"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."
Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.
Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.
Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tror inte på smärtminne. Vad jag bygger det på? Jo, jag har två barn.
Jaha, men vad har det med saken att göra? Föda barn är väl en gudomlig smärta och därför god, vilket gör att man - eller snarare kvinna - bara upplever den en gång.
;-)
Lycka till med cyklandet. Så som du av allt att döma kör på hojen borde du ha det i dig, som du själv säger.
Skitstövelsyndromet kan nog alla drabbas av om omständigheterna är de rätta. Framgång kan nog vara en bra grogrund för det. Hur ofta har man inte hört det påpekas i intevjuer med de stora namnen att han/hon faktiskt är ödmjuk. Som om det vore, och säkert ofta är, en bristvara hos artister.
Flitigt användande av till exempel kokain kan säkert snabba på och förstärka processen.
Tack, Jah. Läser man Strummer-biografin och lyssnar på Don Letts i The Future Is Unwritten blir det uppenbart att inte heller den gode Joe var något helgon, snarare tvärtom.
Kunde man inte ana det redan i Rude boy?
Jo, om man (jag) inte hade varit en sån fundamentalist då.
Skicka en kommentar