"You move and you groove when you lose what you lose,
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"
När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
***
Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.
***
Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.
***
Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.
Visar inlägg med etikett repa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett repa. Visa alla inlägg
måndag 4 maj 2009
onsdag 4 mars 2009
Hur blev det så här?
"They got the sun and they got the palm tress (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"
En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"
En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.
söndag 1 mars 2009
The Wall of Clash
"And then there's Keith, waiting for trial
Twenty-five thousand bail
If he goes down you won't hear his sound
But his friends carry on anyway
Fuck 'em!"
Söndag och trapporna var inte nådigare i morse. Men söndag betyder också repdag. Eftersom att jag har varit risig ligger jag efter, men det gör å andra sidan några till i bandet. Drömmen om att dubblera på varje position har bitvis spruckit, vi har inte hittat två trummisar, inte heller två basister eftersom att jag valde att leada i stället. Men det tar vi igen på leadsången, än så länge är vi tre som tar leaden varav två samtidigt kompar på gura. Lägg där till två ytterligare guror och du får fyra gitarrer, dessvärre ingen Mick Jones än. Väntar tålmodigt på att en kompis ska få tid och lust. Vi har snart tragglat oss igenom hela första plattan. Hittils har vi repat:
1977
Career Opportunities
Garageland
Janie Jones
White Riot
Police & Thieves
What's My Name
White Man in Hammersmiths Palais
London's Burning
Complete Control
Capital Radio
I'm so Bored with the U.S.A
Pressure Drop
Jail Gutar Doors
+ lite fusk, vilket är detsamma som senare låtar:
Tommy Gun
Safe European Home
Sen har det jammats på en del andra låtar företrädesvis i baktakt.
Stundtals är det skitkul. Men ofta försvinner min energi rätt snabbt när nån står och stämmer samtidigt som en annan övar på en låt och en tredje ställer in ljud, alla på högsta volym. Då är nervsammanbrottet inte långt borta.
Twenty-five thousand bail
If he goes down you won't hear his sound
But his friends carry on anyway
Fuck 'em!"
Söndag och trapporna var inte nådigare i morse. Men söndag betyder också repdag. Eftersom att jag har varit risig ligger jag efter, men det gör å andra sidan några till i bandet. Drömmen om att dubblera på varje position har bitvis spruckit, vi har inte hittat två trummisar, inte heller två basister eftersom att jag valde att leada i stället. Men det tar vi igen på leadsången, än så länge är vi tre som tar leaden varav två samtidigt kompar på gura. Lägg där till två ytterligare guror och du får fyra gitarrer, dessvärre ingen Mick Jones än. Väntar tålmodigt på att en kompis ska få tid och lust. Vi har snart tragglat oss igenom hela första plattan. Hittils har vi repat:
1977
Career Opportunities
Garageland
Janie Jones
White Riot
Police & Thieves
What's My Name
White Man in Hammersmiths Palais
London's Burning
Complete Control
Capital Radio
I'm so Bored with the U.S.A
Pressure Drop
Jail Gutar Doors
+ lite fusk, vilket är detsamma som senare låtar:
Tommy Gun
Safe European Home
Sen har det jammats på en del andra låtar företrädesvis i baktakt.
Stundtals är det skitkul. Men ofta försvinner min energi rätt snabbt när nån står och stämmer samtidigt som en annan övar på en låt och en tredje ställer in ljud, alla på högsta volym. Då är nervsammanbrottet inte långt borta.
måndag 8 december 2008
Kick-kickad-kickarnas-kick
"Hes in love with rock 'n' roll woaahh
Hes in love with gettin stoned woaahh
Hes in love with Janie Jones woaahh
But he dont like his boring job, no..."
Så var då den första tegelstenen lagd till hobbyprojektet "The Wall Of Clash". Igår samlade vi ihop sex polare - som inte lirat i band sen slutet av nittiotalet - i en replokal med varsin kasse pilsner och The Complete Clash Songbook. Sättningen igår blev en trummis, en basist, tre gitarrer och tre på sång. Ambitionen är minst en dubblering på varje position. Inte för att alternera, utan för att köra samtidigt. Eller egentligen, ambitionen är att ha så kul som vi hade igår. Det var stundtals ett jävla liv när alla inte hade snackat ihop sig om vilken tonart det skulle vara, vilket ledde till många garv och gliringar. Även om det blev vissa försök till musikaliska utflykter i Clashs senare produktion, återvände vi raskt till kronologin; första plattan och singlarna kring den. Vi fick hjälpligt ihop 1977, Career Opportunities och Garageland. Hade det varit 1978 hade vi kunnat gå raka vägen upp på en scen och lirat. Men nu är det ju -08. Och tack och lov vill ingen se ett gäng medelålders gubbar lira Clashpunk. Så vi kan hållas i replokalen hela vägen fram till Cool Confusion. Efteråt blev det puben med ringande öron, ömma fingrar och strupar. Nöjda och med breda leenden. Idag har jag vist nog kompat ut förmiddagen. Hade liksom på känn att jag skulle vara lite trött i mössan idag. Och det är jag, men fortfarande kickad över gårdagen. Den kicken behövde jag.
Hes in love with gettin stoned woaahh
Hes in love with Janie Jones woaahh
But he dont like his boring job, no..."
Så var då den första tegelstenen lagd till hobbyprojektet "The Wall Of Clash". Igår samlade vi ihop sex polare - som inte lirat i band sen slutet av nittiotalet - i en replokal med varsin kasse pilsner och The Complete Clash Songbook. Sättningen igår blev en trummis, en basist, tre gitarrer och tre på sång. Ambitionen är minst en dubblering på varje position. Inte för att alternera, utan för att köra samtidigt. Eller egentligen, ambitionen är att ha så kul som vi hade igår. Det var stundtals ett jävla liv när alla inte hade snackat ihop sig om vilken tonart det skulle vara, vilket ledde till många garv och gliringar. Även om det blev vissa försök till musikaliska utflykter i Clashs senare produktion, återvände vi raskt till kronologin; första plattan och singlarna kring den. Vi fick hjälpligt ihop 1977, Career Opportunities och Garageland. Hade det varit 1978 hade vi kunnat gå raka vägen upp på en scen och lirat. Men nu är det ju -08. Och tack och lov vill ingen se ett gäng medelålders gubbar lira Clashpunk. Så vi kan hållas i replokalen hela vägen fram till Cool Confusion. Efteråt blev det puben med ringande öron, ömma fingrar och strupar. Nöjda och med breda leenden. Idag har jag vist nog kompat ut förmiddagen. Hade liksom på känn att jag skulle vara lite trött i mössan idag. Och det är jag, men fortfarande kickad över gårdagen. Den kicken behövde jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
