"Solid gold brass got a mean streak
And it's running through my veins
Solid gold brass gotta green streak
And it's going to my brain"
I förra veckan satte majoriteten i Stadshuset ner foten och bestämde hur vårt nya Slussenområde ska se ut. Föga förvånande landade det i en kompromiss. Dessvärre - och tyvärr lika väntat - en usel kompromiss, både vad gäller trafiklösningen och den nya bebyggelse som ska spegla sig i vattnet. Trafiklösningen är nästan genant i sitt fyrkantiga tråkighet; låt så mycket som möjligt se ut som idag, bortsett från karusellen, så blir allt så billigt som möjligt. Broar kan vara vackra. Men nu ska det bli ett gytter av broar kring en unik miljö som skulle behöva öppnas upp vid vattnet. Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet. Men inte då. Det som en gång i tiden var djärvt och nytänkande kommer nu att bli skrämmande trist. Och konservativt. Stockholms politiker med sitt "Skönhetsråd" har i generationer visat sig vara en kulturkonservativ samling; inget får sticka ut eller uppröra, får inte vara för högt eller för smalt. Efter nästan 80 år är funkisen det mest moderna de vet. Men det har hänt en hel del inom arkitekturen sedan Stockholmsutställningen 1930. Tyvärr kan man inte se särskilt mycket av det i vår stad. Sten Nordins uttalande säger allt:
– Vi har bestämt oss för att vi vill ha en tydlig stadsfront vid Slussen och att vi ska bevara en skala som passar ihop med den historiska bebyggelsen.
Även om Nordin påstår att det inte nödvändigtvis kommer bli någon "retrobebyggelse" har jag mina dubier. Ola Andersson summerar det på ett bra sätt i Svenskan, "Stockholm är likt ett Titanic med envis kurs mot ett isberg på väg mot en stadsbyggnadskatastrof".
En fantastisk chans att bygga en vacker och intelligent framtidslösning är nu begravd för överskådlig tid. Skäms!
Visar inlägg med etikett the sweet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett the sweet. Visa alla inlägg
onsdag 22 april 2009
söndag 4 januari 2009
Fan
"I was in a trance when I kissed the teacher"
Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.
***
De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.
***
I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.
Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.
***
De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.
***
I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.
tisdag 2 september 2008
Den yrvakne syndaren
Bland det första vår nuvarande regering gjorde när de kom till makten var att avskaffa Arbetslivsinstitutet (som bedrev oberoende forskning om bland annat arbetsmiljö) samt att hårdbanta Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket har som det heter "regeringens och riksdagens uppdrag att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs". Det gör man bland annat genom arbetsmiljöinspektioner. I regeringens första budget beslutade de att Arbetsmiljöverket skulle få minskade anslag med 50 miljoner per år fram till 2009. Att dessa nedskärningar skulle få konsekvenser varnade alla som arbetar med dessa frågor om.
Ett par spektakulära arbetsplatsolyckor under senare tid har nu fått Sven Otto Littorin och regeringen att yrvaket konstatera att något måste göras. I en debattartikel i Svenskan skriver Littorin att "Regeringen tar ökningen av dödsolyckor på största allvar" och att "För regeringen går nu arbetsmiljöarbetet in i en intensivare fas". Och vad menar då Littorin med detta?
Jo, att Arbetsmiljöverket ska få 33 miljoner nästa år;
och att regeringen kommer "att tillsätta ett Arbetsmiljöpolitiskt kunskapsråd med forskare och experter som ska förse regeringen med kunskapsunderlag inom arbetsmiljöområdet."
Det är naturligtvis trevligt att regeringen till slut insett att arbetsmiljön i det här landet faktiskt i värsta fall kan leda till döden. Men hade det inte varit bättre om de hade lyssnat till skyddsombuden, arbetsmiljöinspektörerna, forskarna och fackförbunden redan från början och då låtit bli nedskärningarna: Att inte ha minskat Arbetsmiljöverkets anslag med hela 30 procent samt att inte avskaffa den oberoende arbetslivs- och arbetsmiljöforskningen?
***
Märkligt. I morse vaknade jag klockan fem. Ett par minuter senare ringer telefonen. Jag svarar. Personen i andra änden lägger på. Jag kan inte somna om. Medan jag ligger där och vrider mig får jag den här låten i skallen:
Ett par spektakulära arbetsplatsolyckor under senare tid har nu fått Sven Otto Littorin och regeringen att yrvaket konstatera att något måste göras. I en debattartikel i Svenskan skriver Littorin att "Regeringen tar ökningen av dödsolyckor på största allvar" och att "För regeringen går nu arbetsmiljöarbetet in i en intensivare fas". Och vad menar då Littorin med detta?
Jo, att Arbetsmiljöverket ska få 33 miljoner nästa år;
och att regeringen kommer "att tillsätta ett Arbetsmiljöpolitiskt kunskapsråd med forskare och experter som ska förse regeringen med kunskapsunderlag inom arbetsmiljöområdet."
Det är naturligtvis trevligt att regeringen till slut insett att arbetsmiljön i det här landet faktiskt i värsta fall kan leda till döden. Men hade det inte varit bättre om de hade lyssnat till skyddsombuden, arbetsmiljöinspektörerna, forskarna och fackförbunden redan från början och då låtit bli nedskärningarna: Att inte ha minskat Arbetsmiljöverkets anslag med hela 30 procent samt att inte avskaffa den oberoende arbetslivs- och arbetsmiljöforskningen?
***
Märkligt. I morse vaknade jag klockan fem. Ett par minuter senare ringer telefonen. Jag svarar. Personen i andra änden lägger på. Jag kan inte somna om. Medan jag ligger där och vrider mig får jag den här låten i skallen:
fredag 15 augusti 2008
Goddag yxskaft
"Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co
Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co"
Jag kanske är gnällig, men jag tycker inte att frågorna jag ställde SJ över nätet var så där jättesvåra. Jag undrade bara om plats och hur många cyklar de accepterar på 07.11 tåget till Uppsala på söndag morgon och kostnad, allt med tanke på välgörenhetsloppet Ride of Hope. Nu, en vecka senare, svarar de på SJ kundtjänst:
"Tack för ditt mejl.
Från den 4 juni till och med 17 augusti kan vi erbjuda våra kunder att ta med sig cykeln på flera av SJs tåg. Priset för en cykelbiljett per sträcka är 112 kronor.
Mer information om vilka tåg samt sträckor som vi kan erbjuda cykelplats finns på vår hemsida under Resa med SJ/ På tåget/ Cykel på tåg
Du är även välkommen att kontakta SJ Inrikesavdelning på telefonnummer 0771-75 75 75, tonval 1.
Öppet M-F 06:00 22:00. L-S 08:00-22:00.
Med vänlig hälsning
SJ AB
L.W
Obs! Det går inte att svara på detta mejl om ärendenumret i ämnesraden ändras Obs!"
Vad säger man? Goddag yxskaft?
***
Dagens första yxskaft presenterade sig på Svenskans förstasida redan vid frukost; Jan Majlard, vem annars? I en upprörd krönika skriver han om Ara Abrahamians protest att: "33-åringens barnsliga gest vid prisceremonin var en ovärdig demonstration". Vad som dessutom i Majlards text blir viktigt, även om det bara är i en bisats, är var Abrahamian är född. Såna saker är ofta viktiga för Majlard. Som att Zlatan är jugge. Och att de är på ett visst sätt. Ofta har de något väldigt tydligt karaktärsdrag som det går att klanka ner på, som inte är lika fint som våra svenska karaktärsdrag. Såvida inte Zlatan hjular in bollen i mål, för då är det typiskt sydländskt artisteri! Det är så Majlards klocka tickar, som ett eget litet rasbiologiskt institut. I sin text om Abrahamian fastslår han slutligen: "Men de neutrala betraktare jag lyssnade med efteråt gav inte uttryck för att någon hårresande oförrätt hade ägt rum framför ögonen på den svenske förbundskaptenen Leo Mylläri." Vad han inte tar upp i sin text är hur Abrahamian förvägrades en videogranskning av situationen. Inte heller de vitt skilda skäl som domarna har angett till Abrahamians förlust. Det är inte utan att jag funderar på om de neutrala bedömare han hittade råkade vara de samlade matchdomarna. Alldeles oavsett går det att fråga sig vilket som är värst: Att "barnsligt" protestera mot en upplevd oförrätt eller att i sin okunnighet svartmåla någon annan offentligt.
Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co"
Jag kanske är gnällig, men jag tycker inte att frågorna jag ställde SJ över nätet var så där jättesvåra. Jag undrade bara om plats och hur många cyklar de accepterar på 07.11 tåget till Uppsala på söndag morgon och kostnad, allt med tanke på välgörenhetsloppet Ride of Hope. Nu, en vecka senare, svarar de på SJ kundtjänst:
"Tack för ditt mejl.
Från den 4 juni till och med 17 augusti kan vi erbjuda våra kunder att ta med sig cykeln på flera av SJs tåg. Priset för en cykelbiljett per sträcka är 112 kronor.
Mer information om vilka tåg samt sträckor som vi kan erbjuda cykelplats finns på vår hemsida under Resa med SJ/ På tåget/ Cykel på tåg
Du är även välkommen att kontakta SJ Inrikesavdelning på telefonnummer 0771-75 75 75, tonval 1.
Öppet M-F 06:00 22:00. L-S 08:00-22:00.
Med vänlig hälsning
SJ AB
L.W
Obs! Det går inte att svara på detta mejl om ärendenumret i ämnesraden ändras Obs!"
Vad säger man? Goddag yxskaft?
***
Dagens första yxskaft presenterade sig på Svenskans förstasida redan vid frukost; Jan Majlard, vem annars? I en upprörd krönika skriver han om Ara Abrahamians protest att: "33-åringens barnsliga gest vid prisceremonin var en ovärdig demonstration". Vad som dessutom i Majlards text blir viktigt, även om det bara är i en bisats, är var Abrahamian är född. Såna saker är ofta viktiga för Majlard. Som att Zlatan är jugge. Och att de är på ett visst sätt. Ofta har de något väldigt tydligt karaktärsdrag som det går att klanka ner på, som inte är lika fint som våra svenska karaktärsdrag. Såvida inte Zlatan hjular in bollen i mål, för då är det typiskt sydländskt artisteri! Det är så Majlards klocka tickar, som ett eget litet rasbiologiskt institut. I sin text om Abrahamian fastslår han slutligen: "Men de neutrala betraktare jag lyssnade med efteråt gav inte uttryck för att någon hårresande oförrätt hade ägt rum framför ögonen på den svenske förbundskaptenen Leo Mylläri." Vad han inte tar upp i sin text är hur Abrahamian förvägrades en videogranskning av situationen. Inte heller de vitt skilda skäl som domarna har angett till Abrahamians förlust. Det är inte utan att jag funderar på om de neutrala bedömare han hittade råkade vara de samlade matchdomarna. Alldeles oavsett går det att fråga sig vilket som är värst: Att "barnsligt" protestera mot en upplevd oförrätt eller att i sin okunnighet svartmåla någon annan offentligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
