Summering

"If you're after getting the honey - hey
Then you don't go killing all the bees"

Ledighetsveckan börjar gå mot sitt slut. Och det har varit en bra vecka med en perfekt blandning av fest och vila. ”Punkpilsnern” förra söndan blev dessvärre ingen större höjdare, ett gäng fick för sig att dra och se Hanoi Rocks. Jag hamnade förvisso där lite senare och hann se ett par låtar som stärkte mig i min övertygelse om att de är och alltid har varit ett rätt trist band. Fast tveklöst har Mike Monroe både karisma och röst, men det räcker inte för mig. Måndan den 22 december hade jag en handfull vänner hemma för en tapasmiddag till Joe Strummers minne. Självklart blev det blött. Och sent. Precis som det ska vara om nåt ska göras i hans minne. B kraschade i min binge och jag i dotterns. Tidigt på morgonen ringde hans dam om och om igen i nån skitnödig julstressnevros och krävde att jag skulle väcka B för att han skulle handla och laga julmat klockan åtta på morgonen. Jag förklarade, relativt artigt, att det tänkte jag inte göra och att jag hade för avsikt att fortsätta sova, vilket jag rekommenderade henne att också försöka med. Därefter la jag på luren. Senare har jag förstått att jag tydligen var mycket otrevlig mot henne.

Till Joe Strummer-galan på Kägelbanan vägrade jag dock att bege mig. Ok, jag tror säkert att Neneh Cherry och Love Antell (lyssna på Hellre Blind demo. Det svänger) gjorde hyfsat ifrån sig, säkert också David Sandström. Men jag begriper inte tanken med de här kvällarna; att radda upp ett gäng kända popmusiker – med mer eller mindre starkt förhållande till Joe - och låta dem spela en Clash-cover var. Vad är poängen? Inte ens den första minnesgalan var särskilt bra.

Julen firades med dottern i lugn och ro. På julafton var vi över hos min kusin och jag åt mig mätt på sill och lax. Resten av veckan har det sovits, vilats och glufsats. Jag är faktiskt lite stolt över att jag varenda morgon har vaknat kring 06.00, men tvingat mig att somna om. Bara en dag har jag gått upp innan tio. Ni anar inte vilken kraftansträngning det är som ligger bakom det…

Igår blev det en barrunda. Tack och lov var jag hemma vid ett-rycket och inte vid fem. Idag mår jag trots allt rätt bra.

***

För att verkligen symbolisera julens fredsbudskap har Israel börjat fredsbomba Gaza. Det räckte tydligen inte med att förvägra Gazas befolkning mat, el och andra förnödenheter. Nu ska de bombas till underkuvelse. Finns det verkligen människor som fortfarande förvånas över att hunsade palestinier sätter fast x antal kilo dynamit runt kroppen och spränger sig själva och människor omkring dem i luften? Vad väntar ni er, att de ska spänna fast några kilo olivkvistar och sjunga We Shall Overcome som svar på förnedringen och bombangreppen? Fast å andra sidan; kanske vore det ett effektivare vapen mot den israeliska krigsmakten. Vad vet jag. Det enda jag vet med säkerhet är att om man förnedrar någon tillräckligt länge är risken att man får ta konsekvenserna av det. Oavsett vad det handlar om.

***

Det blev aldrig nån årsbästalista i år. Jag har helt enkelt inte tyat, som Karl-Oskar uttryckte saken. Sorry!