På Asplunds tid då var himmelen vid

Det är rätt skönt att få stöd ibland. Sen spelar det mindre roll att stödet är nästan hundra år gammalt när det kommer från arkitekter som Gunnar Asplund. För ett tag sen kritiserade jag stans politiker för deras brist på visioner och kortsiktiga ekonomiska tänkande när det gäller Slussen. Jag skrev:

"Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet."

I dagens Svenskan finns en essä av arkitekturhistorikern Eva Eriksson som visar att Slussen-problematiken egentligen handlar om ett historiskt felval; placeringen av Stockholms centralstation. En rad arkitekter pekade redan 1914 på de problem som har sysselsatt stadsarkitekter och politiker i årtionden därefter: Getingmidjan. Ivar Tengbom föreslog att centralstationen skulle flyttas till Kungsholmen så att tågtrafiken kunde dras över Smedsudden. Asplund var inne på samma tanke när det gällde trafiken, men placerade centralstationen nånstans norr om Norra Bantorget. Nu blev det inte så. Stationen fick ligga där den låg. Och för varje tids trafikproblem har den kortsiktiga stockholmslösningen hetat: Bygg en bro. Till.

Med den planerade ombyggnaden av Slussen har man en historisk möjlighet att rätta till en del av de tokigheter som nu ligger där i öppen dager. Det är inte för sent, så länge inget har börjat byggas. Tänk om - tänk rätt. Men det är väl en bön till tomma intet.

Så här skrev Asplund om planerna på en järnvägsbro 1914:

”Med djup beklämning i hjärtat gå vi fram till Mälarstranden och stanna häpna: Var är Riddarholmen? Jo visst, där bakom utfyllningen – järnvägsbron. Icke simmande lätt och vackert med alla sina minnesrika byggnader på Mälarvågorna, men bortskymd, avklippt, ihjälslagen av denna kolossala brutalitet som heter järnvägsbron /… / pärlan i Stockholms skönhet skändad, förstörd för all tid! Och det vackra öppna gattet mot Slussen bortskymt."

Det blev inte en bro Asplund. Det blev tre. Varav en är sexfilig bilbro.

Ohämmad populism

"Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor"

Jag vet inte riktigt hur urverket tickar i Kristina Alvendals skalle. Men hennes senaste utspel om vad som ska klassificeras som kulturhistorisk bebyggelse här i stan är så populistiskt att det nästan är skrattretande. Att det inte lockar till skratt är för att hon har makt. Och som makthavare har Alvendal nu skrivit till Stadsmuseet:

"I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

I Svenskan förtydligar Alvendal vad hon tycker ska få en K-märkning: –Hela klassningssystemet bygger ju på en vilja att bevara det som vi anser vara skyddsvärt, att bevara det gamla Stockholm.

Notera ordet "gamla", jag tror att det är centralt i hur hon ser på vad som är skyddsvärd arkitektur. Att en byggnad från sjuttiotalet skulle kunna ha en hög skyddsklass är för henne främmande. Själv måste jag säga att Stockholms stadsmuseums blåa klassificering av Trygg Hansa-huset inte bara är modig, den är självklar. Jag går ofta förbi där och ögonen dras till byggnaden, det är tidstypiskt - men ändå inte. Trygg Hansa-huset är både vackert och fult beroende på vilket perspektiv du ser byggnaden ifrån. Jag tycker att det är en spännande byggnad. Och som sådant anser jag att det är klockrent enligt lagens formulering för byggnader som är ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Även sjuttiotalet är historia och har viktiga kulturhistoriska värden, oavsett om man gillar epokens estetik eller inte. Det är inget en maktfullkomlig politiker kan tycka bort.

Skäms!

"Solid gold brass got a mean streak
And it's running through my veins
Solid gold brass gotta green streak
And it's going to my brain"

I förra veckan satte majoriteten i Stadshuset ner foten och bestämde hur vårt nya Slussenområde ska se ut. Föga förvånande landade det i en kompromiss. Dessvärre - och tyvärr lika väntat - en usel kompromiss, både vad gäller trafiklösningen och den nya bebyggelse som ska spegla sig i vattnet. Trafiklösningen är nästan genant i sitt fyrkantiga tråkighet; låt så mycket som möjligt se ut som idag, bortsett från karusellen, så blir allt så billigt som möjligt. Broar kan vara vackra. Men nu ska det bli ett gytter av broar kring en unik miljö som skulle behöva öppnas upp vid vattnet. Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet. Men inte då. Det som en gång i tiden var djärvt och nytänkande kommer nu att bli skrämmande trist. Och konservativt. Stockholms politiker med sitt "Skönhetsråd" har i generationer visat sig vara en kulturkonservativ samling; inget får sticka ut eller uppröra, får inte vara för högt eller för smalt. Efter nästan 80 år är funkisen det mest moderna de vet. Men det har hänt en hel del inom arkitekturen sedan Stockholmsutställningen 1930. Tyvärr kan man inte se särskilt mycket av det i vår stad. Sten Nordins uttalande säger allt:

– Vi har bestämt oss för att vi vill ha en tydlig stadsfront vid Slussen och att vi ska bevara en skala som passar ihop med den historiska bebyggelsen.

Även om Nordin påstår att det inte nödvändigtvis kommer bli någon "retrobebyggelse" har jag mina dubier. Ola Andersson summerar det på ett bra sätt i Svenskan, "Stockholm är likt ett Titanic med envis kurs mot ett isberg på väg mot en stadsbyggnadskatastrof".

En fantastisk chans att bygga en vacker och intelligent framtidslösning är nu begravd för överskådlig tid. Skäms!

Tossiga bonnadan fortsätter

Then one day he went away and I thought I'd die, but I didn't,
and when I didn't I said to myself, "is that all there is to love?"

Igår presenterades fem förslag till ett nytt Slussen. Det tog inte lång stund innan gnället om "flum" och "bättre förr" drog igång. Även Svenskans arkitekturskribent, Ola Andersson, drog en lans för det som redan är med orden om att dagens trafiklösning är genial. Struntprat. Dagens Slussen är vacker från ovan, men hur många åker, cyklar eller går fel i den varje dag? Slussen är en rörig trafiklösning för gårdagens trafik där bilismen har företräde. Utmaningen ligger i att få platsen levande för gångtrafikanter och cyklister samtidigt som yrkestrafiken på ett smärtfritt sätt ska kunna passera. Av de få bilder som finns att se tycker jag att Wingårdhs förslag är intressantast, inte bara för att de har ritat in Debaser, främst för att de skapat en närhet till vattnet för gående och för att de inritade husen stämmer överens med Söders redan brokiga siluett.

Tokiga bönder i Stadshuset

"Is that all there is, is that all there is
If that's all there is my friends, then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is"

Nån bonde i stadshuset har tydligen fått med sig en majoritet på den befängda tanken att strö 22 radhus längs Norr Mälarstrand ungefär vid Rålis. Varför, undrar jag. Stockholms smått unika förhållanden med Mälaren som delar av stan borde utnyttjas bättre än att förtäta med några radhus. Gräv i stället ner hela Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand och bygg bostäder, kontor och skapa en levande kajmiljö full av restauranger, gallerier, barer, klubbar och konsertlokaler. Sen spelar det ingen roll om fastigheterna är smala, breda, höga eller låga. Allt på en gång blir nog roligast. Men se för fasiken till att stad förblir stad och vilsam förortsbebyggelse fortsätter att vara vilsam just i förorten.