Att fixa

"Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, sunday morning
It's just the wasted years so close behind"

När jag går runt i mitt hem påminner det mig ständigt om vad jag inte har gjort med det, i stället för att påminna mig om det jag har gjort. Så här ser min "att fixa-lista" ut:

* Sätta upp bokhyllor i hallen;
* Måla köksluckorna;
* Måla Ms Billybokhylla;
* Fixa så att snäpplåsen kommer på plats på köksluckorna;
* Sortera i länkskafferiet;
* Tvätta alla mellanfönster;
* Spika kvartslister;
* Måla om badrumsskåpet;
* Bygga våningssäng i Ms rum;
* Byta golv i köket;
* Byta spis;
* Skura alla köksskåp;
* Köpa en ny dator...

..sen finns det säkert saker som min småfebriga skalle har förträngt. Det mesta på listan är utgiftsposter. Dem kan jag glömma till efter Mallisresan. Kvar blir ett antal osexiga måsten som jag tror jag kan förtränga ett tag till. Åtminstone till våren står för dörren och jag känner att det måste till en förändring. Men nu är det vinter. Och jag återvänder till sängen med en kopp pepparmyntste med honung och läser ut Johnny Cash-artikeln i Uncut.

Halvtid

"I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears

Döden. Är det inte märkligt att något så ständigt närvarande är näst intill frånvarande i vår vardag. Vi talar inte gärna om döden. Vare sig vår egen eller våra näras. Döden har institutionaliserats. Dör gör vi i skymundan, där vi inte stör livet. Trots att döden är en förutsättning för liv. Och ofta går vi ändå där och tänker på döden, eller nån som har dött som vi saknar som vi inte hann säga adjö till. Men vi berättar inte om det. Kanske borde vi göra som Jim Carroll, skriva en låt till dem som dött:



Apropå Jim Carroll, måste jag rekommendera hans självbiografiska bok, The Basketball Diaries. Jag fick den av Mick Jones 1980, lånade ut den till gud vet vem, köpte en ny och det tycker jag du också ska göra. Boken utspelar sig under några år i början och mitten av sextiotalet, eller precis så lång tid det tog för Jim att gå från klister till att bli en fullfjädrad heroinist. Däremellan handlar det om musik, katolska skolor, basket, musik, förälskelser, Bob Dylan och om döden.

***

Nu har jag kommit halvvägs i mina hektiska jobbveckor. Två och en halv vecka återstår. Igår var jag så slut att jag bestämde mig för att ta långledigt. Gick hem efter lunch och sov i en timme. Tvingade mig sen till Friskis för ett eftersatt träningspass. Gick och la mig klockan 21.30, somnade ovaggad. Inte konstigt att det första jag fick i skallen när väckarklockan ringde var: "I am tired, I am weary. I could sleep for a thousand years".

Dubonnet on ice

"Silence is a rhythm too"

Då så var väskan packad. Det enda som är kvar att slängas ned i packningen är necessären. Trots att det blir en grymt tidig väckning i morgon ser jag ändå fram emot att klockan ska ringa 04.00. Vi anländer till hotellet vid tio-tiden, men får inte checka in för äns vid ett. Inga problem. Hotellet ligger cirka åttahundra meter från KaDeWe. Vi kommer förmodligen mest att strosa runt på plan sex och inmundiga lite smått och gott. Kanhända tar vi ett varv runt plan ett också. När klockan är ett är det dags för nån timmes siesta. Vad som händer sen bestämmer vi då. Troligtvis postar jag iväg en liten rapport. Tills dess, ta hand om er.

***

Som av en händelse hittade jag den här inspelningen med Lou Reed och John Cale från 1972. Jag tror dessutom att det är Nico som sitter i bakgrunden.

"Jag, jag hatar hela borgligheten"*

"From Willesden to Cricklewood
Come with me and be no good
Be a mad man on the street
Sing something out like reet petite"

Tänk vad lite mer än 40 år kan göra för att nåt ska nå finkulturell status. Dammhögarna ligger i sådana djupa drivor över dåtidens verklighet att borgerligheten inte anar vad som gömmer sig under. I Svenskan intervjuas John Cale i samband med Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet. Ordet "misfits" är det djupaste de kommer om tiden i The Factory i mitten på 1960-talet. Fullständigt ointressant söndagstidningsjournalistik som inte ens kittlar läsarna om ni frågar mig. Vill du verkligen läsa om Andy, The Factory och Velvet Underground räcker första kapitlet ur 'Please Kill Me'. Alla gick på amfetamin. Det var blodiga kanyler, skitigt, skruvat och nojjigt. Med andra ord inte särskilt söndagsunderhållande för en mes-kulturell publik.

Jan Gradvall, som också hänvisar till 'Please Kill Me', får i DN (ingen länk), troligen helgens sannaste pratminus från John Cale:

- Allt det här uppfattas som så glamoröst nu/.../Men jag ser smutsen.

***

Förmodligen är det samma borgerliga innerstadselit som hänger ut röda och blå lakan och handdukar på balkonger och genom fönster för att inget ska få förändra och störa deras söta lilla värld. Inte en galleria eller ens ett dagis ska byggas. Inte en krog och eller klubb ska få låta. Allt ska bestå. Vara som nu. Varenda en i hela stan ska sova klockan 23.00. Så föreställer jag mig deras världsuppfattning. Snäv, rädd och inkrökt. Hade de här människorna bestämt vår framtid hade mänskligheten aldrig kommit ur grottstadiet. Vi hade suttit och frusit runt obefintliga eldar draperade i näverkläder. Vi lever i en stad. En stad är inte en konstant, utan evigt föränderlig organism som måste anpassas till sin samtids behov. Gillar ni inte det urbana? Flytta då till Jämtlands inland, där finns mängder av lediga hus i tomma avfolkade byar. Och jag lovar det finns inte ett enda dagis som stör, inte enda galleria på mils avstånd. Har ni tur finns det en pizzeria som säkert inte har öppet längre än till 21.00. Inget nattsudd som stör er lutheranska nattsömn.

***

Dagens fråga: Hur ska regeringen runda rättsvetenskapsprofessor Dennis Töllborgs ansökan till tjänsten som rikspolischef?

***

*Inläggets titel kommer från Ebba Gröns 'Beväpna er'

Inget att säga

"I could have loved you girl
Like a planet
I could have chained your heart
To a star"

Idag är huvudet inte riktigt på plats. Igår var jag kund och blev mutad med en himla massa Staropramen. Det är nåt med Staropramens 33 cl-flaskor. Lätta att hålla i, lätta att dricka ur. Därför känns alla djupsinniga tankar, eller vilka tankar som helst, ruggigt avlägsna. Så för att inte förlänga plågan allt för mycket kastar vi oss i stället över en låt. En av mina absoluta favoriter. Varsågoda, Velvet Underground med Venus In Furs:

Are children the only ones who blush?

"Some people, they like to go out dancing
And other peoples, they have to work, just watch me now!
And theres even some evil mothers
Well theyre gonna tell you that everything is just dirt"

Filmkrönikan. Vad säger man; ännu en make over som gick åt helvete. Uppenbarligen kan inte svt:s programdirektörer bestämma sig för om Filmkrönikan är ett vuxenprogram eller ett ungdomsprogram. Varje byte av programledare ger nya signaler. De två senaste programledarna lyckas förträffligt med att hålla flåset uppe. För fjortonåringar. Själv pallade jag inte med P3-svadan utan lämnade programmet åt sitt öde. Fast jag kanske inte längre tillhör målgruppen? Men det är inte utan att jag undrar varför inte svt kan köra två filmprogram, ett för de yngre och ett för oss andra (medelålders segskallar).

***

VM är över för den svenska truppen. Jag är inte helt förvånad. Malin Moström skyller i en krönika på orutin. Och visst kan det vara så. Men inte bara. Av de två matcher jag har sett har passningsspelet var under all kritik och har passningarna väl haft rätt adress, ja då har mottagningarna var bedrövliga. Vill man generalisera, och det vill man gärna, så är det här ett svenskt problem oavsett om det är herrar eller damer på plan. Visst, det har blivit bättre. Framförallt kortpassningsspelet. Men omvärlden har blivit mycket bättre, snabbare. Och då inställer sig frågan: Är det nåt fel på träningen i Sverige? Kanske övas det för lite långa passningar och mottagningar. Sen kan man alltid vara kritisk mot laguttagningen. Lotta Schelin, allsvenskans bästa striker, hamnar på kanten. När hon väl får köra på topp kommer målen. Det kanske säger nåt Dennerby?

***

Idag är det matchdag, i nåt betydligt intressantare än VM - Sanktan, ett hett derby väntar tjejerna. Vi får se om vi äntligen lyckas att besegra en motståndare på vår så kallade "hemmaplan". Det är dom värda tjejerna.

***

I morse var det riffet i Sweet Jane som sparkade upp mig från kudden. Förmodligen ett av de bästa rockriffen nånsin.

Off Topic

"Watch out, the world's behind you
There's always someone around you who will call
It's nothing at all
Sunday morning and I'm falling"

Det här är helt 'off topic', som det brukar heta i bloggvärlden. Jag är inte ännu helt bekant med den världen, jag är dock glad för att några, you know who, reagerar och kommenterar vad jag skriver. Det känns mer som ett samtal då. Och samtal gillar jag, oavsett vem som har rätt eller fel. Därför kommenterar jag gärna vad andra skriver. Men jag fattar fortfarande inte vad ett RSS-flöde är och en del annan teknisk skit som jag helst av allt inte vill ha att göra med. Dessvärre ser det ut som om jag blir tvungen att stänka iväg ett mejl till signaturen 'RS' och be henne ta med sin bok till jobbet. Fast då röjer jag min redan taskigt gömda anonymitet. Och det har jag ingen lust till. Då kommer jag förmodas komma med en mängd kloka inlägg, när jag helst av allt vill skrika högt och tvärtom, så det går inte alls. Just nu. Så jag får nöja mig med vänliga och hjälpsamma påpekanden från en Jamaicansk Gud som tydligen har lyckats få politisk asyl i Malmö.

Jag gillar alltså anonymiteten, för tillfället, även om jag står för mina åsikter. Men varför är det här snyftande inlägget 'off topic' då? Jo, morgonen är passé sen länge. Minst tio-tjugo låtar har redan snurrat runt i min alldeles egna mentala jukebox. Och hela idén med den här bloggen var från början att låta det finnas ett flöde mellan den låt som jag vaknar med i huvudet på morgonen och den text som jag skriver. Inget annat. Därav ett inlägg per dag. Såvida inte Bajen tar SM-Guld. Eller att nåt annat viktigt skriker i fingertopparna. All annan jävla daglig påfyllnad hör inte hit. Det var det där första som intresserade mig. Musiken. Tankarna som följer den. Ibland handlar det om politik. Oftast inte. Vilket jag märkte rätt snabbt och ändrade min profil.

***

Egentligen satte jag mig ner för att kommentera ännu en söndagskväll på 3v. Den hopplösa bristen på musiksmak. Att jag ändå befinner mig där. Söndag efter söndag. Men jag överlåter det till Ankan (även om jag anar att Penny Lane har ett och annat att säga om hans senaste inlägg). Jag misstänker dock att han kan förklara det jag själv inte begriper ju mer jag tänker på det. Eller?

***

Hur det gick i söndagsmatchen? Torsk. Att påstå att min högerfot är dubbelt så stor som den vänstra är en ren lögn. Den är bara en femtedel större än vänsterfoten. Tejpad pallade den åtminstone fyrtio minuter. Det du Ljungberg!

***

Att påstå att det här inlägget skrevs nyktert är en ändå större lögn.

***

That's all. Off topic.