Kåntry

Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.

När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.

Flera tankar i skallen samtidigt

"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"

Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?

Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.

Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.

Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.

Att fixa

"Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, sunday morning
It's just the wasted years so close behind"

När jag går runt i mitt hem påminner det mig ständigt om vad jag inte har gjort med det, i stället för att påminna mig om det jag har gjort. Så här ser min "att fixa-lista" ut:

* Sätta upp bokhyllor i hallen;
* Måla köksluckorna;
* Måla Ms Billybokhylla;
* Fixa så att snäpplåsen kommer på plats på köksluckorna;
* Sortera i länkskafferiet;
* Tvätta alla mellanfönster;
* Spika kvartslister;
* Måla om badrumsskåpet;
* Bygga våningssäng i Ms rum;
* Byta golv i köket;
* Byta spis;
* Skura alla köksskåp;
* Köpa en ny dator...

..sen finns det säkert saker som min småfebriga skalle har förträngt. Det mesta på listan är utgiftsposter. Dem kan jag glömma till efter Mallisresan. Kvar blir ett antal osexiga måsten som jag tror jag kan förtränga ett tag till. Åtminstone till våren står för dörren och jag känner att det måste till en förändring. Men nu är det vinter. Och jag återvänder till sängen med en kopp pepparmyntste med honung och läser ut Johnny Cash-artikeln i Uncut.

"We'll give it to 'em in black an' white"

"I know I dreamed you a sin and a lie
I got my freedom but I dont have much time
Faith has been broken, tears must be cried
Lets do some loving after I've died"*

Så skickade jag iväg den då till slut: jobbansökan. Jag lovar er att det pirrar rätt rejält i min mage bara jag tänker på det. Blir jag kallad till intervju kommer jag nog kräkas av nervositet. Jag har inte sökt jobb sedan 2002. Antalet anställningsintervjuer jag gått på i mitt liv kan räknas på ena handens fingrar. Sedan 1979. Då kanske ni förstår mig.

***

Om inte jag minns fel ska Riksbanken stå oberoende från regering och riksdag. Hur väl rimmar det med Anders Borgs uttalanden om vad räntan kommer att ligga på nästa år?

***

Inflationstakten i år har legat stadigt över 3 procent. För LO-förbundens medlemmar innebär det en utebliven reallöneökning. Industriförbundens avtal är uppsägningsbara inför det tredje året. Problemet är att många av de andra förbunden skrev på för tre år utan uppsägningsklausul. Tar industriförbunden strid faller samordningen som skulle ge lågavlönade kvinnor mer i plånboken. Sen har vi oket om en annalkande lågkonjunktur. Jag skulle inte vilja sitta i LO:s avtalsråd just nu. Samtidigt; ett fack som inte tar strid för reallöneökningar, vad är det för ett fack?

***

Har ni sett den här fina videon med Louis Armstrong och Johnny Cash?



* Texten är som Mick Jagger sjunger den här.

Smärta

I hurt myself today
to see if I still feel*

Av den där utlovade 30 km/h-klungan, som det babblades om på happymtb, blev det platt intet. När masterbilen släppte farten fri var det som att släppa ett gäng ystra kalvar på vårbete. Farten låg på cirka 40. Det höll. I typ två mil, sen var det bara att släppa. Dessbättre släppte två till strax efter, en kille och en tjej, så det bara bara att mobilisera krafterna för att komma ikapp dem. Lyckades. Låg och hämtade andan och krafterna bakom tjejens bakhjul. Lycra är ett intressant material; när det det blivit lite slitet blir det blir nästan genomskinligt. För er oinvigda kan jag berätta att cyklister sällan har kallingar eller trosor under...

Till slut sa samvetet att det var min tur att hjälpa till att dra. Tappade bort dem vid första depån, där jag kände att det var dags för påfyllning. Fick köra solo några kilometer innan jag hittade tre nya att ty mig till. Men till slut försvann grabbarna och kvar lämnades jag med en trevlig kvinna som var från trakterna. Vi hjälptes åt till den andra depån. Och det behövdes. Både hon och jag var ordentligt trötta i benen. När vi stod vid depån kom dagens hjältar: Fem gubbar från Mariefreds Cykelklubb, smärtsam rulle de sista två milen till mål. Tack!

Smärtdagbok:

Från femte milen, trötthet i ryggen;
Från sjätte milen, känningar i höger knä;
Från sjunde milen, molande värk i både knät och ryggen;
Från åttonde milen; värk i båda knäna. Tack och lov hjälpte stretchen vid andra depån så ryggen funkade;
Efter målgång till Södertälje station, vidrig smärt i båda knäna. Skrek högt vid flera tillfällen. Samma sak från Älvsjö och hem, trots att jag fick voltarensalva av en kille på pendeln.

Gissa vilken låt jag hade i huvudet de sista två milen? Den här:



*Citatet är självfallet fusk. Vad jag hade för låt i skallen i morse. Har smärtan och tröttheten förträngt.

Tillfälligt avbrott

I morse var det tyst. Det var rätt skönt. Satte på kaffet under tystnad. Väckte dottern under tystnad. Fixade mackorna under tystnad. Åt frukost, nästan under tystnad. Sen började dottern gnola på Mange Schmitd. Självklart fasntade den i min skalle som ett tuggummi. Men jag tycker inte att det gills. Därför får ni hålla till godo med Johnny Cash som "personifierar en rocksångare":

Backlash

"Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you"

Trött. Vaknade flera gånger inatt. Sjuka drömmar red mig. Min dotter, som inte ville sova i sin egen säng, kastade armar i mitt ansikte. Och när jag vaknade var det nog mer ordet Damn! än hela refrängen jag hade i huvudet. Men det ena leder som bekant ofta till det andra så när jag låg där i sängen med sömngrusiga ögon och försökte lista ut hur mycket klockan på dvd:n var hackade hårddisken igång och resten av refrängen poppade upp. Två Annika på en vecka, hur ska det här sluta?

Något senare: Jag bara måste tipsa om den här klassiska Johnnyspelningen! Låten ger mig fortfarande rysningar, trots att jag har haft plattan sen sjuttiotalet. Av nån outgrundlig anledning har jag missat den på Youtube.