Smärta

I hurt myself today
to see if I still feel*

Av den där utlovade 30 km/h-klungan, som det babblades om på happymtb, blev det platt intet. När masterbilen släppte farten fri var det som att släppa ett gäng ystra kalvar på vårbete. Farten låg på cirka 40. Det höll. I typ två mil, sen var det bara att släppa. Dessbättre släppte två till strax efter, en kille och en tjej, så det bara bara att mobilisera krafterna för att komma ikapp dem. Lyckades. Låg och hämtade andan och krafterna bakom tjejens bakhjul. Lycra är ett intressant material; när det det blivit lite slitet blir det blir nästan genomskinligt. För er oinvigda kan jag berätta att cyklister sällan har kallingar eller trosor under...

Till slut sa samvetet att det var min tur att hjälpa till att dra. Tappade bort dem vid första depån, där jag kände att det var dags för påfyllning. Fick köra solo några kilometer innan jag hittade tre nya att ty mig till. Men till slut försvann grabbarna och kvar lämnades jag med en trevlig kvinna som var från trakterna. Vi hjälptes åt till den andra depån. Och det behövdes. Både hon och jag var ordentligt trötta i benen. När vi stod vid depån kom dagens hjältar: Fem gubbar från Mariefreds Cykelklubb, smärtsam rulle de sista två milen till mål. Tack!

Smärtdagbok:

Från femte milen, trötthet i ryggen;
Från sjätte milen, känningar i höger knä;
Från sjunde milen, molande värk i både knät och ryggen;
Från åttonde milen; värk i båda knäna. Tack och lov hjälpte stretchen vid andra depån så ryggen funkade;
Efter målgång till Södertälje station, vidrig smärt i båda knäna. Skrek högt vid flera tillfällen. Samma sak från Älvsjö och hem, trots att jag fick voltarensalva av en kille på pendeln.

Gissa vilken låt jag hade i huvudet de sista två milen? Den här:



*Citatet är självfallet fusk. Vad jag hade för låt i skallen i morse. Har smärtan och tröttheten förträngt.

Låten som nån annan skulle ha sjungit

"You said I must eat so many lemons
'cause I am so bitter.
I said:- I'd rather be with your friends mate
'cause they are much fitter."

De här textraderna har fastnat i min skalle. Snacka om död relation! Men nu ska vi inte begrava oss i låtar om döda kärleksrelationer utan om bra låtar som skulle kunna bli ändå bättre med ett annat band och sångare. Vaddå, en cover som är bättre än originalet, hör jag några av er invända. Jajamensan. I tanken kan ju allt bli hur bra som helst, eller hur? I flera år har jag från och till fått Simon & Garfunkels 'Scarborough Fair' på hjärnan och då har det märkliga inträffat att jag mer tänker mig låten som en Pogues-låt än en Simon & Garfunkel-låt. Jag hör Shanes fraseringar, hans sura tonträffar och träffade toner, hans tonläge, kort sagt jag hör Shane MacGowan inte Simon och inte Garfunkel. Ska nån sjunga andrastämman tänker jag mig Kirsty MacColl eller Sinéad O'Connor. Vilket inte är så konstigt, de har bevisat att de klarar av att sjunga mot/med Shane, något som säkert inte kan vara allt för lätt. Sen har ju The Pogues visat både en, två och fler gånger att de kan lira ballader. Det är inget fel på Simon & Garfunkels originalinspelning, inte alls. Men skulle jag få välja mellan dem och The Pogues väljer jag de senare sex av veckans sju dagar. Simon & Garfunkel var helt enkelt för polerade för min smak. De har gjort en radda fantastiska låtar, men efter en halvtimme känns det precis som när man ätit för mycket godis. Lagom doser sötsaker är ok, men i längden vill jag ha fler smaker.



***

Är det nån som är på på årets 12 bästa låtar. Det vill säga vilka tolv låtar som har betytt mest för dig under 2007. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.