The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer: