden var jag förälskad i en Petra.

På väg upp mot Lluc.

Lycrasvetton från England blir omkörda.

Och även fotografen fick ge sig.

Hemma

2009-03-24T22:30:00.004+01:00

Naturligtvis blev jag tokförkyld. Näsan rann som Niagarafallet och halsen sved som en vulkan. Men trots det ställde jag bara in en dag så det blev ändå sex bra dagar på hoj. Jag vägrade helt enkelt att acceptera förkylningen. På kvällarna åt vi och drack vi enligt principen att vi hade förtjänat det. Mornarna kickstartades med en gigantisk frukostbuffé följt av dubbla Treo innan det var dags att ge sig ut på äventyr. Vi hann med rätt mycket av norra sidan av Mallis. Något Sa Calobra blev det dock inte av den här resan. Vi nöjde oss med en bergsetapp på 7,5 mil: Alcudia -Polenca - Campanet - Caimari - Lluc - Polenca - Alcudia. Från Caimari upp till Lluc är det en mils riktig kättring. Hur jobbigt och kul som helst. Fick en liten känning av löparknät och trodde att ett tag att det var kört, men lyckades stretcha så att det funkade hela vägen upp. Cuben (Cube Agree -08) från Max Hürzeler funkade hur bra som helst och var skitkul att åka på, snabb och lättmanövrerad. När jag sorterat färdig lägger jag ut lite fler bilder.

Back in the Saddle (Again)

2009-03-14T08:35:00.002+01:00

Jaha, då var det dags att åka. Jag lovar inga dagliga rapporter om våra öden och äventyr. Jag ska försöka att ta skärmledigt också, men känner jag mig själv lär det bli svårt. Alldeles oavsett, ha det bäst tills vi ses här näst.

Obetalbar video!

Total C-o-n Control

2009-03-13T18:42:00.005+01:00

"All over the news spread fast
They're dirty, they're filthy
They ain't gonna last!"

Innan frukost hade jag ett knippe låtar i skallen. Jag vaknade av The Clashs 'Complete Control'. När jag klev ur sängen kom Billy Braggs 'Sexuality' farande från ingenstans. Det gjorde mig så glad att jag tänkte, "ah, här har jag fredagshälsningen till ansiktsboksvännerna". Ända sen jag sajnade upp mig där har jag varje fredag skickat en låt från YouTube som helghälsning. Sexuality fick mig att tänka på när jag såg Billy Bragg på Kolingsborg i mitten av åttiotalet och han lirade 'Police & Thieves' - som jag självklart fick i skallen medan jag irrade runt i köket - och som han presenterade som en Clash-låt. Jag kunde inte hålla mig utan vrålade allt vad jag kunde: "Junior Murvin wrote that tune!". Billy replikerade blixtsnabbt: "I'm sorry Joe, you're right". Medan kaffet kokade kom 'Capital Radio' in skallen. Sen vaknade dottern och började sjunga hela Mamma Mia-potpurriet och då dog min jukebox. Den oproportionella andelen Clash-låtar har naturligtvis sin förklaring i att det är de låtarna vi repar just nu.

Väl framme på jobbet tänkte jag slänga iväg hälsningen innan dagens sysslor tog vid. Efter några om och men hittade jag videon. Tryckte på play. Videon drar igång och allt är tyst. Då ser jag en liten Notice:

"This video contains an audio track that has not been authorised by WMG. The audio has been disabled."

Efter en försvarlig mängd svordomar gav jag upp. Skivbolagen är så fjärran från sina kunder att de endast förtjänar en sak: Sin egen snara död.

Men det fanns något obehagligt ironiskt i det hela. Första gången jag möter en av skivbolagen censurerad video, är det en Billy Bragg-låt. En person jag förknippar med kamp för yttrandefrihet och antikapitalism. Jag gick in på www.billybragg.com och letade upp mailadressen till hans management och skrev ett riktigt surt brev. Det ska bli intressant att läsa svaret. Om jag får något.

Bättre och bättre dag för dag

2009-03-11T14:56:00.003+01:00

Väderprognosen för Mallis tar sig. Nu visar SMHI att det ska bli 17 grader på lördag. Och 18 grader på söndag, då vi hämtar ut cyklarna. Soligt ska det tydligen också bli.

Reflektioner

2009-03-10T09:03:00.004+01:00

"You guys are just wonderful, you know that!
But we're never gonna get on the radio like this"

Igår kväll satt landstingsrådet Birgitta Rydberg i tv och sade att häktningen av barnläkaren var ett justitiemord. Är det verkligen ett landstingsråds uppgift att recensera en pågående rättsprocess. Skuldfrågan är i det här fallet oväsentlig. Jag tycker inte det. Att ett fall prövas rättsligt om det finns misstanke om brott är väl bra? Justitiemord är det om barnläkaren fälls för dråp, trots att det hon gjort görs dagligen på palliativa avdelningar landet runt.

***

Idag var Ylva Thörn i tidningen. Min första tanke var, jag undrar vad hon gör nu. I bildtexten framgick det att hon fortfarande är ordförande för Kommunal, Sveriges största fackförbund.

***

Bilden på Victoria Svensson uppflugen i Lotta Schelins famn tycker jag är vacker. Jag vet inte hur många matcher Victoria Svensson har lirat mot Tyskland och torskat. Den glädje som bilden sprudlar av unnar jag verkligen henne och landslaget. Bravo! Nu när spöket är avlivat får ni gärna köra över dom i ett eller ett par mästerskap också.

***

Utanför fönstret snöar det. Prognosen för lördag är 16 grader och sol. På Mallis alltså...

Uppland

2009-03-08T09:00:00.005+01:00

"Friday or saturday, what does that mean
Short space of time needs a heavy scene
Monday is coming like a jail on wheels"

Uppland är platt, väldigt platt.

I varje samhälle en eller flera kyrkor.

Små och medelstora industrier är människornas arbetsplatser.

Kapitulera? Glöm det...

2009-03-07T02:21:00.005+01:00

"When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking"

Vaknar man med den sista versraden ringandes i skallen klockan 05.00 borde man kapitulera. Och det gör jag. Men bara om du snackar om Geraldine-texten. Annars, glöm det. Fortfarande - för många synthmattor. Förtydligande: PUNKT. Det svänger inte. Bob Dylan utan högerhand hade aldrig gjort nån större karriär. Texter i all ära men skapar de inte nån sorts nyfikenhet och finns det inte en rytm bakom är de bara en massa text. Ointressant. En som förstod att en text måste ha fler bottnar än en pamflett var Joe Strummer, visst gick han loss med den breda penseln - men oftast skruvade han till saker och ting så att saker och ting inte skulle vara så j-a uppenbart. Apropå på Joe har jag grubblat en smula. Jag har, som somliga vet, inte kunnat förlika mig med spektaklet som pågår kring Strumpans dödsdag uppe på Mossebacke. För mycket, och för många, som inte begriper vad Joe Strummer kom från, vad han gjorde och att han hade en nyfikenhet som bar honom framåt. Ständigt framåt. Eller för att citera Pimme: Stå aldrig still. Just nu håller jag på med ett pågående projekt, The Spirit of Joe Strummer, ett blandband som jag tror att han skulle ha gillat. Bakåt och framåt. Just nu är jag ganska nöjd. Det är bara sluttampen som måste fixas och slipas. Sen ska vi börja på en ny lista.

Jo, förresten en som gillade Joe var Racchid Taha. Och Joe gillade Rachid. Inte så konstigt, om du frågar mig:

Hur blev det så här?

2009-03-04T18:10:00.004+01:00

"They got the sun and they got the palm tress (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"

En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.

Jag glömde...

2009-03-03T08:37:00.003+01:00

"Have I told you
Lately that I love you
Well, if I didn't
Darling, I'm sorry"

Egentligen ville jag att det skulle finnas en snygg live-version med William Bell, men det här duger rätt bra:

The Wall of Clash

2009-03-01T15:55:00.003+01:00

"And then there's Keith, waiting for trial
Twenty-five thousand bail
If he goes down you won't hear his sound
But his friends carry on anyway
Fuck 'em!"

Söndag och trapporna var inte nådigare i morse. Men söndag betyder också repdag. Eftersom att jag har varit risig ligger jag efter, men det gör å andra sidan några till i bandet. Drömmen om att dubblera på varje position har bitvis spruckit, vi har inte hittat två trummisar, inte heller två basister eftersom att jag valde att leada i stället. Men det tar vi igen på leadsången, än så länge är vi tre som tar leaden varav två samtidigt kompar på gura. Lägg där till två ytterligare guror och du får fyra gitarrer, dessvärre ingen Mick Jones än. Väntar tålmodigt på att en kompis ska få tid och lust. Vi har snart tragglat oss igenom hela första plattan. Hittils har vi repat:

1977
Career Opportunities
Garageland
Janie Jones
White Riot
Police & Thieves
What's My Name
White Man in Hammersmiths Palais
London's Burning
Complete Control
Capital Radio
I'm so Bored with the U.S.A
Pressure Drop
Jail Gutar Doors

+ lite fusk, vilket är detsamma som senare låtar:

Tommy Gun
Safe European Home

Sen har det jammats på en del andra låtar företrädesvis i baktakt.

Stundtals är det skitkul. Men ofta försvinner min energi rätt snabbt när nån står och stämmer samtidigt som en annan övar på en låt och en tredje ställer in ljud, alla på högsta volym. Då är nervsammanbrottet inte långt borta.

I mitt hus där jag bor

2009-02-28T08:08:00.004+01:00

"well they laid their plans of the mice and men
out on the kitchen floor
said rookie if you don't want to take the heat
you better roll out that door"

Mitt hus - där jag bor - är nio våningar högt.* Att jogga upp till högsta våningen tar för mig 1.04 - 1.07. Jag orkade fem gånger. Sen höll jag på att tappa andan och tappar man andan klampar man i trappen och klampar man i trappn blir inte särskilt omtyckt av sina anonyma grannar. Det var faktiskt en liten besvikelse att jag inte orkade fler vändor. Jag får göra som idrottsmännen skylla på ditt och datt, som att jag har varit sjuk, att jag inte hade ätit frukost, att löpning uppför trappor belastar andra muskler än dem du använder när du cyklar och bla, bla, bla. Nu spelar allt det där ingen roll, både benen och trapporna ska få sig minst en omgång per dag i fjorton dar framåt. Jag kan ju inte gärna åka ner till Mallis och inte orka ta mig uppför Puig Major.

***

Jag missade dokumentären om Olle Ljungström igår, dottern bestämde att vi skulle se om Kalle och chokladfabriken. Jag har inte sett alla Tim Burtons filmer, men av dem jag sett finns det gemensamma draget att han alltid tar ställning för särlingens rätt att var sär. Och att han ofta vänder en skrattspegel mot majoritetens "goda smak". Eller förtydligar den förljugenhet och det hyckleri som grupper av människor nästan alltid ägnar sig åt. Ingen kommer undan, inte du och sannerligen inte jag. Något jag älskar Tim Burton för.

***

* Jag kunde inte låta bli. Klart att jag var tvungen att peta in "där jag bor" och du vet varför.

Tvivel

2009-02-27T10:23:00.003+01:00

"Like a lady in waiting to a virgin queen
Look at that stupid girl
She bitches 'bout things that she's never seen
Look at that stupid girl"

För nån vecka sen var Mona Sahlin med på Skavlan. Det var då jag hamnade i tvivel. Kanske vore det inte så tokigt med fyra år till av borgerligt styre, tänkte jag. För en borgerlig valseger 2010 borde innebära slutet på hennes partiledarskap och att jag därmed slipper se Mona stå och överpedagogiskt förklara allting för mig som om jag gick på dagis. Och kanske skulle sossarnas kanslihushöger tappa mark. Motsatsen är nästan vidrigt skrämmande, en seger för oppositionen: Mona som statsminister, Peter Eriksson som, ja gud vet vad, och Lasse Ohly som..., nej jag har faktiskt ingen aning. Sen slår jag på nyheterna och ser Maud Olofsson upprepa likt en papegoja att staten inte ska äga företag (ungefär samtidigt måste hon ha godkänt att Vattenfall köper holländska Nuon) och Sven Otto Littorin prata om skitår - utan att göra ett skvatt för dem som nu blir arbetslösa - som inte kommer att beröra honom ett skit. Jag går in på regeringens hemsida för jag undrar om Reinfeldt har bytt ut några statsråd, men nej då: Mats Odell är kvar, Cristina Husmark Pehrsson likaså och faktiskt Anders Borg med. Mardrömmen fortsätter alltså.

Sinne för proportioner

2009-02-25T08:54:00.003+01:00

Det är inte bara en fjärdedels semla på morgon som har gjort mig lätt illamående: Svenskan ägnar 14 sidor åt kronprinsessans förlovning. DN vill inte vara sämre, de snaskar på med 14 och en halv sida. Till DN:s försvar kommer att åtminstone ledaren vågar vara kritisk till monarkin en sådan här dag. Tack för det! Samtidigt håller halva Västra Götaland på att kastas ut i arbetslöshet. Nyhetsredaktionernas sinne för proportioner bör allvarligt ifrågasättas. Vilhelm Mobergs ord från 1955 är fortfarande rykande aktuella:

"I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt. Till konungen och hans hov hör lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje situation är beredda att stå sin härskare till tjänst."

Vilhelm Moberg Därför är jag republikan

På förekommen anledning

2009-02-24T18:01:00.002+01:00

Dagens dumheter

2009-02-23T19:28:00.005+01:00

Besparingarna på Svenskan har redan börjat märkas.

Dagens fråga till Stadium på Sergelarkaden: Varför sitter tofflorna ihop om man nu får köpa dem en och en?

Jag blev bara seg

2009-02-23T13:24:00.003+01:00

"Cop cars in the city
In the city in the city
Isn't it a pity, in the city, in the city
Cop cars... cop cars"

Nu börjar det bli väldigt tröttsamt. Förra veckan var influensan/förkylning på väg bort. I lördags kom skiten tillbaka. Nu sitter jag på jobbet och känner mig hängig samtidigt som det svider i halsen. Det gick inte ens att försöka supa sig frisk i lördags. Surt. Jobbarkompisen som jag ska åka till Mallis med är frisk som en nötkärna och tränar på och snackar om endorfinkickar, själv känner jag mig bara segare och segare. Jag har inte satt min fot på Friskis & Svettis på snart en månad, vilket bara delvis beror på hälsan. Deras nya bokningssystem är fullständigt värdelöst, bor du inte framför datorn har du inte en möjlighet i helvetet att boka in dig på ett spinningpass i innerstan. Häromdan var jag nere i källaren och klappade lite på Surlyn, den såg ledsen ut som om den längtade efter landsvägar. Jag ljög och sa att snart är det vår.

Personality Crisis

2009-02-21T10:46:00.003+01:00

"Ah, but I was so much older then,
I'm younger than that now"

Nu kommer dom, 50-årsdagarna. Visst har jag redan gått på en och annan fest för nån nybakad femtitaggare, men det handlade mest om jobbarpolare. Men nåt har hänt. Min bekantskapskrets har förändrats, den har blivit äldre, mycket äldre. Jag vet inte när den byttes ut. Dem jag umgås med är smårynkiga, en del gråhåriga. Jag tittar förundrat på dem. Det är nåt bekant över ögonen. Men det gråa och slappa känner jag inte igen. För bara några år sedan firade vi tretti- och fyrtioårsdagar mest hela tiden. Det gör vi inte längre. För nu ska det tydligen firas en massa femtioårsdagar. Hur blev det så?

Frihet & ansvar

2009-02-20T11:08:00.004+01:00

"You and me were free
We do as we please, yeah
From morning,
till the end of the day"

Jag irriteras nåt fruktansvärt över alla självutnämnda konstpoliser som har växt upp som svampar ur jorden de senaste dagarna. På jobbet var det ett jävla liv om konstfack och de två elever som nu har uppmärksammats i media. "Det är fan i mig inte konst", utbrast en jobbarpolare uppbragt. Det konstnärliga i en videoinstallation hade även kulturministern mage att sätta sig till doms över. Tydligen vill de borgerliga politikerna kalla in konstfacks rektor på förhör också. Jag tycker det är vidrigt. Det vilar nåt fascistiskt över ett samhälle som lägger sig i var gränserna för det konstnärliga går. Konstens uppgift är inte sällan att undersöka ett samhälles tabun, hyckleri och baksidor. Därmed sagt saknar inte konstnärer straffansvar. Utan att veta säkert anar jag att det är här det har gått snett på konstfack. Handledarna tycks ha missat att diskutera grundläggande etiska frågor med eleverna. Att en konstnär måste stå för sitt verk. Även om det i lagens ögon kan vara brottsligt. Konstnären måste fråga sig om han eller hon vågar ta konsekvenserna för sitt verk. På samma sätt som miljö- eller medborgarrättsaktivister historiskt tagit sina straff bör en konstnär fråga sig, är verket värt att ta ett fängelsestraff för. Om inte, kan inte konstnärskapet i sig erbjuda något skydd i juridisk mening.

Allergier, lust och en massa musik

2009-02-17T09:55:00.007+01:00

"An' the invoice it don't quite fit,
There's no payola in his alphabetical file"

Äntligen! Deadlinen hölls. Ok, det blir inte världsbäst, man sätter inga världsrekord med en influensa i kroppen. Men jobbet blev gjort och nu kan jag komma ner på en mer normal arbetsnivå. Ska sätta mig in i ett par nya ansvarsområden, och det ska säkert gå bra. Tack och lov har jag blivit av med ett också, ett område som innebär att jag slipper sitta på så många träiga möten hädanefter. Jag har med åren utvecklat en fullskallig mötesallergi; efter en halvtimme börjar det krypa i kroppen på mig, särskilt eftersom människor rent generellt har jävligt svårt att hålla sig till de ämnen som de ska diskutera, allt för många sitter på möten för att de vill visa sig märkvärdiga, andra för att de är mötesnarkomaner och åter andra för att de inte har något liv vid sidan av alla möten de ska springa på. Den sista typen är nästan värst, det är de som alltid ser till att mötet drar ut en timme extra för att de inte vill gå hem. Det är då jag blir mötesfascist och kräver ordningsfråga. Och vid det laget sitter jag och studsar på stolen, blodröd i nyllet och håret står åt alla håll. Jag ser förmodligen fullständigt galen ut. Vilket ofta är med sanningen överensstämmande.

***

Jag vet inte om jag har skrivit om det, men jag haft väldigt svårt att läsa böcker de senaste två åren. Den enda typen av böcker som jag orkat pallra mig igenom är biografier. I övrigt, nada. Men nu börjar en lust spira i mig. Jag längtar efter att återigen svepas med av en stor roman, förlora mig i påhittade människoöden, gå och klura om dagarna hur det hela ska sluta. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja, kanske blåsa dammet av Mästaren och Margarita för femtioelfte gången, eller?

***

Min "Britpoplåtlista" växer, de första tio låtarna som ni såg skymta förbi för ett par dar sen har redigerats lite. Listan har nu 38 låtar. Jag vet inte hur de ska rangordnas, eller om de överhuvudtaget ska det - förmodligen inte, jag vet inte heller än om det är just så den ska se ut, troligtvis måste en eller annan låt flyttas eller kastas. Så på begäran, min här är "Britpoplista".

Lite kortare länk, tack för det Martin!

Junco Partner at Box Number 939

2009-02-15T22:28:00.004+01:00

"Gonna take my number from the phone book
Leaving my receiver offa my hook
If you got a problem dial nine nine nine"

Alltså, jag har inget att säga. Inte ett dugg. Men i morse hade jag The Boys 'Box Number' skallen när jag vaknade. Det är helt klart värt en bloggpost. Eftersom att den inte finns på YouTube får du klara dig utan låten, om du nu aldrig har hört den. I stället får du suga på Joe Strummer och Tymon Dogg lirandes Junco Partner:

Titthål

2009-02-14T11:47:00.005+01:00

"It takes money to make money they say
Look at the Fords, but didnt they start that way
Anyway, it makes no difference to me"

Lördagmorgon i förorten: Galengrannen snickrar på sitt livsprojekt (alternativt driver ett svartsnickeri i lägenheten), dottern repar ABBA-låtar med hög röst, pappan städar, tröttnar, sätter sig framför datorn, i mp3-spelaren spelar Kate Nash på högsta volym. Försöker hitta lite mental frid innan det är dags att åka in till stan för middag med modern. Kvar att göra: skura toalett och handfat, träna och duscha.

***

Snacka om otippad morgonlåt, Lou Reeds 'Men of God Fortune'. Var kom den ifrån? Förvisso ligger Transformer på skivtallriken, men Berlin var det nog minst ett år sedan jag lyssnade på.

***

Ikväll blir det till att sitta framför tv:n när ett gäng dansande deoderanter ska uppträda från Skellefteå, eller var det Sollefteå? Kvittar vilket. Vad jag inte förstår är varför man gör en sån stor sak av att evenemanget sänds från Långtbortfrånstan när det inte handlar om lokala förmågor. Hade det varit så hade det kanske blivit intressant. Men nu, nej. Fast eftersom jag lade beslag på bästa sändningstid igår, Johnny Cash-dokumentären, får jag hålla en låg profil i kväll. Jag håller koll på chipsskålen, läsken och protokollet.

Another Musical Biscuit

2009-02-13T12:11:00.005+01:00

"I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off
Either I'm too sensitive or else I'm gettin' soft"

I dagens Svenskan hade de en artikel om felhörningar, du vet när du inte riktigt hör vad sångaren sjunger och du väljer att höra det du vill höra. Själv gick jag omkring och sjöng alldeles galet på låttexten If You See Her Say Hello tills en blöt natt för några år sedan då jag och B stod framför skivspelaren på lätt ostadiga fötter och skrålade med i varenda stavelse. Och nog gick det bra och visst lät det ok, ända fram till versens - här ovanför - utgångsord. B sjöng "soft" och jag sjöng "stoned". Även om man kan bli rätt soft av att vara stenad är det ändå inte riktigt samma sak. Nån sjöng fel. Just där och då brydde vi oss inte ett skit. Men dan efter gnagde det i mig: Vad sjöng Broder Bob egentligen. Fan också! Han sjöng "soft". Jag hade således sjungit fel i ungefär trettio år. Än idag kan jag tycka att Broder Bob nog borde ha sjungit "stoned", jag menar det hade ju inte förändrat meningen med låten så där jättemycket.

***

Jag har blivit med Spotify sedan ett par veckor och visst är det kul. Jag håller för tillfället på att göra en "Britpoplåtlista", eller rättare, jag gör en låtlista med brittiska musiker från 1960-talet och framåt. Det är då man upptäcker bristerna hos Spottan: Inget Beatles, Ride, The View, Ian Dury & the Blockheads...
..listan kan göras hur lång som helst med dem man saknar. Lite trist är det. Samtidigt gillar jag idén med Spotify, att kunna göra sin egen låtlista. Bra att ha på jobbet och den finns där om man ska på fest.

Här får du de tio första låtarna på min "Britpoplåtlista":

Smithers-Jones, The Jam
2120 South Michigan Avenue, The Rolling Stones
Queen Bitch, David Bowie
Nothern Line, Jamie T & Lily Allen
Parklife, Blur
La-La-La Lies, The Who
Baggy Trousers, Madness
Till the End of the Day, The Kinks
Animal Nitrate, Suede
E Too D, Small Faces

Satan så snyggt

2009-02-11T21:32:00.006+01:00

http://www.klingklang.de

Tömd

2009-02-10T20:19:00.005+01:00

Så har jag då rest mig från förkylningen/influensan som knäckte produktionsplanen. I två dar har jag knatat omkring på jobbet och varit helt slut. På lunchen gick jag ut med en jobbarpolare, han berätade samma sak, han var också helt färdig. Förmodligen handlar det om stresshantering. Båda har vi sedan i höstas gått omkring och oroat oss över jobb och framtid. Jag har sen innan jul haft övermycket att göra, han var ledig i nästan tre veckor över jul och nyår - men kunde inte släppa jobbet i tankarna. Sen fick vi beskedet om att vi blir kvar, jag sliter på, han också. Jag blir sjuk. När jag nu kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag är helt dränerad på energi. Huvudet funkar inte som det ska, och det som kommer ur händerna måste piskas fram. Semesterresan om en månad kan inte komma fort nog. Batterierna är tömda.

***

Ett tecken på min trötthet har den observante redan noterat; några inlägg den senaste tiden saknar något, vad?

All You Need Is...

2009-02-08T22:20:00.003+01:00

Här har du basen för en riktigt god köttfärssås. Du behöver faktiskt inte mycket mer. Jo, olja och smör naturligtvis. Lite socker skadar inte heller, men behövs inte. Så vad ser du?

Ekologisk köttfärs
vitlök
tomatpuré
lök
köttbuljong
rödvin (absolut inte mindre än vad du dricker medan du lagar såsen)
lagerblad
herbes de provence
passerade tomater
salt
svartpeppar

Häll upp ett stort glas vin. Ta en klunk. Stek löken på inte allt för stark värme, rör hela tiden. När löken har svettats klart, hiva i vitlöken och lagerbladen, rör runt, i med köttfärsen. När köttfärsen är färdigstekt häll i ett glas rödtjut och släng i buljongen och låt koka under lock i några minuter. Drick några sipp till på vinet medan du väntar. Häll i lagom mycket passerade tomater samt resten av kryddorna. Rör runt. Sänk ner värmen så att det småputtrar. Sätt på locket. Drick ditt vin och duka fram i lugn och ro. Surfa lite, byt kläder, fixa sallad, älska, kort sagt; låt köttfärssåsen sköta sig själv. För den viktigaste detaljen får du stå för själv, tid. En god köttfärssås måste puttra i minst en halvtimme.

En studie i grått

2009-02-07T13:47:00.000+01:00

Drakskörd

2009-02-07T09:17:00.004+01:00

"You're going to reap just what you sow
You're going to reap just what you sow"

I de flesta avtal som reglerar svensk arbetsmarknad finns en formulering som ger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet. Chefsåklagare, Kristian Augustsson, har kommit fram till att piketpolisernas hot om misshandel och rasistiska kommentarer inte är brottsliga, eftersom att de "inte skulle ingripa" utan "bevaka". Inte för att jag begriper hur Augustsson resonerar, kanske menar han att poliser är så korkade och har så taskigt minne att de inte kommer ihåg vad de sa och vem de såg som de ville göra steril. Jag tror dessvärre att de poliser som uttalade sig när de filmade i Rosengård faktiskt menar det de säger. Jag är dessutom övertygad om att de har orsakat stor skada för det svenska polisväsendet, ett förtroende som uppenbarligen redan var lågt i Rosengård. Polisen i Malmö har nu en gigantisk uppförsbacke framför sig. Inte har den blivit mindre av att det nu visar sig att rasismen har fått grassera ostört under Skånepolisens internutbildningar. Trots att flera poliser som gått utbildningarna har reagerat och informerat sina chefer har inget hänt. Ska förtroendet återskapas måste arbetsgivaren leda och fördela arbetet. Ansvariga chefer som inte tagit sitt ansvar bör avskedas. De poliser som uttalade sig hotfullt och rasistiskt bör omedelbart omplaceras till tjänster där deras åsikter inte riskerar att ligga medborgarna till last.

Ohederlig högeruppgörelse

2009-02-06T08:33:00.004+01:00

Vad ska man då säga om den historiska uppgörelsen som de borgerliga partierna träffat om kärnkraften? "Historisk", kallas den bland annat. Och det är nog sant. För uppgörelsen är verkligen ett historiskt svek mot det svenska folket. Ett folk som 1980 i en folkomröstning sa sin mening om kärnkraften och önskade se den "avvecklad med förnuft". Röstsiffrorna visade att nästan 78 procent av svenska folket var för en avveckling.

Regeringen brukar anklagas för att den genomför en politik som de inte gick till val på. Jag brukar säga att det inte är sant. Alla de försämringar i välfärdssystemet som de borgerliga partierna genomfört redogjorde de för i sina valpamfletter. Var och en som ville veta vad borgarna tänkte göra om de fick regeringsmakten kunde läsa det innantill. Många valde att blunda. Att bli av med Göran Persson var vikigare. Men på en punkt gick de borgerliga partierna inte till val, i energifrågan.

Jag menar att det är ett svek, inte bara av Centerpartiet, utan av samtliga borgerliga partier. De väljer att med ett penndrag förringa folkviljan. Det är möjligt att folkviljan idag är ett ja till kärnkraft. Låt då frågan prövas i en folkomröstning. Det hade varit hederligare. Men nej då. Hellre valde regeringen att använda frågan som ett partitaktiskt vapen mot oppositionen. Frågan prövades i en folkomröstning 1980. Självklart ska den kunna omprövas 30 år senare. Men frågans dignitet kräver en folkomröstning, där medborgarna har en ordentlig möjlighet att sätta sig in i alternativen.

Malmöpolisen e inte så smart

2009-02-05T10:00:00.004+01:00

Filmen ovanför är polisens egen film som de tydligen använt som bevismaterial mot dem som deltog i kravallerna i Rosengård. Den är rätt vidrig. Tyvärr inte förvånande. Jag har själv åkt runt i en polisbil med två rasistiska poliser efter att ha blivit misshandlad, efter ett tag bad jag att få kliva ur bilen då deras rasism kändes som ytterligare ett övergrepp. Med en sådan rasistisk attityd som de här malmöpoliserna visar till medborgare har de i mina ögon förverkat förtroendet och borde snarast avskedas. Polisväsendet ska inte bara vara Vellinges polis, utan även medborgarna i Rosengårds.

Att filmen sen får mig att -helt osökt- tänka på en låt. Tja, det hör väl till den här bloggen...

Att fixa

2009-02-01T12:39:00.005+01:00

"Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, sunday morning
It's just the wasted years so close behind"

När jag går runt i mitt hem påminner det mig ständigt om vad jag inte har gjort med det, i stället för att påminna mig om det jag har gjort. Så här ser min "att fixa-lista" ut:

* Sätta upp bokhyllor i hallen;
* Måla köksluckorna;
* Måla Ms Billybokhylla;
* Fixa så att snäpplåsen kommer på plats på köksluckorna;
* Sortera i länkskafferiet;
* Tvätta alla mellanfönster;
* Spika kvartslister;
* Måla om badrumsskåpet;
* Bygga våningssäng i Ms rum;
* Byta golv i köket;
* Byta spis;
* Skura alla köksskåp;
* Köpa en ny dator...

..sen finns det säkert saker som min småfebriga skalle har förträngt. Det mesta på listan är utgiftsposter. Dem kan jag glömma till efter Mallisresan. Kvar blir ett antal osexiga måsten som jag tror jag kan förtränga ett tag till. Åtminstone till våren står för dörren och jag känner att det måste till en förändring. Men nu är det vinter. Och jag återvänder till sängen med en kopp pepparmyntste med honung och läser ut Johnny Cash-artikeln i Uncut.

Halvtid

2009-01-30T08:53:00.004+01:00

"I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears

Döden. Är det inte märkligt att något så ständigt närvarande är näst intill frånvarande i vår vardag. Vi talar inte gärna om döden. Vare sig vår egen eller våra näras. Döden har institutionaliserats. Dör gör vi i skymundan, där vi inte stör livet. Trots att döden är en förutsättning för liv. Och ofta går vi ändå där och tänker på döden, eller nån som har dött som vi saknar som vi inte hann säga adjö till. Men vi berättar inte om det. Kanske borde vi göra som Jim Carroll, skriva en låt till dem som dött:

Apropå Jim Carroll, måste jag rekommendera hans självbiografiska bok, The Basketball Diaries. Jag fick den av Mick Jones 1980, lånade ut den till gud vet vem, köpte en ny och det tycker jag du också ska göra. Boken utspelar sig under några år i början och mitten av sextiotalet, eller precis så lång tid det tog för Jim att gå från klister till att bli en fullfjädrad heroinist. Däremellan handlar det om musik, katolska skolor, basket, musik, förälskelser, Bob Dylan och om döden.

***

Nu har jag kommit halvvägs i mina hektiska jobbveckor. Två och en halv vecka återstår. Igår var jag så slut att jag bestämde mig för att ta långledigt. Gick hem efter lunch och sov i en timme. Tvingade mig sen till Friskis för ett eftersatt träningspass. Gick och la mig klockan 21.30, somnade ovaggad. Inte konstigt att det första jag fick i skallen när väckarklockan ringde var: "I am tired, I am weary. I could sleep for a thousand years".

Pausbild III

2009-01-26T09:07:00.003+01:00

Repression - gonna start on tuesday

Fjorton arbetsdagar på raken börjar kännas. Tack och lov ska jag nu gå en kurs i tre dar. Fan vet om nåt kommer att gå in i skallen på mig. Just nu skulle jag kunna ställa upp i vilken zombiefilm som helst. Fem dar kvar sen lite ledighet.

Pausbild & pausmusik

2009-01-23T22:14:00.003+01:00

"I was patrolling a Pachinko
Nude noodle model parlor in the Nefarious zone
Hanging out with insects under ducting
The C.I.A was on the phone
Well, such is life"

I natt vaknade jag vid halv tre med ett leende, kanske av att jag sjöng, eller av drömmen; jag gick mellan två höga stängsel, eller rättare, jag studsade mellan två höga stängsel. Högt. Riktigt högt. Jag var på väg att lära mig sväva. Tyngdlöst. Och jag sjöng. Sen vaknade jag. Blev orolig över om jag skulle kunna somna om. Det kunde jag, tack och lov. Dessvärre kan jag fortfarande inte flyga.