Vilket stolpskott

"The last lot make a few mistakes
They didn't die young, they got big waists
We got let down at the back of Earls Court
We swore that night we'd never get caught
'cause we were smarter than they were (they were)"

Jag skiter fullkomligt i om Pirate Bay-gänget torskar eller inte, men en som onekligen är torsk är domaren i målet, Tomas Norström. Efter SR:s avslöjande är allt annat än ett omtag av rättegången en omöjlighet. Vilket stolpskott! Jag menar, hur tänkte karln - att ingen skulle gräva fram uppgifterna om hans små sidointressen? Snacka om att leva i det blå. Fan vet om inte Tomas Norström borde åtalas för grov oaktsamhet med skattemedel.

Stoppa vansinnesstafetten

"I'm walking in the street
With the lastest on my feet
And the hair that makes the people stop and stare"

I morse var det ett inslag på morgonnyheterna om att Norrbottens landsting ska ha egna stafettläkare i konkurrens med dem som redan finns på marknaden. De ska jobba för sin vanliga lön plus 4 000 kronor om dan. Extra. Är det inte innovativt? Vilka andra yrkesgrupper tycker vi inte behöver 4 000 kronor extra. Om dan? Jag har en teori om att städerskor, gatstädare och sophämtare betyder mer för primärvården än vilken husläkarmottagning som helst. Av det skälet röstar jag för att de ska få 4 000 kronor extra om dan ifall de kör ett extrapass. Jamen det är ju läkarbrist, hör jag nån invända. Är det? För bara några år sen hade vi fler läkare per capita än vi hade för trettio år sedan. Av nån anledning tror jag inte att alla de läkarna har emigrerat eller dött. Kanske arbetar de med fel saker, tar emot färre besök än för trettio år sedan, kanske ägnar de sig hellre åt skönhetsoperationer än primärvård, eller vem vet kanske gör de bägge delarna så att villan i Djursholm kan pröjsas av på rekordtid. Vad vet jag. En sak vet jag dock; eländet med stafettläkare måste få ett slut. Vi kan inte ha yrkesgrupper som parasiterar på människors behov. Det är snuskigt och oetiskt. Mitt förslag är att staten tillsammans med Sveriges kommuner och landsting agerar för att få ett slut på dränaget av våra skattemedel.

Another battle was won and lost

"Sommar, sommar och sol,
havet och vinden och doft av kaprifol"

Såja, det var ett tag sen huvudet körde en "Snoddas". Sven-Ingvars är Snoddas. Och tvärt emot vad de flesta av er nu tror lägger jag inga negativa värderingar i det. Både Snoddas och Sven-Ingvars har gjort gulliga små örhängen som det går bra att tralla med till. Nog om detta.

***

Om skiten som inträffade på Råsunda igår kan man säkert skriva hur mycket som helst. Jag nöjer mig med att se en positiv sak mitt i eländet: Det fanns ett antal i Bajenklacken som lackade ur på idioterna. Därav slagsmålet. Tyvärr var de för få för att göra nån skillnad. Belackare från övriga klubbar kan säga vad fan de vill. Men när jag såg dem som försökte få bort ohyran blev jag stolt, för jag har inte sett liknande scener i nån annan klack när idioterna tar över. Kanske har jag fel, kanske är jag enögd. Men det känns som det en sån här dag behövs lite fokus på ljuset och inte bara på mörkret.

På frågan varför det fajtas, hade Generation X svaret redan 1978:

"Another battle was won and lost

Down The Bishops End last night

Spotlights pick the kids in triumph

With a thousand scarves in flight, see how they run

Spring from the terraces in black and white

Young and old into the fight

Having fun

In South West Six

With violence for a fix

Kiss me, deadly, tonight"

Wild Youth & Ol' Farts

"I'm walking in the street
With the lastest on my feet
And the hair that makes the people stop and stare"

The Boys are back in town

"Cop cars in the city
In the city in the city
Isn't it a pity, in the city, in the city
Cop cars... cop cars"

Som jag tidigare berättat kan jag ibland "styra" vad för musik jag vaknar med i skallen. Och så tycks ha varit fallet idag. I ett par dar har The Boys första platta gått varm på jobbet och naturligtvis poppade en av låtarna från den upp. The Boys första var nog den andra punkplattan som jag köpte själv uppe hos Tummen i Vällingby centrum. Men till skillnad mot Generation X första blev jag aldrig lika såld på The Boys, utan bytte den mot The Adverts första. Kanske inte det bästa bytet här i världen, det ska villigt erkännas. Men då tyckte jag det. Fram till min 21-årsdag hade jag Adverts 'No time to be 21', som min nationalsång. Och Gaye Advert var den coolaste brud jag sett och var självklart mycket förälskad i. Jämför jag de båda plattorna idag skulle jag nog göra ett annat val.

Här har ni den utmärkta versionen av The Brats 'Sick on you' som finns med på The Boys första:



The Boys utvecklade sig till att bli ett bra powerpopband. Här har vi dem i januari 1980 med 'Terminal love' och 'See you later':



Låtarna från i den nedre videon kommer från plattan To Hell With The Boys som speldes in i just Hell. Jepp, det finns faktiskt en plats på jorden som heter Hell och den ligger föga förvånande i Norge.

***

I förrgår gick den femte etappen i Girot. Den engelske mästaren David Millar var en av favoriterna till etappsegern i den utbrytargrupp som hade cirka en kilometer kvar till målet...

Punky Reggae Party*

"come with your heart and soul
come and rock your bone
its a punky reggae party
and its tonight"

1977, Bob Marley befinner sig i exil i London efter att ha blivit skjuten. På Roxy dansade punkare till reggae. The Clash spelar in Police & Thieves. Generation X gör en dubversion av Wild Youth. Bob Marley lirar in Punky Reggae Party.



* Punky Reggae Party på Mosebacke i kväll, kl 20.00.

Kiss Me Deadly

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Igår hade kusinerna från andra sidan Slussen derby. Inte helt otippat blev det boxning också. Tydligen assisterad av vakter och polis. Vad som verkligen hände lär det tvistas om till dödagar. Men helt uppenbart fortsätter element i klackarna att spika på fotbollsfesternas kista. Jag har upplevt den här tillbakagången i läktarkultur på Söderstadion och tycker att den är så förbannat tråkig att jag av bland annat det skälet inte längre går på matcherna. Bajens klack var en gång i tiden Sveriges i särklass bästa och fyndigaste klack. Nu vete fan.

Jag har läst många som ställer sig helt oförstående till varför grabbarna fajtas. Andra kommer med jättelånga sociologiska förklaringsmodeller. Jag är ganska säker på att det handlar om två saker: Du hittar ett gäng som "ställer upp" och kickar. Det senare är inte alls oviktigt. Billy Idol och Tony James beskrev det alldeles på pricken i 'Kiss Me Deadly':

"Another battle was won and lost
Down The Bishops End last night
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run
Spring from the terraces in black and white
Young and old into the fight
Having fun
In South West Six
With violence for a fix
Kiss me, deadly, tonight"

Här hemma Söder om Söder hängde några vilsna gnagarcasuals i tjugoårsåldern utanför min port i solskenet och drack bira. Och det hade jag väl kunnat ha överseende med, men när jag de pissar nedanför min balkong säger jag självfallet ifrån. Mer intressant var att två av hjonen ställer sig vid en parkbänk mellan två höghus och drar varsin lina. Jag menar, hur tänker man då? Som om det ynkliga buskaget som kringgärdar parkbänkarna ska dölja att man tar knark, eller?


***

Förra veckan klurade jag på om jag gillade Duffys hitlåt eller inte. Min tveksamhet bottnar bland annat i en lite för uttänkt paketering. Den här veckans grubbel är av samma slag. The Last Shadow Puppets (skrev puppies först...) är veckans hajp. Men är det inte lite One Step Forward, Two Steps Backward, som Prince Jazzbo toastade i mitten på sjuttiotalet?

Jag ger er båda versionerna, först den jag själv gillar bäst:



Sen den som är på plattan och som mina funderingar egentligen gäller:

Kiss Me Deadly

"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"

Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.

Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.

När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.

Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.

Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.

Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.

Wild Youth v/s Wild Dub

Det har hittills varit en skitdag med datastrul från helvetet. Hursomhelst var starten på dan bra, Generation X Wild Youth är alltid kanon. Inspirerade av The Clash och Police & Thieves tog Generation X ut svängarna ändå mer: På singelbaksidan till Wild Youth låg Wild Dub och därmed var de förmodligen det första punkbandet, kanske det första vitingarna överhuvudtaget, som gjorde en dubversion av en låt. Det roliga med deras version är att de inte ens försökte göra reggae av den utan de dubbade en rockrökare.

Tankar runt alkohol

"Yesterday by the paperstand I felt the power
Of another religion
Rebels with a cause came out of the sun
And spoke the only language they'd been given"

Huvudet känns lite tugnt idag. Utanför fönstret ligger vinterns första snö och smälter bort. Regnet slår mot fönsterbläcken. Jag och Markus satt och smakade av, ok, vi drack väl då, ett par påsar blandad öl. Det var allt från Oppigårds Golden Ale till Ename Cuvee 974 och däremellan slank det ner några tjecker, tyskar och jänkare med. Kvällens märkligaste dryck var dock Ename Cuvee 974. Den smakade lerigt och dyigt med nåt sött inslag och luktade som ett kärr. Antingen är mina smaklökar inte tillräckligt förfinade eller så är kejsaren naken. Hur det nu är med den saken fick jag återigen bekräftat att jag och belgare inte kommer så bra överens på drickafronten. När det gäller deras nationalrätt, pommes med majo, är jag på bara jag slipper deras bisarra bira i fortsättningen. Jag hade tänkt att tipsa om en mörk bira som glatt rann ned i strupen, men minnet sviker mig just nu så jag ber att få återkomma i ärendet.

***

En fråga som jag har gått och grunnat på de senaste dagarna är om det ska anses vara ok att sparka någon för att denne har druckit fyra glas vin när denne har varit i tjänst, trots att det enligt arbetsgivaren inte finns ett alkoholförbud när man är i tjänst? Mitt eget svar är självfallet nej. Inte ens om det hade varit alkoholförbud kan jag ställa mig bakom sparkningen. Varför? Jo, därför att jag anser att en människa äger rätten att fela, till och med på jobbet. Att genast kasta sig över en som felat, peka finger och stöta ut är knappast mänskligheten i sin prydnad. Jag anser än mer efter statsministerns uttalanden om alkohol i tjänsten att sparkandet av Schenström är felaktigt. Han kunde, precis som vilken annan arbetsgivare, ha tydliggjort var gränserna går och gett henne en varning och därefter stått upp och sagt att affären var ett passerat kapitel.

Olust skriver inga blogginlägg

"Trying to forget your generation.
You know all the ways when it's up to you.
The ends must justify the means.
I say your generation don't mean a thing to me"

Som en del av er andra har även den här killen cyklat in i väggen. Jag är skittrött på det mesta just nu. Jag skulle behöva en lång paus långt bort från datorer och jobb. Men det lär inte ske under den närmsta framtiden. Därför kommer jag inte att tvinga mig till dagliga uppdateringar av bloggen, utan bara skriva av lust. Inget annat.

Höstdepp

"Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth"

Vild ungdom. Näe, knappast. Naprapaten var dock glad att se mig. Alltid något. På flera håll i bloggvärlden har jag märkt att folk har drabbats av höstdepressioner eller bara känner sig låga och håglösa. Här är en till. Jag är rejält uttråkad på det mesta för tillfället. Det var därför jag satte tänderna i listan Sju plattor jag inte vill leva utan. Den har varit på gång sen i augusti, men jag har inte fått till det rent stilistiskt eller för den skull vilka plattor som borde vara med. Nu vågar jag inte öppna skivskåpet på ett tag för jag vet att en del plattor är rejält lacka på mig, för de känner att de borde fått vara med. Och jag förstår dem. Det borde de.

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Day By Day

"I feel like a robot
On the production line
Ain't got no tomorrow
On the circle line"

I dag är det säsongsavslutning. Tjejerna lirar sista matchen i Sanktan. De har vunnit superstort och toktorskat med samma entusiasm. Näe, det var inte riktigt sant. Efter 11-0 torsken var några av dem rätt stukade, i säkert ett par timmar. Sen är det glömt. Det är inte utan att jag blir avundsjuk på deras förmåga att befinna sig i nuet. Själv befinner jag mig nästan alltid mer nån annanstans; i framtiden eller i det förflutna. Eller i tre tidsdimensioner samtidigt: Då, nu och sen. Ok, jag kan vara väldigt närvarande, men då måste situationen uppfylla mig. Men hur ofta blir du uppfylld av en situation per dag? Inte särskilt ofta, eller hur? Och det är väl där vi kanske borde vara lite mer som barnen, för det är ju den långa sträcka av nu som bildar våra liv. Att hela tiden vara i före eller efter nuet innebär ju att själva livet försvinner.

***

Det finns inte många klipp med Generation X på Youtube, men här är en grymt bra låt:

1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.