Pretty in Pink

"Einstein can't be classed as witless.

He claimed atoms were the littlest.

When you did a bit of splitting-em-ness

Frighten everybody shitless"

Jag avskyr debattprogram i tv. De handlar oftast om att sätta programledaren i fokus. Och eftersom att den numer har rätten att avbryta i stort sett hela tiden sprider det sig till debattörerna som gapar i mun på varandra. Olidlig tv med andra ord. Trots det fastnade jag i går framför fyrans Kvällsöppet som endast handlade om Anna Odells verk 'Unknown Woman 2009–349701'. På ena sidan satt Anna Odell själv, en konstfacksprofessor och nån medelålders herre från en patient/anhörigförening, på den andra David Eberhard, chef St. Görans psykiatrimottagning vid tillfället, Birgitta Rydberg, landstingsråd med ansvar för psykiatrin. Det var en märklig debatt nu när Anna Odell har klivit fram och tagit ansvar för sitt verk och förklarat vad hennes avsikt var och är kom kritiken mot henne att handla om att hennes handlingar inte satte fokus på frågan hon ville lyfta utan om tilltaget. Det vill säga, de (David Eberhard och Birgitta Rydberg) som hela tiden har pekat finger och anklagat Odell för att vara oseriös, för att snylta på samhällets resurser och för att vara ohederlig anklagar henne nu för att vara den som trollat bort frågan om psykiatrins metoder och resurser. Det blev till och med riktigt obehagligt när David Eberhard i princip ville lägga munkavle på Anna Odell eftersom att hon saknade den ”psykiatriska kompetensen”. Att han själv inte drar sig för att recensera konst finner han inget märkligt i. Som vanligt blev man inte klokare av debattprogrammet, men det stärkte min åsikt om att svenska liberaler har det svårt med liberalismen. Och jag anser fortfarande att Anna Odell har gjort rätt. För är det så att hennes "snyltande av vård" innebar förlängt lidande eller utebliven vård för någon annan, ja då har verket visat att vi har alldeles för snålt tilltagna resurser till psykiatrin. Och bara ur det perspektivet är verket värt all heder.

***

Att Thomas Lövkvist tappade den rosa ledartröjan kan ha berott på mig. Jag glömde alldeles bort att ha på mig mina rosa strumpor igår. Som straff tänker jag bära rosa strumpor till Girots sista dag.

Frihet & ansvar

"You and me were free
We do as we please, yeah
From morning,
till the end of the day"

Jag irriteras nåt fruktansvärt över alla självutnämnda konstpoliser som har växt upp som svampar ur jorden de senaste dagarna. På jobbet var det ett jävla liv om konstfack och de två elever som nu har uppmärksammats i media. "Det är fan i mig inte konst", utbrast en jobbarpolare uppbragt. Det konstnärliga i en videoinstallation hade även kulturministern mage att sätta sig till doms över. Tydligen vill de borgerliga politikerna kalla in konstfacks rektor på förhör också. Jag tycker det är vidrigt. Det vilar nåt fascistiskt över ett samhälle som lägger sig i var gränserna för det konstnärliga går. Konstens uppgift är inte sällan att undersöka ett samhälles tabun, hyckleri och baksidor. Därmed sagt saknar inte konstnärer straffansvar. Utan att veta säkert anar jag att det är här det har gått snett på konstfack. Handledarna tycks ha missat att diskutera grundläggande etiska frågor med eleverna. Att en konstnär måste stå för sitt verk. Även om det i lagens ögon kan vara brottsligt. Konstnären måste fråga sig om han eller hon vågar ta konsekvenserna för sitt verk. På samma sätt som miljö- eller medborgarrättsaktivister historiskt tagit sina straff bör en konstnär fråga sig, är verket värt att ta ett fängelsestraff för. Om inte, kan inte konstnärskapet i sig erbjuda något skydd i juridisk mening.