The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:

Personality Crisis

"Ah, but I was so much older then,
I'm younger than that now"

Nu kommer dom, 50-årsdagarna. Visst har jag redan gått på en och annan fest för nån nybakad femtitaggare, men det handlade mest om jobbarpolare. Men nåt har hänt. Min bekantskapskrets har förändrats, den har blivit äldre, mycket äldre. Jag vet inte när den byttes ut. Dem jag umgås med är smårynkiga, en del gråhåriga. Jag tittar förundrat på dem. Det är nåt bekant över ögonen. Men det gråa och slappa känner jag inte igen. För bara några år sedan firade vi tretti- och fyrtioårsdagar mest hela tiden. Det gör vi inte längre. För nu ska det tydligen firas en massa femtioårsdagar. Hur blev det så?

Another Musical Biscuit

"I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off
Either I'm too sensitive or else I'm gettin' soft"

I dagens Svenskan hade de en artikel om felhörningar, du vet när du inte riktigt hör vad sångaren sjunger och du väljer att höra det du vill höra. Själv gick jag omkring och sjöng alldeles galet på låttexten If You See Her Say Hello tills en blöt natt för några år sedan då jag och B stod framför skivspelaren på lätt ostadiga fötter och skrålade med i varenda stavelse. Och nog gick det bra och visst lät det ok, ända fram till versens - här ovanför - utgångsord. B sjöng "soft" och jag sjöng "stoned". Även om man kan bli rätt soft av att vara stenad är det ändå inte riktigt samma sak. Nån sjöng fel. Just där och då brydde vi oss inte ett skit. Men dan efter gnagde det i mig: Vad sjöng Broder Bob egentligen. Fan också! Han sjöng "soft". Jag hade således sjungit fel i ungefär trettio år. Än idag kan jag tycka att Broder Bob nog borde ha sjungit "stoned", jag menar det hade ju inte förändrat meningen med låten så där jättemycket.

***

Jag har blivit med Spotify sedan ett par veckor och visst är det kul. Jag håller för tillfället på att göra en "Britpoplåtlista", eller rättare, jag gör en låtlista med brittiska musiker från 1960-talet och framåt. Det är då man upptäcker bristerna hos Spottan: Inget Beatles, Ride, The View, Ian Dury & the Blockheads...
..listan kan göras hur lång som helst med dem man saknar. Lite trist är det. Samtidigt gillar jag idén med Spotify, att kunna göra sin egen låtlista. Bra att ha på jobbet och den finns där om man ska på fest.

Här får du de tio första låtarna på min "Britpoplåtlista":

Smithers-Jones, The Jam
2120 South Michigan Avenue, The Rolling Stones
Queen Bitch, David Bowie
Nothern Line, Jamie T & Lily Allen
Parklife, Blur
La-La-La Lies, The Who
Baggy Trousers, Madness
Till the End of the Day, The Kinks
Animal Nitrate, Suede
E Too D, Small Faces

Union Sundown

"Today they say that we are free,
Only to be chained in poverty.
Good God, I think it's illiteracy;
It's only a machine that makes money"

Det är märkligt, vi går in i en djup lågkonjunktur, varslen står som spön i backen; finansmarknaderna världen över hålls uppe av statliga garantier och närmare två årtionden av nyliberal ekonomisk teoretisk hegemoni har övergått till ett närmast ljudlöst mumlande och helt plötsligt får en keynesian Nobelpriset i ekonomi. Paul Krugman är liberal, tro inget annat. Men han är den där gamla typen av liberaler, ni vet dem som folkpartiet gömt undan på historiska museet, en sån som tror att staten har ett större ansvar än att tända och släcka lyset om natten. Och det är faktiskt rätt befriande och underhållande att läsa Paul Krugmans blogg då och då. Inte för att han propagerar för världsrevolutionen eller kapitalismens död, även om man efter att ha legat under den nyliberala filten kan förledas tro det, utan för en ansvarsfull ekonomisk politik. Och det är inte kattskit i dessa tider.

Bob Dylans 'Union Sundown' känns nästan mer aktuell idag än när den kom ut 1983.

It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)

Santa Maradona

"Don't fall apart on me tonight
I don't think that I could handle it"

Diego Maradona återvänder till fotbollen som förbundskapten för Argentina. Stämmer nyheten önskar jag den lille store trollkarlen all lycka i världen.



Tack Korrektivet för att du hittade Manu Chao-videon.

Kristider

"either I'm too sensitive
or else I'm gettin' soft"

Jag drömde om han som gjorde mig mest besviken i våras. Vi har faktiskt inte träffats sen dess, trots att vi har barn i samma klass. Jag kan tydligen fortfarande inte släppa hans svek och jag har drömt om honom tidigare, men då har det ofta utmynnat i nån form av otrevligheter. I natt var det däremot spänt när vi sågs. Jag försökte ignorera honom, men av nån anledning blev vi tvungna att samtala, om vad och varför har jag glömt, och det blev inte uppgörelse i solnedgången, utan bara lite positivt jobbigt. För så är det, jag gillade honom verkligen. Och det är väl därför sveket känns så mycket mer.

***

Igår friskförklarade sjukgymnasten mig och mina knän och gav mig rådet att fortsätta cykla och styrketräna benen. Kul råd när vintern nu står i farstun och vägarna är fulla av blöta löv. Det innebär att det inte längre finns några undanflykter, vill jag genomföra sommarens planer är det bara att pallra mig iväg till Friskis & Svettis eller nåt liknande. Jag måste erkänna att tanken gör mig jättenervös. Gym och de som går på dem har jag aldrig känt mig befryndad med. Det är en helt annan värld i mina ögon. Jag är ju han som slutar lyssna och beställer en öl till när folk pratar vikter och kalorier. Ska jag bli en av dem? Läskigt.

***

Tydligen var det inget större fel på de svenska bankerna i alla fall. De har gjort fantastiska vinster, om än inte lika stora som i fjol. Swedbank som många har velat få till en enda stort svart hål har en rörelsevinst på 3 113 miljoner kronor. Snacka om kris! SEB ska tydligen sätta igång ett sparpaket då deras vinst bara handlar om 2 010 miljoner kronor. Dom sumpade visst 677 miljoner i Lehman Brothers-konkursen och då är det ju klart att de anställda får ta smällen, inte han eller hon som var direkt ansvarig. Sen lär väl kunderna få pröjsa nån ny liten avgift också så är den förlusten snart ur världen.

Dreamer

"Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown"

Jag mötte Broder Bob i natt. Vi var de enda två på en loppis i en stor lada. Det kändes som om vi väntade på nåt eller någon. När jag insåg vem den andre personen i rummet var blev jag blyg och vågade inte gå fram och hälsa. Broder Bob satt på en stol och såg ut att vara nöjd med att inte göra nånting. I nästa drömsekvens stötte jag på en äsping och en större huggorm. Den större ormen gjorde ett utfall. Jag blev rädd och vaknade. Helt klart föredrar jag att vara blyg i samma rum som Dylan än att möta ormar.

***

De resterande 78 sidorna får vänta. Jag hade tagit semester igår och det behövdes. Efter frukost gick jag och la mig igen, somnade om och sov ett gäng timmar till. Alla mina ambitioner kom på skam. Det var skönt.

...

"Think I'll go out and go for a walk
Not much happening here, nothing ever does
Besides, if she wakes up now, she'll just want me to talk
I got nothing to say, 'specially about whatever was"

Jokerman

"Jokerman dance to the nightingale tune,
Bird fly high by the light of the moon,
Oh, oh, oh, Jokerman"

Självklart. Det skulle vara Petter Hansson. Ingen annan. Och det slår liksom aldrig fel heller. Sekunderna innan hans komiskt sköna snubbelmål fick jag spel och skrek rakt ut: - BYT FÖR FAAN UT KARLN! Det var sen han givit oss prov på ännu en tokrensning som höll på att resultera i självmål. Innan dess hade han väl ett par vansinniga rensningar rakt ut i skottsektorn. Petter var inte att känna igen. Spelade stirrigt och osäkert. Sen kom målet. Och det var nog vad Petter behövde. Ty efter det spelade han säkrare, även om man nog måste erkänna att han inte sattes på några hårdare prov.

Mitt tips har hur som helst gått åt helvete, jag tippade en repris av Italien-VM; 1-2, 1-2, 1-2. Det gör mig inget om resten av raden spricker. Inte ett dugg faktiskt.

Egentligen borde min rubrik bara bestå av ett ord: FÖRLÅT. När jag såg startelvan mulnade jag och svor högt. Fyra allsvenska spelare på plan. Samtidigt. Ren och skär galenskap. Tydligen inte. Så Lagerbäck och Andersson, förlåt. Och ni spelare, Andersson, Svensson, Alexandersson och Larsson, förlåt.

Dottern var ovanligt intresserad av matchen. Visst hade jag ställt fram mutor i form av chips och dricka, men hon höll ställningarna bra, gick ut och ropade hejaramsor på balkongen lite då och då och somnade sött efter Hanssons mål. Men då var ju matchen i princip redan avgjord.

Galningar

"Go 'way from my window,
Leave at your own chosen speed.
I'm not the one you want, babe,
I'm not the one you need"

Varför vaknar jag med ordet "Feng Shui" klingande i skallen? Det är lika obegripligt som att se alla idioter som tagit bilen till stan idag. Utanför jobbfönstret var det tvärstopp i cirka 50 minuter på grund av avspärrningarna. Och där satt de fast i sina förlängda vardagsrum och svettades samtidigt som Lugna Favoriter spelade Colbie Caillats 'Bubbly'. En vettig människa skulle ha ansett det vara ren och skär tortyr. Kanske är det därför vissa av dårarna sätter igång att tuta? Som ett skrik på hjälp. Jag behöver väl knappast berätta att cyklisterna får goda råd av poliserna hur de ska komma förbi avspärrningarna och sen svischar iväg. En arbetskamrat berättade att han såg hur pluffsig kostymnisse i stadsjeep försökte ta sig förbi avspärrningar vid Riddarhuset via trottoaren. Det var först efter att polisbefälet tämligen högljutt och animerat befallt galningen att omedelbart försvinna i enlighet med direktiven som kostymnissen insåg att han inte tillhörde ett särskilt frälse just den här dan.

I morgon ska jag söka ro med en tur runt Södertörn.

SFNB goes modeblogg

"Don’t call me
Because I wont pick up the phone
Don’t come around
Because I probably won’t be home"

Som av en konspiration från helvetet är jag naturligtvis inte barnledig den 10 april då Malcolm Middleton besöker Debaser. Jag får i stället sitta hemma och glädjas åt att jag köpte A Brighter Beat ett år för sent, men att jag ändå gjorde det.

Apropå köpa, jag är onekligen en sucker; igår kom jag hem med en svart Harringtonjacka. Ramlade förbi en affär som sålde en för 900 kronor. På min lönedag. Hmm, konspirationen fortsätter tydligen.

Som om det inte räckte. Väl hemma hade modemet bestämt sig för att fungera igen. Råkade surfa förbi ett par klädessidor och inser att den här månaden får jag leva på pasta, ris och nudlar. Dollarkursen är underbart låg och priset på ett par Levis 501:or är knappt 200 kronor på Bargains Avenue. Ett par svarta och ett par vita tror jag skulle passa mig utmärkt. Jag beställde en fodrad jeansjacka därifrån i höstas. Det tog lite tid att få den eftersom att den var slut på lagret, men lagom till att kylan slog till kom den.

Utbudet på Ben Shermantröjor har ju som bekant blivit bättre i den här stan. Samtidigt är utbudet löjligt litet om man jämför med det som finns här. Väljer du dessutom att inte köpa den senaste kollektionen, utan klassiker blir det betydligt billigare än i butikerna på fina gatan.

En tröja jag alltid velat ha är den som du ser broder Bob bära. Inte för att jag har en Triumph eller ens ett körkort. Mer för att bilden på nåt sätt signalerade till folkmusikfascisterna att nu tar jag lämar jag er åt ert öde. Nu finns det en replica att köpa på Triumphs hemsida. Enda skälet till att jag inte omedelbart skickade iväg en beställning är att man medvetet saggat till den så att den ska se ut som om det vore vintage. Jag har lite svårt för idéen att betala dyra pengar för nåt som redan ser urtvättat ut. Därför köper jag inte heller deras variant på tröjan som Steve McQueen en gång bar.

Ser man på, det gick ju att skriva modeblogg också.

Långhelg

"I’m master skag trendy thought I knew just what to do,

I was only seventeen and I was out screwing the brew"

Bredvid mig står en mugg nybryggd espresso, en halv tumme Jameson i ett brett whiskeyglas och en liten mörk chokladbit. I hörlurarna toastar Mickey Dread. Helgen har börjat. Det har varit lite hektiskt i veckan, en deadline som kröp inpå. Men resultaten av mitt yrkesmässiga amatörfotograferande fick mig att slå frivolter i korridorerna på jobbet häromdan; jag hade tur, inte en gång utan fyra! Något jag har sugit ordentligt på när motgångarna har hopat sig i telefonen.

I morgon väntar en barnförbjuden sillmiddag hemma hos B med en skara vänner som jag träffar på tok för sällan. Vad som ska bli extra roligt är att en vän från Dackefejden -anno 1978- kommer. Vi har blivit "friends" på fejan och har haft mejlkontakt så jag stänkte iväg en fråga om P hade hade lust att komma och äta några sillbitar stillsamt nedsköljda med en eller annan snaps. Det hade hon. Vilket tyder på en hel del mod med tanke på att P egentligen inte känner mig eller de fyra andra herrarna som kommer. Fast hur fel kan det bli när du stoppar in sex personer i en lägenhet vars musikaliska bakgrund är likartad och som fortfarande gör sig gällande på ett eller annat sätt och som förutom musiken när ett hyfsat stort intresse för gröna kritade gräsmattor där 22 människor leker med en boll? Nej, tänkte väl det. Mer oroande är att jag bokat tvättstugan till lördag morgon och att en familjemiddag väntar allt för tidigt på eftermiddagen. Ty middagar hemma hos B plägar bli blöta tillställningar som slutar framför skivspelaren allsångssjungandes till Dylan eller Strummer. Sen slocknar ljuset och B får ett bord till att ställa ölen på.

DIG!!! Neighbourhood Bully DIG!!!

"Det e så logiskt alla fattar utom du
- Du har inte en aning"

När jag var hemma hos vännerna i Berlin lirade M Nick Caves nya platta. Det var nåt med titelspåret 'Dig!!! Lazarus Dig!!!' som störde mig. Nåt med riffet som jag tycker mig ha hört tidigare. Och nog är det ganska likt Bob Dylans 'Neighbourhood Bully'. Nu är jag ju inte nån musikmoralist, var och en tager vad den haver och gör med det vad man finner vara bäst. Och i det här fallet tycker jag nog att Nick Cave har lyckats rätt bra med att få liv i ett gammalt riff och få ut nåt eget av det. Och kan jag inte låta bli att charmas av en Nick Cave som på nåt märkligt sätt blir allt mer lik Mick Jagger i rörelsemönstret. Kolla själva.

When the shit hits the fan

"All your seasick sailors, they are rowing home.
All your reindeer armies, are all going home.
The lover who just walked out your door
Has taken all his blankets from the floor.
The carpet, too, is moving under you
And it's all over now, Baby Blue"

Trött. I min värld ska arbetet lämnas utanför sängkammaren. Att vakna för att man drömmer om jobbet är ett ohälsotecken. Jag har tidigare skrivit om min knepiga arbetssituation. När jobbet är som bäst har jag ett fantastiskt arbete med en otrolig frihet att utforma arbete och innehåll efter hur jag tolkar målet. När det är som sämst slösar ledningen bort mina förtjänster fullständigt. Som om inte mina problem räckte så har en längre tids nonchalans från ledningens sida gentemot personalen nu blommat ut till en total konflikt. Inte många av oss går till arbetet med ett leende på läpparna, utan det är irriterat och surt. Vi försöker trots det att hålla sams inom personalen. Vi vet att ska vi lyckas måste vi stå enade. Alla enskilda samtal med ledningen ventilerar vi omedelbart på små fackliga möten. Ingen ska ensam pressas in i ett hörn. Som grädde på moset kommer ledningen att presentera ett stort verksamhetsunderskott på torsdag. Ett underskott som inte är en nyhet. Redan för ett år sedan hissades det varningsflagg kring börsutvecklingen. Ändå har det egentligen inte funnits något val. Politiska omständigheter har tvingat oss att gasa. Nu kommer troligen underskottet att användas som ett slagträ mot oss i personalen. Det är kul nästan jämt.

***

Dagens bloggtips

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.

Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.

Mossiga uttryck*

"But it really doesn't matter at all,
No it really doesn't matter at all, life's a gas"

T Rex. Marc Bolan. Återigen ett exempel på musik som inte har funnits i min skivsamling eftersom den har funnits hos en del polare. Nu ligger 'Electric Warrior' på hög rotation hemma hos mig. Ok, Marc Bolan var väl kanske inte helt comme il faut bland punkarna även om det förmodligen fanns fler garderobsT Rex-diggare bland punkarna än hos nån annan ungdomskultur när det begav sig. Vilket visade sig med mer eller mindre önskad tydlighet när glamrocken slog igenom.

Griel Marcus beskriver i 'Like A Rolling Stone - Bob Dylan At The Crossroads' hur uttrycket "Where it's at" var ett tidstypiskt uttryck i början av sextiotalet och som var stendött ett par år senare. Han menar att det egentligen är den enda skönhetsfläcken i hela 'Like A Rolling Stone'. T Rex 'Life's A Gas' är också ett exempel på uttryck som var så tidstypiska att de nästan är skrattretande idag. Det var säkert vanligt i London i början av sjuttiotalet. Sen skrev Sex Pistols ett svar; 'Belsen Was A Gas' (Tro det eller ej men det var faktiskt Sids låt!). I och med Pistols låt var uttrycket för evigt -och med rätta- förpassat till historien.

Trots det går jag sen i morse och nynnar på refrängen till 'Life's A Gas'.

***

Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

* Mossig -a -t, något som inte längre är populärt. Vanligt uttryck på stenåldern.

Snuvigt

"You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over"

Förkyld. Eftersom dottern har gått och gnolat på Sean Kingstons låt har den fastnat i systemet. Det är en sån låt. Ni vet de där som fastnar som tuggummi oavsett om man gillar låten eller inte. I det här fallet tycker jag väl att den är ok.

***

Jag orkar inte skriva nåt klokt idag. Men det är fredag och på fredagar behöver man musik. Därför lägger jag upp lite låtar som snurrat runt i min värld de senaste veckorna.

Lykke Li, Little Bit. Ett stycke oemotståndlig pop.



Kate Nash, Foundations. Still love her.



The Madness, Nightboat To Cairo. Det svänger katten!



Bobby D, Like A Rolling Stone. "Play It Fucking Loud".



The View, The Don. Brittiskt så det förslår. Vi har hört svänget förr. Men det gör inget, de här spolingarna svänger alldeles utmärkt.



Såja, nu är det dags för sängen igen.

Frid.

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Idiot Wind

"People see me all the time and they just can't remember how
to act
Their minds are filled with big ideas, images and distorted facts.
Even you, yesterday you had to ask me where it was at,
I couldn't believe after all these years, you didn't know me better than that
Sweet lady"

– Vi placerar helt enkelt ut föremål och bevakar dem, säger befälhavaren enligt Washington Post, om någon plockar upp föremålet så attackerar vi. USA:s armé använder sig av vapen som lockbeten. Plockar någon irakier upp dem är det bara att skjuta för då är de en legitim motståndare tycks nåt smart befäl ha resonerat. Uppenbarligen oförmögen att kunna fundera ut alternativa tankegångar till varför någon plockar upp vapen som ligger och skräpar; att ta bort dem så att inte barn får tag i dem; att det i ett fattigt land inte bara är ett vapen utan att det faktiskt är pengar som ligger där; att lämna in dem till "myndigheterna". Det finns en hel del alternativa möjligheter till varför någon tar upp vapen från gatan. Men avhumaniserar man sin fiende ser man inte längre än sin egen näsa räcker och då är man troligen torsk. Avhumaniserar man ett helt folk är man det definitivt.

"Idiot wind, blowing every time you move your mouth, Blowing down the backroads headin' south."

***

I en helt annan fråga tog jag upp de låsta dörrarna mellan kommuner och landsting som har sin grund i att de bevakar sin egen penningpåse. I morgonekot rapporterades det om vilka vidriga konsekvenser det kan få:

"Landstingets utredare konstaterar också att om utskrivningarna från den låsta avdelningen hade fungerat skulle Lasse inte ha blivit mördad. I nästan ett år var han så pass frisk att han kunde lämna avdelningen. Men eftersom kommunen och landstinget inte kunde komma överens om vem som skulle betala för Lasses stödboende utanför sjukhuset blev han kvar på den låsta avdelningen."

"Idiot wind, blowing like a circle around my skull, From the Grand Coulee Dam to the Capitol."

***

Ibland känner man på sig att nåt är fel. Ni vet när man ser en människa och det nästan börjar klia i kroppen. Igår fick jag den känslan när jag och dottern kom hem; en påtagligt bestruken kis stod och väntade på hissen pladdrandes i mobilen. Jag och dottern gick upp. Något senare gick jag ut med soporna och då ser jag grabben sitta och röka horse i trappen. Vad jag gjorde? Blev sur och bad honom dra åt helvete, vilket han gjorde.

"You're an idiot, babe. It's a wonder that you still know how to breathe."