Idag har jag ideligen fått uppdateringar genom Facebook från Gaza Youth Breaks Out om nya bombningar av Gaza. Jag tycker att det är förbannat svårt att ta in nyheter från ett ghetto isolerat av murar där civilbefolkningen bombas som kollektiv bestraffning för dåd utförda av enskilda. Kollektiv bestraffning är ett brott mot krigets lagar. Vad tror man från Israels regerings sida att man kan uppnå med de bomber man fäller, mer än att fler unga desillusionerade palestinier tar till vapen?
I vintras var jag med och arrangerade en stödfest till Ship To Gaza som drog in nästan 40 000 kronor. Bandet vårat lirade och jag satte ihop ett blandband som spelades i baren innan. Blandbandet finner du HÄR.
Visar inlägg med etikett Krig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krig. Visa alla inlägg
söndag 21 augusti 2011
söndag 4 januari 2009
Fan
"I was in a trance when I kissed the teacher"
Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.
***
De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.
***
I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.
Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.
***
De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.
***
I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.
onsdag 31 december 2008
Gott Nytt År
Dagens förhoppning: Nyårsfirandet i Israel är inställt på grund av att de har slut på bomber och granater...
tisdag 30 december 2008
Musik och politik
"we had some massive highs
we had some crushing lows
we had some lusty little crushes
we had those all-ages hardcore matinée shows"
Eftersom att jag vaknade upp med ännu en låt från 'Roll With It' får ni den serverad. Videon är lite skakig men ljudet är det inget större fel på. Varsågoda, The Hold Steady med "Massive Nights":
***
I natt fortsatte de israeliska attackerna mot Gaza. Amnesty International uppmanar Israel att omedelbart upphöra med de "olagliga attackerna" och att genast tillåta humanitära hjälpinsatser säker väg in till det belägrade Gaza. Det är en svidande kritik mot Israels angrepp och blockad som Amnesty uttrycker. I samma uttalande uppmanar de även Hamas och andra stridande grupper att sluta skjuta raketer på måfå mot israeliska byar i Gazas närhet.
we had some crushing lows
we had some lusty little crushes
we had those all-ages hardcore matinée shows"
Eftersom att jag vaknade upp med ännu en låt från 'Roll With It' får ni den serverad. Videon är lite skakig men ljudet är det inget större fel på. Varsågoda, The Hold Steady med "Massive Nights":
***
I natt fortsatte de israeliska attackerna mot Gaza. Amnesty International uppmanar Israel att omedelbart upphöra med de "olagliga attackerna" och att genast tillåta humanitära hjälpinsatser säker väg in till det belägrade Gaza. Det är en svidande kritik mot Israels angrepp och blockad som Amnesty uttrycker. I samma uttalande uppmanar de även Hamas och andra stridande grupper att sluta skjuta raketer på måfå mot israeliska byar i Gazas närhet.
måndag 29 december 2008
Oanat låtval
"With Tennesee sour mash whiskey on my breath,
And Rosalee, Suzie and and Lucy on my mind"
Som jag berättade för ett par dar sen går Uncuts Roll With It-platta varm när jag är i köket och i morse hade jag en av låtarna från plattan i skallen. Men absolut inte en av dem jag är riktigt torsk på, utan en av dom som bara passerar, Warren Zevons 'The Rosarita Beach Café'. Bry dig inte om att leta upp den, så bra är den faktiskt inte. Men den här gillar jag:
***
Idag försvarade israels ambassadör att cirka tjugo palestinska barn har dött i bombanfallen med argumentet att Israel måste försvara sig.
And Rosalee, Suzie and and Lucy on my mind"
Som jag berättade för ett par dar sen går Uncuts Roll With It-platta varm när jag är i köket och i morse hade jag en av låtarna från plattan i skallen. Men absolut inte en av dem jag är riktigt torsk på, utan en av dom som bara passerar, Warren Zevons 'The Rosarita Beach Café'. Bry dig inte om att leta upp den, så bra är den faktiskt inte. Men den här gillar jag:
***
Idag försvarade israels ambassadör att cirka tjugo palestinska barn har dött i bombanfallen med argumentet att Israel måste försvara sig.
söndag 28 december 2008
Summering
"If you're after getting the honey - hey
Then you don't go killing all the bees"
Ledighetsveckan börjar gå mot sitt slut. Och det har varit en bra vecka med en perfekt blandning av fest och vila. ”Punkpilsnern” förra söndan blev dessvärre ingen större höjdare, ett gäng fick för sig att dra och se Hanoi Rocks. Jag hamnade förvisso där lite senare och hann se ett par låtar som stärkte mig i min övertygelse om att de är och alltid har varit ett rätt trist band. Fast tveklöst har Mike Monroe både karisma och röst, men det räcker inte för mig. Måndan den 22 december hade jag en handfull vänner hemma för en tapasmiddag till Joe Strummers minne. Självklart blev det blött. Och sent. Precis som det ska vara om nåt ska göras i hans minne. B kraschade i min binge och jag i dotterns. Tidigt på morgonen ringde hans dam om och om igen i nån skitnödig julstressnevros och krävde att jag skulle väcka B för att han skulle handla och laga julmat klockan åtta på morgonen. Jag förklarade, relativt artigt, att det tänkte jag inte göra och att jag hade för avsikt att fortsätta sova, vilket jag rekommenderade henne att också försöka med. Därefter la jag på luren. Senare har jag förstått att jag tydligen var mycket otrevlig mot henne.
Till Joe Strummer-galan på Kägelbanan vägrade jag dock att bege mig. Ok, jag tror säkert att Neneh Cherry och Love Antell (lyssna på Hellre Blind demo. Det svänger) gjorde hyfsat ifrån sig, säkert också David Sandström. Men jag begriper inte tanken med de här kvällarna; att radda upp ett gäng kända popmusiker – med mer eller mindre starkt förhållande till Joe - och låta dem spela en Clash-cover var. Vad är poängen? Inte ens den första minnesgalan var särskilt bra.
Julen firades med dottern i lugn och ro. På julafton var vi över hos min kusin och jag åt mig mätt på sill och lax. Resten av veckan har det sovits, vilats och glufsats. Jag är faktiskt lite stolt över att jag varenda morgon har vaknat kring 06.00, men tvingat mig att somna om. Bara en dag har jag gått upp innan tio. Ni anar inte vilken kraftansträngning det är som ligger bakom det…
Igår blev det en barrunda. Tack och lov var jag hemma vid ett-rycket och inte vid fem. Idag mår jag trots allt rätt bra.
***
För att verkligen symbolisera julens fredsbudskap har Israel börjat fredsbomba Gaza. Det räckte tydligen inte med att förvägra Gazas befolkning mat, el och andra förnödenheter. Nu ska de bombas till underkuvelse. Finns det verkligen människor som fortfarande förvånas över att hunsade palestinier sätter fast x antal kilo dynamit runt kroppen och spränger sig själva och människor omkring dem i luften? Vad väntar ni er, att de ska spänna fast några kilo olivkvistar och sjunga We Shall Overcome som svar på förnedringen och bombangreppen? Fast å andra sidan; kanske vore det ett effektivare vapen mot den israeliska krigsmakten. Vad vet jag. Det enda jag vet med säkerhet är att om man förnedrar någon tillräckligt länge är risken att man får ta konsekvenserna av det. Oavsett vad det handlar om.
***
Det blev aldrig nån årsbästalista i år. Jag har helt enkelt inte tyat, som Karl-Oskar uttryckte saken. Sorry!
Then you don't go killing all the bees"
Ledighetsveckan börjar gå mot sitt slut. Och det har varit en bra vecka med en perfekt blandning av fest och vila. ”Punkpilsnern” förra söndan blev dessvärre ingen större höjdare, ett gäng fick för sig att dra och se Hanoi Rocks. Jag hamnade förvisso där lite senare och hann se ett par låtar som stärkte mig i min övertygelse om att de är och alltid har varit ett rätt trist band. Fast tveklöst har Mike Monroe både karisma och röst, men det räcker inte för mig. Måndan den 22 december hade jag en handfull vänner hemma för en tapasmiddag till Joe Strummers minne. Självklart blev det blött. Och sent. Precis som det ska vara om nåt ska göras i hans minne. B kraschade i min binge och jag i dotterns. Tidigt på morgonen ringde hans dam om och om igen i nån skitnödig julstressnevros och krävde att jag skulle väcka B för att han skulle handla och laga julmat klockan åtta på morgonen. Jag förklarade, relativt artigt, att det tänkte jag inte göra och att jag hade för avsikt att fortsätta sova, vilket jag rekommenderade henne att också försöka med. Därefter la jag på luren. Senare har jag förstått att jag tydligen var mycket otrevlig mot henne.
Till Joe Strummer-galan på Kägelbanan vägrade jag dock att bege mig. Ok, jag tror säkert att Neneh Cherry och Love Antell (lyssna på Hellre Blind demo. Det svänger) gjorde hyfsat ifrån sig, säkert också David Sandström. Men jag begriper inte tanken med de här kvällarna; att radda upp ett gäng kända popmusiker – med mer eller mindre starkt förhållande till Joe - och låta dem spela en Clash-cover var. Vad är poängen? Inte ens den första minnesgalan var särskilt bra.
Julen firades med dottern i lugn och ro. På julafton var vi över hos min kusin och jag åt mig mätt på sill och lax. Resten av veckan har det sovits, vilats och glufsats. Jag är faktiskt lite stolt över att jag varenda morgon har vaknat kring 06.00, men tvingat mig att somna om. Bara en dag har jag gått upp innan tio. Ni anar inte vilken kraftansträngning det är som ligger bakom det…
Igår blev det en barrunda. Tack och lov var jag hemma vid ett-rycket och inte vid fem. Idag mår jag trots allt rätt bra.
***
För att verkligen symbolisera julens fredsbudskap har Israel börjat fredsbomba Gaza. Det räckte tydligen inte med att förvägra Gazas befolkning mat, el och andra förnödenheter. Nu ska de bombas till underkuvelse. Finns det verkligen människor som fortfarande förvånas över att hunsade palestinier sätter fast x antal kilo dynamit runt kroppen och spränger sig själva och människor omkring dem i luften? Vad väntar ni er, att de ska spänna fast några kilo olivkvistar och sjunga We Shall Overcome som svar på förnedringen och bombangreppen? Fast å andra sidan; kanske vore det ett effektivare vapen mot den israeliska krigsmakten. Vad vet jag. Det enda jag vet med säkerhet är att om man förnedrar någon tillräckligt länge är risken att man får ta konsekvenserna av det. Oavsett vad det handlar om.
***
Det blev aldrig nån årsbästalista i år. Jag har helt enkelt inte tyat, som Karl-Oskar uttryckte saken. Sorry!
lördag 26 januari 2008
Deja Vu
För nästan tio år sedan övergavs gränskontrollen mellan Öst- och Västtyskland. När den östtyska maktapparaten kollapsade började Berlins invånare att hacka sönder den förhatliga muren som separerade en hel stad. När jag nu ser nyhetsbilderna från Gaza får jag samma känsla. En orättfärdighet rivs. Om det sen är Hamas som ligger bakom aktionen är oväsentligt.
Att den israeliska statens kränkningar av den palestinska befolkningen på Gazaremsan och Västbanken mäts i den internationella politiken efter en helt egen måttstock är ingen nyhet. Genève-konventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid tycks vara toalettpapperet i Knesset. Skumma igenom det 135-sidiga dokumentet och du blir snart varse att det knappt finns en artikel som staten Israel inte har brutit mot. När Israel stoppade all varuinförsel till Gaza är det inget annat än en kollektiv bestraffning mot civila. Att i det läget se bilderna på tv och i tidningar på en isolerad befolkning som river en mur och väller in i en annan stat i syfte att handla och för ett litet tag andas som normala människor gjorde mig tårögd. Det var så otroligt vackert. Hur Egypten nu ska kunna stänga andningshålet för palestinierna utan att framstå som Israels bundsförvant är en gåta.
***
I två mornar på raken har jag haft samma låt i skallen när jag vaknar, men jag har inte en susning om vilken den är. Det är en utgång på en vers och det låter riktigt hemskt; mainstreampopigt, om du förstår vad jag menar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
