Strömlöst

"Was that a shooting star I saw
It's rare for me to make a wish at all
Because I feel that I can only hope
These dangerous time, we are barely afloat"

Fredagmorgon. Lite mer än sex timmar tills att dagens arbetspass är avslutat. Veckan har varit synnerligen inproduktiv. Ett jobb som det normalt tar en till en och en halv dag att göra har tagit fyra dar. Jag är inte särskilt förvånad, det är tydligen vanligt att produktiviteten nästan landar på noll efter ett varsel. En platschef på Scania berättar i Dagens Industri om vad som hände bland personalen när de la ett varsel i Falun 2006: "Det var som att slå av huvudströmbrytaren". Och så känns det. Trots att ett kul jobb väntar bakom helgen är orken näst intill helt borta. Jag borde ringa runt och boka tider, men jag har svårt att fokusera på det som måste göras, tankarna gnager oroligt. I min inkorg ligger det dessutom ett jobb jag verkligen borde söka. Men det är som orken tryter även där, vilket gör mig förbannad på mig själv. Skjuter bort det. I stället flyttar jag tankarna till dagen, eller rättare; till kvällen. Vad för mat som ska lagas, vilka inköp som måste göras. Det känns lättare att fly än att ta tag i det jag kan och måste ta tag i.

6 - 4

"När vi vill ha medicin, medicin, medicin med detsamma"*

Igår eftermiddag kom det då till slut, beskedet till oss i personalen; fyra tjänster av sex ska bort. Inte helt oväntat. Men likt förbannat kommer vi inte ifrån att det är taffligt skött. Åtgärder som kunde ha minskat pengaflödet borde ha tagits tidigare, men har nonchalerats. Prioriteringar i verksamheten borde ha gjorts för länge sedan. Prioriteringar som de ansvariga valt att strunta i, eftersom de ville göra avtryck, ville imponera. Från personalklubbens sida har vi länge efterlyst besked och konsekvensutredningar. Men för döva öron.

Ledningens ambition är att få förhandlingarna överstökade innan jul.

Det var många trötta, ledsna, arga ögon på jobbet i morse.

Får jag behålla jobbet? Inte en susning. En del av mitt arbete ses nu som ett prioriterat område, men vem som ska utföra det framgick naturligtvis inte, en annan del av det jag gör funderar de på att ta hand om själva. Så min framtid känns obehagligt oviss.

*Fråga mig inte varför jag har gått och haft Thore Skogmans Apoteksvisan i skallen sen igår. Det bara är så.