I stället för aggressionsterapi

"Now the drugs don't work

They just make you worse"

Allt för länge har jag retat mig på tjattret från medresenärerna på min väg till och från jobbet. Intima detaljer ur människors liv blandas med innehållslöst skvaller och hackar som hackspettar på mina trumhinnor vareviga dag från människor jag inte känner och heller inte vill lära känna. Men nu är det nog! Nu tänker jag stänga av och stänga er ute. Ni får pladdra på i godan ro om era sexuella preferenser och vem som sa vad till vem och när och bla, bla, bla. Med min nya mp3:a ska jag hålla er borta. Långt borta. Ser ni nån på tricken som ler idag, då kan det vara jag.

Återvinning

"Happiness
Coming and going
I watch you look at me
Watch my fever growing
I know just who I am"

The Verves 'Urban Hymns' är egentligen inte en platta jag borde gilla. Men det gör jag. Fortfarande. Den är allt jag hatar, seg, flummig och introvert. Ändå skulle jag bara ta bort en enda låt från albumet, 'Neon Wilderness', om jag fick göra om den idag. Jag skulle inte ens ta bort 'Bitter Sweet Symphony'. För mig börjar alltid 'Urban Hymns' med låt två, Sonnet, sen rullar det på fram till låt sex, 'Neon Wilderness', som också hoppas över. Sen är det allsång i köket till 'Space and Time', 'Weepining Willow' och 'Lucky Man'. Blir okoncentrerad till 'One Day', men kommer igen till 'This Time'.

När jag lyssnade på plattan igår eftermiddag, samtidigt som jag kokade en gulasch med massvis med paprika från Nablus, kom jag på tre skäl till att jag gillar Urban Hymns; melodierna gitarrerna och sången. Mitt i den psykedeliska geggamojjan skimrar det till av lysande melodier. Distinkta gitarriff sliter upp musiken ur flummeriet, samtidigt som det ofta är på gurorna de drömska melodierna plinkas fram. Richard Ashcrofts sång är fenomenal. Hur han på en och samma gång kan låta stenhård och osäker är en stor bedrift som ger plattan den extra dimension den behöver. Självklart handlar det också om låtarna. Plattan har onekligen en handfull riktigt bra låtar, uppblandat med ett gäng som bara är bra. Av alla plattor från britvågen är 'Urban Hymns' en av dem som har åldrats bäst.

Hur deras nya platta blir intresserar mig inte nämnvärt. Jag har svårt att tro att det blir nåt revolutionerande, troligare ett återvinningsförsök av succén från 'Urban Hymns'. Ett försök som naturligtvis kommer att misslyckas kapitalt. Nåja, ingen ska dömas ohörd.

Krossade Berlindrömmar

"All this talk of getting old It's getting me down my love

Like a cat in a bag, waiting to drown This time I'm comin' down"

Det började bra, vi hann i tid till Arlanda och vi hann inmundiga frukost också. Sen blev planet försenat. Vi höll gott mod, gaten låg vid en bar. Väl framme i Berlin blev det ett besök på KaDeWes matavdelning. Vi hoppade över ostron och skumpa till förmån för korv, surkål och öl. Sen gick vi tillbaka till hotellet för en eftermiddagsslummer. När det är dags att få fart på verksamheten igen har M sjuknat in. Åker själv och hälsar på mina vänner som bor i stan. Men det blir ingen jätteutgång, känner mig sliten och trött trots eftermiddagsluren. Dan efter vaknar jag med svid i halsen och lite feber. M känner sig lite bättre så vi drar upp till de gamla östdelarna och promenerar runt lite. På kvällen hittar vi inte den krog vi planerat att käka på utan hamnar på ett hak som heter 100 bira eller nåt liknande. Det var inte direkt världsklass på käket, men den råa korvfärsen och fläsklägget slank ned ändå tillsammans med två bira från Andechs. På söndan var M totaldäckad. Jag hade feber och spenderade dagen med vännerna. Väl hemma igår krashade jag. 40 graders feber. Just nu känns det lite bättre. Som om gradantalet ligger på 39.