"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"
Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.
Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
torsdag 25 augusti 2011
söndag 21 augusti 2011
Ship To Gaza
Idag har jag ideligen fått uppdateringar genom Facebook från Gaza Youth Breaks Out om nya bombningar av Gaza. Jag tycker att det är förbannat svårt att ta in nyheter från ett ghetto isolerat av murar där civilbefolkningen bombas som kollektiv bestraffning för dåd utförda av enskilda. Kollektiv bestraffning är ett brott mot krigets lagar. Vad tror man från Israels regerings sida att man kan uppnå med de bomber man fäller, mer än att fler unga desillusionerade palestinier tar till vapen?
I vintras var jag med och arrangerade en stödfest till Ship To Gaza som drog in nästan 40 000 kronor. Bandet vårat lirade och jag satte ihop ett blandband som spelades i baren innan. Blandbandet finner du HÄR.
I vintras var jag med och arrangerade en stödfest till Ship To Gaza som drog in nästan 40 000 kronor. Bandet vårat lirade och jag satte ihop ett blandband som spelades i baren innan. Blandbandet finner du HÄR.
fredag 19 augusti 2011
Kåntry
Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.
När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.
När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.
måndag 26 april 2010
Får jag ge dig min morgon
"Well I'm down, yes I'm getting thirsty
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"
Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"
Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.
lördag 24 april 2010
90-talsvecka
"Into the night I crept back again
An animal wounded hiding in pain
I didn't know, I didn't believe
That I'd feel so lonely
Watching you leave"
Vaknade med Weeping Willows i skallen i morse. Inte så konstigt, jag lyssnade på deras debutalbum härom dan. Det håller fortfarande förvånansvärt bra.
I tisdags nåddes jag av nyheten om att Guru har kilat vidare. Trist. Guru var en av mina absoluta hip hop-favoriter. Och Mass Appeal håller jag för en riktigt stor låt. Gurus samarbeten i Jazzmatazz med jazzmusiker som Donald Byrd tror jag var mer betydelsefulla än vad man då förstod. Musikerna gjorde sitt återtåg till hip hopen precis när det kändes som om allt stagnerat.
I onsdags fick jag Charlatans Weirdo i skallen. De gjorde ett bra album, sen har jag inte orkat följa dem mer. Kanske ligger det fler guldkorn där, men de får ligga.
Undrar vilken nittiotalslåt som rasslar till i skallen i morgon. Hoppas bara att det inte blir tandläkarens No Coke eller tyskreggaegruppens The Sign.
An animal wounded hiding in pain
I didn't know, I didn't believe
That I'd feel so lonely
Watching you leave"
Vaknade med Weeping Willows i skallen i morse. Inte så konstigt, jag lyssnade på deras debutalbum härom dan. Det håller fortfarande förvånansvärt bra.
I tisdags nåddes jag av nyheten om att Guru har kilat vidare. Trist. Guru var en av mina absoluta hip hop-favoriter. Och Mass Appeal håller jag för en riktigt stor låt. Gurus samarbeten i Jazzmatazz med jazzmusiker som Donald Byrd tror jag var mer betydelsefulla än vad man då förstod. Musikerna gjorde sitt återtåg till hip hopen precis när det kändes som om allt stagnerat.
I onsdags fick jag Charlatans Weirdo i skallen. De gjorde ett bra album, sen har jag inte orkat följa dem mer. Kanske ligger det fler guldkorn där, men de får ligga.
Undrar vilken nittiotalslåt som rasslar till i skallen i morgon. Hoppas bara att det inte blir tandläkarens No Coke eller tyskreggaegruppens The Sign.
fredag 23 april 2010
En fundering
"I want to love you but
I'm getting blown away"
I morse vaknade jag som vanligt före väckarklockans irriterande oväsen. Väckte försiktigt dottern. Satte på kaffet. Då kom melodin till Like a Hurricane smygande genom skallen. En melankoliskt vacker melodi som ligger där och blänker bland bråten av minnen. Undrar om det var så det var för Victoria Bergsman, ett par toner flyger förbi, återkommer, vackra, nästan bekanta, och sen kommer orden och sen när låten klar och det städas i skallen hittar hon Like a Hurricane liggande där. Konstaterar att 'jaja, så kan det gå'.
Jag lägger inga moraliska aspekter på lånet som Taken by Trees gjorde. Inte alls. Lån inom musiken har alltid gjorts. Kommer alltid att göras. Det är en av förutsättningarna för framåtskridandet. Dessutom gillar jag To Lose Someone skarpt.
I'm getting blown away"
I morse vaknade jag som vanligt före väckarklockans irriterande oväsen. Väckte försiktigt dottern. Satte på kaffet. Då kom melodin till Like a Hurricane smygande genom skallen. En melankoliskt vacker melodi som ligger där och blänker bland bråten av minnen. Undrar om det var så det var för Victoria Bergsman, ett par toner flyger förbi, återkommer, vackra, nästan bekanta, och sen kommer orden och sen när låten klar och det städas i skallen hittar hon Like a Hurricane liggande där. Konstaterar att 'jaja, så kan det gå'.
Jag lägger inga moraliska aspekter på lånet som Taken by Trees gjorde. Inte alls. Lån inom musiken har alltid gjorts. Kommer alltid att göras. Det är en av förutsättningarna för framåtskridandet. Dessutom gillar jag To Lose Someone skarpt.
måndag 14 september 2009
Hemmafunderingar
"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"
Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.
När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"
Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.
När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.
torsdag 10 september 2009
Ännu ett blandband
"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"
Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.
Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).
but you gotta remember, remember that you are just another cat"
Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.
Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).
tisdag 8 september 2009
Vem i helvete är Chaka Demus
"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"
Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"
Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.
måndag 7 september 2009
Pausmusik
Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.
Jamie T är tillbaka
"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"
Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"
Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.
söndag 30 augusti 2009
Tidiga tankar och lite musik
"If you've lost your faith in love and music
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"
Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.
***
Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.
Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.
Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.
Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"
Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.
***
Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.
Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.
Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.
Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.
lördag 22 augusti 2009
I Wish It Would Rain
"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."
Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.
Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.
Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."
Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.
Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.
Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.
måndag 17 augusti 2009
Mitt kontinentala jag
"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"
Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"
Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.
fredag 7 augusti 2009
Willy har kilat runt hörnet
Uppdatering:
Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.
Vila i frid Willy.
Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.
Vila i frid Willy.
onsdag 5 augusti 2009
Cykelmusik
"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"
Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"
Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?
fredag 26 juni 2009
The King is gone, but he's not forgotten
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.
Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.
Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.
Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.
Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:
onsdag 24 juni 2009
And every hour's marked by the chime of a clock
"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"
Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.
Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.
Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?
I morse hade jag den här låten i skallen:
Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.
* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:
"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"
Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"
Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.
Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.
Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?
I morse hade jag den här låten i skallen:
Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.
* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:
"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"
Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:
måndag 8 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Mersmak
©Banditha
"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"
Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:
1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland
Extranummer:
Bankrobber
White Riot
Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.
UPPDATERING
Och så här lät det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
