This is Religion

"This is my face
I've got a thousand opinions
And half the time I'm trying to explain"

Lars Vilks är Sveriges nu mest kontroversielle konstnär. Han verk Nimis skapade en enorm debatt i lokalpressen. Var det Vilks gjort konst eller en skräpig provokation? Med Muhammed som rondellhund gick Vilks från att vara en rätt lokalt känd konstnär till att bli Sveriges störste provokatör. Jag kan inte direkt påstå att jag följt debatten särskilt noga. Inte heller har jag läst om vilka motiv Vilks har haft med verken. Tills nu. Igår sattes tydligen upp ett verk, Dogs, av Vilks på ABF-huset i Stockholm. I den efterföljande debatten hängde tydligen smockan i luften, så till den milda grad att Vilks slussades ut bakvägen av polis.

Nyheten gjorde mig förbannad. Vilks sätter upp ett verk och inbjuder till debatt. Det är uppenbart att Vilks belackare inte är intresserade av hans motiv bakom de verk han gör. Här, här och här kan du läsa lite mer om Vilks egna tankar kring Muhammed som rondellund och här om Vilks tankar kring Dogs. Inom konstvärlden sägs att alla gränser är sprängda, alla tabun är borta. Vilks undersöker påståendet genom rondellhunden Muhammed och Dogs och landar i den föga förvånade upptäckten att det visst finns gränser. Det går bra att i vårt sekulariserade samhälle att driva med eller ifrågasätta alla religioner, utom islam och judendomen. Då är rätten begränsad, endast en muslim eller jude får driva med den egna religionen. Vilks inte bara undersöker frågan, han ifrågasätter dessa religioners synliga och osynliga exklusivitet att avgöra vem som är kvalificerad att yppa kritik. Med all rätt. Lever vi i ett sekulariserat samhälle med både religionsfrihet och yttrandefrihet får faktiskt de religiösa samfunden acceptera att vi som inte är troende ifrågasätter och gör satir över deras religioner. Särskilt när de gör anspråk på att vara universella och inrymma hela sanningen. Sorry, men lämnar man målet så öppet går det inte att låta bli att sätta bollen i mål.

Och till dem som hotade Vilks igår, ingen tvingade er dit. Ni kunde ha stannat hemma och tittat på tv om ni inte orkar lyssna, få era uppfattningar ifrågasatta, eller var intresserade av att diskutera frågan om konstens gränser.