Tystnaden från nedre botten

Idag är det exakt en månad sen jag fick till en bloggpost här. Lusten till att blogga om andra saker än cykling har helt enkelt inte funnits och eftersom att jag misstänker att ni som brukar titta förbi här har ett relativt begränsat intresse av mina cykeläventyr, träningsrundor och annat cykelrelaterat har jag helt enkelt valt att blogga om det på cykelklubben.se. Det var lite jobbigt i början, nåt taskigt samvete gnagde för att jag inte hade lust att blogga här - en känsla av att vara otrogen. Vilket i och för sig kan vara kittlande, men i det här fallet mest var irriterande. Efter ett par veckor gick det bättre, då kunde jag åtminstone skylla på semestern; jag kan ju inte gärna blogga om politik och annat jobbrelaterat när jag är ledig. Näh, ut och cykla med dig! Och jag var inte så svårflirtad. Lyckades faktiskt pallra mig runt Mälaren på två dar. Utan att kroppen gick sönder. Hittade ett pang i Kungsör där jag kunde vila benen, Thor Modéens Gästgifveri. Namnet fick mig att de sista milen fram till Kungsör att sukta efter en silltallrik, en köttbit, en öl och en klar. Av det blev det nästan intet. Utan att slösa fler ord än vad som behövs: Kungsör är en gastronomisk katastrof. Öl och den fetaste och mest flottdrypande pizza jag nånsin käkat blev substitutet. Semestern tycks dessutom har satt sig i skallen, jukeboxen är tyst ungefär fram till att mokabryggaren börjar sjunga. Vad det var för en låt i morse har jag glömt, hade inte tänkt blogga här ändå. Men en video kan vi väl kolla in tillsammans:



Hur jag gör med bloggandet framöver har jag inte bestämt, vi får se hur det känns.

Chairman of the Bored

"Dom är uppe på taken alla är högt över staden

Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort

Och jag vågade aldrig hålla din hand

Vi är inte såna som i slutet får varann"

Oinspirerad. Letar slött i morgontidningen efter nåt som kan få igång mig. Nåt att reagera på. Det är kris. Men det känns som om alla följer manus, utom nyliberalerna som har blivit märkvärdigt tysta. Eller omvända. Eller Gud vet vad. Vare sig Odell eller Alvendal säger nåt att hetsa upp sig över. Bara det förväntade. Trist. Och Fredrik Reinfeldt liknar mer och mer en tapet från tidigt sextiotal, ni vet de där som man måste gå jättenära för att se att de har ett skitfult mönster. Ohly och Sahlin då. Suck. Nej, jag orkar faktiskt inte tänka på att de ska representera oppositionen. Det är faktiskt en allt för deprimerande tanke. Jag tror att jag ska döpa om dem till Smilfinken och Känslan .

Inte blev jag gladare i morse av att väckarklockan ringde när mörkret fortfarande härskade utanför fönstret. Jag avskyr att stiga upp när det är mörkt. Jag avskyr att vakna av väckarklockor.

Tack och lov finns det ett par ljuspunkter i tillvaron. Sjukgymnasten sa i måndags åt mig att det nu är dags att testa knäet på en lite längre runda. En Tant har lovat att följa med som stödhjul. Och det är snällt. Sen har jag äntligen bjudit några vänner till middag på lördag. Jag har varit allt för dålig på sånt. Vilket är konstigt. Jag gillar att ha mina vänner på besök och jag gillar att laga mat till dem. En av maträtterna tillagas just nu. Så här såg den ut strax innan den åkte in i kylen:

Olust skriver inga blogginlägg

"Trying to forget your generation.
You know all the ways when it's up to you.
The ends must justify the means.
I say your generation don't mean a thing to me"

Som en del av er andra har även den här killen cyklat in i väggen. Jag är skittrött på det mesta just nu. Jag skulle behöva en lång paus långt bort från datorer och jobb. Men det lär inte ske under den närmsta framtiden. Därför kommer jag inte att tvinga mig till dagliga uppdateringar av bloggen, utan bara skriva av lust. Inget annat.