Halvtid

"I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears

Döden. Är det inte märkligt att något så ständigt närvarande är näst intill frånvarande i vår vardag. Vi talar inte gärna om döden. Vare sig vår egen eller våra näras. Döden har institutionaliserats. Dör gör vi i skymundan, där vi inte stör livet. Trots att döden är en förutsättning för liv. Och ofta går vi ändå där och tänker på döden, eller nån som har dött som vi saknar som vi inte hann säga adjö till. Men vi berättar inte om det. Kanske borde vi göra som Jim Carroll, skriva en låt till dem som dött:



Apropå Jim Carroll, måste jag rekommendera hans självbiografiska bok, The Basketball Diaries. Jag fick den av Mick Jones 1980, lånade ut den till gud vet vem, köpte en ny och det tycker jag du också ska göra. Boken utspelar sig under några år i början och mitten av sextiotalet, eller precis så lång tid det tog för Jim att gå från klister till att bli en fullfjädrad heroinist. Däremellan handlar det om musik, katolska skolor, basket, musik, förälskelser, Bob Dylan och om döden.

***

Nu har jag kommit halvvägs i mina hektiska jobbveckor. Två och en halv vecka återstår. Igår var jag så slut att jag bestämde mig för att ta långledigt. Gick hem efter lunch och sov i en timme. Tvingade mig sen till Friskis för ett eftersatt träningspass. Gick och la mig klockan 21.30, somnade ovaggad. Inte konstigt att det första jag fick i skallen när väckarklockan ringde var: "I am tired, I am weary. I could sleep for a thousand years".