Mitt anonyma nynnande

"Now if you feel that you can't go on,
Because all of your hope is gone.
And your life is filled with much confusion,
Until happiness is just an illusion.
And your world around is crumblin' down.
Darlin', come on, girl,
Reach on out for me"

För ett par dar sen skrev Slow Motion ett inlägg om oss anonyma bloggare, med tanke på EU-förslaget om att vi ska förbjudas eller registreras. Jag tänkte att jag skulle kasta in ett kort inlägg på kommentarstråden. Men sen upptäckte jag att det blev lite längre än jag hade tänkt. Och att det faktiskt inte var ett inlägg. Bara mina egna funderingar kring mitt eget bloggande. Därför hamnar det här.

Otal är gångerna jag har funderat på att kasta mitt alias och komma ut ur garderoben. Dels har det att göra med att jag uppskattar människor som kliver fram och tar ställning utan anonymitetens slöja. Det finns en mycket tilltalande demokratisk tanke i det. Samtidigt är det dessvärre så att jag sällan läser bloggar som inte är anonyma. Fråga mig inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att innehållet blir tydligare, färre förutfattade meningar om person som grumlar blicken.

Ett annat skäl till varför jag funderat på att lägga ner handlar om att för många nära och kära läser min blogg, vilket självklart begränsat mitt skrivande. Samtidigt är jag inte klar över om det i sin tur skulle förändra så mycket; jag tror nog inte att jag skulle berätta mer om mina relationer till andra människor eller om mina sexuella preferenser även om jag tog ett steg längre in i anonymiteten.

Sen har vi det där med jobbet. Jag har vid ett antal gånger skrivit ur mig min frustration över arbetsledningen här på bloggen. Och det har varit skönt att få spy ur mig lite galla. Några av er har då kommit med uppmuntran precis i de lägen jag har behövt den som mest. För det är jag er evigt tacksam. Hade jag inte draperat mig i anonymitetens slöja hade jag inte kunnat skriva vad jag kände. Så är det bara.

Ni som vet, vet vem jag är och ni som inte vet kanske ska vara lika glada för det.

***

Undrar du varför det klonkar eller knirrar oroväckande om din cykel? Ta dig då till Street idag och i morgon. Där finns det en mekarskola. Velo Sthlm arrar två dar till cykelns ära. Kolla in lite film. Se på andras skrytjonnar. Eller ta en bärs i baren och le åt prettonissarna med hojar i TdF-klassen. Vem vet du kanske får syn på mig då.

Tystnad - igen

Jag drömde att det var vinter i morse igen. Kanske var det köldchocken som gjorde att det var alldeles tyst i skallen när jag vaknade. Hursomhelst byggde jag fantastiska snögrottor, det var lika kul som när jag var barn och vi byggde dem på riktigt.

***

Vilka låtar, eller snarare melodier, förföljer dig? Eller har du inga sådana hang ups? I mitt fall har jag kommit på att den melodi som jag troligen oftast har i huvudet är introt på Four Tops 'Reach out I'll be there'. Jag kan gå och nynna eller vissla på den tills att arbetskamrater och vänner säger; "Tack, nu räcker det". Den poppar upp i tid och otid. Dessutom är den en suverän 'ute-å-gå-snabbt-låt', vilket inte är så förvånande eftersom att det är en up tempo-låt, med ett distinkt beat. Och rösten. Levi Stubbs. Inte konstigt att Billy Bragg döpte en låt efter en av soulens vackraste röster. Den låten är inte heller så tokig. Jag skulle nog vilja påstå att den dessutom ligger på en av Billys bästa plattor. Men det är en annan historia som man brukar säga.