God Jul

"Did you see the stylish kids in the riot
We were shovelled up like muck
Set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love"

Det tog nästan ett dygn att återhämta mig från Joe Strummer-memorialen som jag hade med ett gäng polare. Utan att gå in på detaljerna kan jag säga att gårdagen var tuff, mycket tuff. Hade jag inte lovat att grava en lax hade jag nog inte stigit upp alls. Nu står laxen i kallskafferiet och gårdagen är begravd. Och allt som inte blev gjort igår väntar på mig idag, som städningen av lägenheten. Det är nåt speciellt med att ta itu med städningen på julafton, nästan nåt rituellt. Jag minns att jag kom hem till Hatte en julafton på åttiotalet. När jag ringde på dörren öppnade han svettig och dan, han storstädade. Frenesin tydde på en rejäl dos julångest. Han fick göra klart sen åt vi resterna som jag hade fått med mig från min mormor och drack Jameson och blev väl skitfulla. Julen som helg innebär att det bästa och sämsta med mänskligheten visar sig, omtanke och kärlek frodas sida vid sida med egoism och slutenhet. Jularna hemma hos mormor var alltid spännande för vi visste aldrig vem i huset hon hade bjudit in. Fanns det nån som var ensam på julafton fanns det alltid en stol och ett fat till att ställa fram. Dessa inbjudningar var aldrig påträngande, mormor var aldrig påträngande, utan självklara. Jag önskar att jag hade samma självklara attityd som min mormor, men tyvärr har jag inte det. Jag tycker att det är jobbigt med nya relationer. Har svårt att kallprata. Och när jag gör det kommer mina sarkasmer och ironier ofelbart att få dem att titta konstigt på mig.

Näe, ska det bli nåt gjort får jag sluta sitta här och blogga och sätta igång. Jag önskar alla vänner som brukar titta förbi här en riktigt god jul. Ta hand om er och era vänner och gärna andra också, ät och drick gott så ses vi förhoppningsvis på andra sidan. Jag har inte många jultraditioner, men den här låten inleder alltid min julafton:

Snoddas firar jul

"Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän
Ty det har han lovat."

Igår skulle tjejerna ha haft match. Vi samlades i god tid före avfärd så att de kunde byta om i lugn och ro i klubblokalen. Sen hoppade vi i bilarna och for i väg till en av grannförstädernas grusplaner. När vi tjugo minuter innan match i samlad trupp knatar upp mot 5-mannaplanerna kommer ett sms: "Vet ni om att S.SK har dragit sig ur Sanktan?". De påstod att de hade lämnat besked om det till Stff. Hur som helst hade vi 13 småtjejer som ville ha revansch från sitt nederlag i förra veckan. De blev naturligtvis jättebesvikna över att inte få möta motståndarna. Som kompenstation, och extraträning, delade vi upp dem i två lag med avbytare och körde som om det skulle ha varit en match. De är fortfarande lite röriga i skallen, glömmer positioner och markeringar och fastnar i en stor gröt kring bollen. Men igår såg vi att de är på väg tillbaka, att de börjar minnas hur de ska spela fotboll. Det var riktigt kul. Och efteråt var tjejerna ganska nöjda ändå.

***

Jag funderar över hur jag ska översätta Malcolm McLarens situationistiska skjorttext till svenska: Be Reasonable, Demand The Impossible; vad tror ni om: Var förnuftig, kräv det omöjliga...

***

Jag tycker faktiskt att det är lite tidigt att julpynta den 30 augusti. Men min jukebox måste ha gått på temperaturen utanför fönstret i stället för kalendern.

***

Be Reasonable, Demand The Impossible, är en fenomenal slogan. Den har en svensk variant som jag också gillar: Allt nu.