"Now if you feel that you can't go on,
Because all of your hope is gone.
And your life is filled with much confusion,
Until happiness is just an illusion.
And your world around is crumblin' down.
Darlin', come on, girl,
Reach on out for me"
För ett par dar sen skrev Slow Motion ett inlägg om oss anonyma bloggare, med tanke på EU-förslaget om att vi ska förbjudas eller registreras. Jag tänkte att jag skulle kasta in ett kort inlägg på kommentarstråden. Men sen upptäckte jag att det blev lite längre än jag hade tänkt. Och att det faktiskt inte var ett inlägg. Bara mina egna funderingar kring mitt eget bloggande. Därför hamnar det här.
Otal är gångerna jag har funderat på att kasta mitt alias och komma ut ur garderoben. Dels har det att göra med att jag uppskattar människor som kliver fram och tar ställning utan anonymitetens slöja. Det finns en mycket tilltalande demokratisk tanke i det. Samtidigt är det dessvärre så att jag sällan läser bloggar som inte är anonyma. Fråga mig inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att innehållet blir tydligare, färre förutfattade meningar om person som grumlar blicken.
Ett annat skäl till varför jag funderat på att lägga ner handlar om att för många nära och kära läser min blogg, vilket självklart begränsat mitt skrivande. Samtidigt är jag inte klar över om det i sin tur skulle förändra så mycket; jag tror nog inte att jag skulle berätta mer om mina relationer till andra människor eller om mina sexuella preferenser även om jag tog ett steg längre in i anonymiteten.
Sen har vi det där med jobbet. Jag har vid ett antal gånger skrivit ur mig min frustration över arbetsledningen här på bloggen. Och det har varit skönt att få spy ur mig lite galla. Några av er har då kommit med uppmuntran precis i de lägen jag har behövt den som mest. För det är jag er evigt tacksam. Hade jag inte draperat mig i anonymitetens slöja hade jag inte kunnat skriva vad jag kände. Så är det bara.
Ni som vet, vet vem jag är och ni som inte vet kanske ska vara lika glada för det.
***
Undrar du varför det klonkar eller knirrar oroväckande om din cykel? Ta dig då till Street idag och i morgon. Där finns det en mekarskola. Velo Sthlm arrar två dar till cykelns ära. Kolla in lite film. Se på andras skrytjonnar. Eller ta en bärs i baren och le åt prettonissarna med hojar i TdF-klassen. Vem vet du kanske får syn på mig då.
Visar inlägg med etikett bloggare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bloggare. Visa alla inlägg
lördag 6 september 2008
tisdag 5 augusti 2008
Ride Baby Ride
Semestern är slut. Var på jobbet igår. Jobbade hemma idag. Hur skönt som helst och precis en sådan mjukstart som varenda en kan behöva. Försökte lura några arbetskamrater att vi ska ställa upp på Ride of Hope och lyckades ganska bra. En är på och två har sagt kanske. Ride of Hope är ett välgörenhetslopp där anmälningsavgifter samt pengagåvor går till Barncancerfonden. Cykelloppet startar i Lund och går i mål i Stockholm. Man kan välja att cykla hela loppet eller ta deletapper. I vårt fall blir det Uppsala - Stockholm.
Har jag lite tur hinner jag få Surlyn servad innan dess. Jag har bestämt mig för att ta kostnaden för nytt Campagnolo vevparti och ny bakväxel i stället för att köpa en ny hoj. Anledningen är enkel. Jag kommer aldrig att göra mig av med Surlyn och då är det lika bra att fixa till alla skavanker så att den funkar som den ska. Det är den värd.
Jag har även lagt upp två nya länkar under rubriken Vi rullar. Den första går till Johan som gillar att ställa upp på långlopp och den andra till Tant Augusta som också cyklar långt, till exempel till Dorotea från Stockholm. Att läsa deras bloggar är för mig ren och skär inspiration.
Har jag lite tur hinner jag få Surlyn servad innan dess. Jag har bestämt mig för att ta kostnaden för nytt Campagnolo vevparti och ny bakväxel i stället för att köpa en ny hoj. Anledningen är enkel. Jag kommer aldrig att göra mig av med Surlyn och då är det lika bra att fixa till alla skavanker så att den funkar som den ska. Det är den värd.
Jag har även lagt upp två nya länkar under rubriken Vi rullar. Den första går till Johan som gillar att ställa upp på långlopp och den andra till Tant Augusta som också cyklar långt, till exempel till Dorotea från Stockholm. Att läsa deras bloggar är för mig ren och skär inspiration.
söndag 6 januari 2008
Dagens bloggtips
"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"
Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.
Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"
Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.
Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.
fredag 24 augusti 2007
The Crooked Beat
"Sister Sue tell me baby what are we gonna do
She said take two candles,
And then you burn them out
Make a paper boat, light it and.... send it out
send it out now"
Idag är jag slut som artist. Morgonen inleddes med stretching, dusch, ligga på is. Sen var det dags för frukost. Med en sån start på dan längtar man faktiskt bara tillbaka till bingen igen. Nu har jag bokat tid till en naprapat. Tre veckor med stel rygg är faktiskt två för många. Jag hade tur och fick en tid redan idag. Med lite tur kommer det att kännas så pass bra att cykelturen över till BBB går lekande lätt, hem är jag inte orolig för eftersom att han lovade att köpa bärs. Jag tror dock inte att han har fått de här intressanta bärsen än. Jag ska gå igenom delar av hans treåriga bloggskörd och se vad vi kan göra med det till BBB:s treårskalas. Sen har han tydligen redan köpt en kopia av This is England. Både Markus och jag ogillar skarpt biograf(o-)kulturen som råder. Det kan nog bli en bra kväll. Om ryggen vill.
***
Johan Mjällby om Kim Källström inför träningsmatchen mot USA: " Kim är en underbar talang". Är man en talang om man spelar mer eller mindre ordinarie i Lyon?
***
Alex James: "De som brukade köpa Blur-skivor har slutat köpa skivor, de köper ost nu."
söndag 19 augusti 2007
Land of 1001 Dances
Yes! Jag finns. Tror jag. Ettusen och en mustryckare har velat se min "profil". Vad förvånade de måste ha blivit när det enda de såg var bokstäver.
lördag 11 augusti 2007
Nya bloggtips
"When the moon come up - the sun go down"
Dessa lata okultiverade amerikaner. Nu har jag suttit i nästan en halvtimme och försökt hitta texten till Mink de Villes 'Cadillac Walk' genom Google utan resultat. Jag hade ju i min fåfänga tro på mänskligheten hoppats på att nån av kusinerna på andra sidan pölen gjort sitt jobb och skrivit in texten. Nå, nu får ni hålla till godo med inledningsraden och försöka utyda resten här.
***
Jag lagt till tre nya länkar som jag gillar: Glenn kallar sig för Peter är en studioman i Gbg som otippat nog håller på ifk fiskrens men som trots det har en del justa åsikter, känsliga läsare varnas dock för att han kan vara ganska kategorisk, om än underhållande; Herr Alarik är inte bara en gotisk kung som bor i närheten av Högalidskyrkan, han är dessutom något så udda som en siriussupporter - bara detta faktum kan ur ett psykologiskt perspektiv vara värt att undersöka vidare - och ett hängivet docenterna-fan. I övrigt skriver Herr Alarik om de ämnen jag gillar; musiken och livet; Inte som andra flickor, eller Snusa som det står i bloggrubriken, gör underbart naivistiska illustrationer med kluriga texter. En klockren favorit.
Dessa lata okultiverade amerikaner. Nu har jag suttit i nästan en halvtimme och försökt hitta texten till Mink de Villes 'Cadillac Walk' genom Google utan resultat. Jag hade ju i min fåfänga tro på mänskligheten hoppats på att nån av kusinerna på andra sidan pölen gjort sitt jobb och skrivit in texten. Nå, nu får ni hålla till godo med inledningsraden och försöka utyda resten här.
***
Jag lagt till tre nya länkar som jag gillar: Glenn kallar sig för Peter är en studioman i Gbg som otippat nog håller på ifk fiskrens men som trots det har en del justa åsikter, känsliga läsare varnas dock för att han kan vara ganska kategorisk, om än underhållande; Herr Alarik är inte bara en gotisk kung som bor i närheten av Högalidskyrkan, han är dessutom något så udda som en siriussupporter - bara detta faktum kan ur ett psykologiskt perspektiv vara värt att undersöka vidare - och ett hängivet docenterna-fan. I övrigt skriver Herr Alarik om de ämnen jag gillar; musiken och livet; Inte som andra flickor, eller Snusa som det står i bloggrubriken, gör underbart naivistiska illustrationer med kluriga texter. En klockren favorit.
torsdag 12 juli 2007
Får jag be om största möjliga tystnad?
"I get up in the evening, and I aint got nothing to say
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself"
Ännu en morgon med ett otippat låtval från min mentala dj, Springsteens 'Dancing In The Dark'. Jag har alltid gillat låten, men aldrig framförandet. 'Dancing In The Dark' är en låt som gjord för Nebraska-plattan. Tänk er den med endast en acka som monotont hackar fram kompet till de inledande versraderna; I get up in the evening... Håll med om att den genast blev mycket bättre. Om resten av Born In The U.S.A-plattan bör man tala tyst, mycket tyst, den är så svulstig i sig själv att det enda sättet att bemöta den är genom att sänka rösten: både plattan med sin hopplösa 80-talsproduktion och turnén fick mig att tröttna på karln för lång tid framåt. born In the u.s.a förstörde trumljudet på rader av efterkommande plattor; det skulle vara stort, dånande och svulstigt. alla band sprang och köpte d-drums och med facit i hand lät det faktiskt skit. så nu fick jag det sagt.
***
Nu är det bara två arbetsdar kvar, sen börjar en treveckors semester. Skönt, hoppas jag. Kollar man runt i bloggossfären är det däremot redan semester. Flera av dem jag länkar till tycks antingen ha hittat en gnutta solsken att steka sig i eller korkek att kvarta under. Kanske har de drabbats av sommardepression? Eller har de bara försvunnit?
***
Det är något spöklikt över bloggar som inte uppdateras, ungefär som övergivna hus på landsbygden. Man går in och hittar minnen från förr, kvarlämnade till beskådan för dem som vågar kika in. Man undrar vart de tog vägen, de som bodde här. Och varför tog de inte med sig de här sakerna när de drog, varför lämnades allt vind för våg?
***
Låten Nebraska får mig att tänka på en annnan låt; Säkerts Allt som är ditt. Men nu har skotten redan fallit. Varför blir jag inte upprörd?
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself"
Ännu en morgon med ett otippat låtval från min mentala dj, Springsteens 'Dancing In The Dark'. Jag har alltid gillat låten, men aldrig framförandet. 'Dancing In The Dark' är en låt som gjord för Nebraska-plattan. Tänk er den med endast en acka som monotont hackar fram kompet till de inledande versraderna; I get up in the evening... Håll med om att den genast blev mycket bättre. Om resten av Born In The U.S.A-plattan bör man tala tyst, mycket tyst, den är så svulstig i sig själv att det enda sättet att bemöta den är genom att sänka rösten: både plattan med sin hopplösa 80-talsproduktion och turnén fick mig att tröttna på karln för lång tid framåt. born In the u.s.a förstörde trumljudet på rader av efterkommande plattor; det skulle vara stort, dånande och svulstigt. alla band sprang och köpte d-drums och med facit i hand lät det faktiskt skit. så nu fick jag det sagt.
***
Nu är det bara två arbetsdar kvar, sen börjar en treveckors semester. Skönt, hoppas jag. Kollar man runt i bloggossfären är det däremot redan semester. Flera av dem jag länkar till tycks antingen ha hittat en gnutta solsken att steka sig i eller korkek att kvarta under. Kanske har de drabbats av sommardepression? Eller har de bara försvunnit?
***
Det är något spöklikt över bloggar som inte uppdateras, ungefär som övergivna hus på landsbygden. Man går in och hittar minnen från förr, kvarlämnade till beskådan för dem som vågar kika in. Man undrar vart de tog vägen, de som bodde här. Och varför tog de inte med sig de här sakerna när de drog, varför lämnades allt vind för våg?
***
Låten Nebraska får mig att tänka på en annnan låt; Säkerts Allt som är ditt. Men nu har skotten redan fallit. Varför blir jag inte upprörd?
lördag 7 juli 2007
Bloggen - punkens barnbarn
"You screamed at the back, told her just jack
about how you lived on the weekend"
Även om den här bloggen skrivs på ett publiceringsverktyg som det står 'Blogger' på hade det lika gärna kunnat stå 'Min' på den. Vem som helst som orkar sätta sig med en bok om html-kodningar kan starta sin egen hemsida och därmed köra sin egen blogg. Såvitt jag förstår är det inte särskilt knepigt, men jag är en lat jävel så jag tog första bästa som jag hittade och det blev det Blogger som köptes av Google 2003 och därmed ingår mina texter och bilder i en riktig multis. För att få använda verktyget accepterade jag en lunta med corporate bullshit för att få skriva ur mig det jag vill. Jag har redan förträngt det mesta som jag skulle acceptera. Jag minns dock att de inte tog nåt som helst ansvar om bloggen försvinner på grund av tekniska problem och att de förbehåller sig rätten att fimpa den om de finner det önskvärt. Men som sagt det är smällar man får ta om man är lat.
Min poäng är dock att även om Blogger/Google skulle fimpa mig nu, så skulle jag kunna starta en ny blogg samma dag. Antingen hos nån annat storföretag eller sätta mig och läsa lite om kodningar, skaffa mig en egen domän och köra på: 'Powered By Me'. Att alla bloggare nu är sina egna journalister, krönikörer eller författare har dock ett ursprung: Punken. Under åren 1977-82 startades det med största sannolikhet fler band, skivbolag och egna tidskrifter (fanzines) än under nån annan tidigare period. Hittade du en källare att repa i; upp med äggkartongerna och sätt igång och lira då. Vaddå kan inte, vem bryr sig? Många gav fan i att skicka demos till skivbolagen när inspelningen var klar utan gick raka vägen till skivpressen och "fick 500 ex 7 tum svart vinyl" och sålde singeln till polare eller andra intresserade. Samma sak med alla dem som startade fanzines, inte satt de på kammaren och skrev den ena artikeln efter den andra och fick dem refucerade av Andersson, Hörnfeldt eller Olsson, utan de gick till stencilaparaten i plugget och fixade det antal kopior de behövde. Sen gick de till skivaffärerna som hade lite koll och lämnade en bunt, resten sålde de på gigen.
Idag funkar bloggen på samma sätt. Vilket får en del journalister och författare att skrynkla på näsan och peka den upp i skyn. Men som sagt, vem bryr sig? En del bloggar har fler läsare än vad många av dessa journalister och författare har på finsidorna i drakarna och kulturtidskrifterna. Och det är klart att det måste kännas tufft. Men det är inget nån bör eller ska be om ursäkt för.
about how you lived on the weekend"
Även om den här bloggen skrivs på ett publiceringsverktyg som det står 'Blogger' på hade det lika gärna kunnat stå 'Min' på den. Vem som helst som orkar sätta sig med en bok om html-kodningar kan starta sin egen hemsida och därmed köra sin egen blogg. Såvitt jag förstår är det inte särskilt knepigt, men jag är en lat jävel så jag tog första bästa som jag hittade och det blev det Blogger som köptes av Google 2003 och därmed ingår mina texter och bilder i en riktig multis. För att få använda verktyget accepterade jag en lunta med corporate bullshit för att få skriva ur mig det jag vill. Jag har redan förträngt det mesta som jag skulle acceptera. Jag minns dock att de inte tog nåt som helst ansvar om bloggen försvinner på grund av tekniska problem och att de förbehåller sig rätten att fimpa den om de finner det önskvärt. Men som sagt det är smällar man får ta om man är lat.
Min poäng är dock att även om Blogger/Google skulle fimpa mig nu, så skulle jag kunna starta en ny blogg samma dag. Antingen hos nån annat storföretag eller sätta mig och läsa lite om kodningar, skaffa mig en egen domän och köra på: 'Powered By Me'. Att alla bloggare nu är sina egna journalister, krönikörer eller författare har dock ett ursprung: Punken. Under åren 1977-82 startades det med största sannolikhet fler band, skivbolag och egna tidskrifter (fanzines) än under nån annan tidigare period. Hittade du en källare att repa i; upp med äggkartongerna och sätt igång och lira då. Vaddå kan inte, vem bryr sig? Många gav fan i att skicka demos till skivbolagen när inspelningen var klar utan gick raka vägen till skivpressen och "fick 500 ex 7 tum svart vinyl" och sålde singeln till polare eller andra intresserade. Samma sak med alla dem som startade fanzines, inte satt de på kammaren och skrev den ena artikeln efter den andra och fick dem refucerade av Andersson, Hörnfeldt eller Olsson, utan de gick till stencilaparaten i plugget och fixade det antal kopior de behövde. Sen gick de till skivaffärerna som hade lite koll och lämnade en bunt, resten sålde de på gigen.
Idag funkar bloggen på samma sätt. Vilket får en del journalister och författare att skrynkla på näsan och peka den upp i skyn. Men som sagt, vem bryr sig? En del bloggar har fler läsare än vad många av dessa journalister och författare har på finsidorna i drakarna och kulturtidskrifterna. Och det är klart att det måste kännas tufft. Men det är inget nån bör eller ska be om ursäkt för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
