Tömd

Så har jag då rest mig från förkylningen/influensan som knäckte produktionsplanen. I två dar har jag knatat omkring på jobbet och varit helt slut. På lunchen gick jag ut med en jobbarpolare, han berätade samma sak, han var också helt färdig. Förmodligen handlar det om stresshantering. Båda har vi sedan i höstas gått omkring och oroat oss över jobb och framtid. Jag har sen innan jul haft övermycket att göra, han var ledig i nästan tre veckor över jul och nyår - men kunde inte släppa jobbet i tankarna. Sen fick vi beskedet om att vi blir kvar, jag sliter på, han också. Jag blir sjuk. När jag nu kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag är helt dränerad på energi. Huvudet funkar inte som det ska, och det som kommer ur händerna måste piskas fram. Semesterresan om en månad kan inte komma fort nog. Batterierna är tömda.

***

Ett tecken på min trötthet har den observante redan noterat; några inlägg den senaste tiden saknar något, vad?

Lättad

"Sweet, sweet cocaine
Won't you be all mine
Heart'll pound, my hands will shake
I'm doin' mighty fine" *

Förhandlingarna är inte klara, men arbetsgivarens ståndpunkt är det. Av sex personer vill de nu minska personalstyrkan med tre, i stället för fyra. Jag tillhör dem som de vill ha kvar. Vilket naturligtvis är en lättnad i dessa tider och ett besked som stärker självkänslan. På ett sätt är det förvånande, jag har under en tid varit osedvanligt jobbig för mina två chefer. Samtidigt inte: Jag vet vad jag kan och har de en ambition att även fortsättningsvis hålla fanan högt var de tvungna att behålla mig. Inte så att jag är oersättlig, men lyfter de bort mig tvingas en av dem att göra mitt jobb. Men den personens ambitioner är högre och då finns det inte tid till att göra det jag gör. Vad jag hoppas på nu är att de löser det här på ett bra sätt och tillmötesgår de önskemål som de tre varslade har. Ska den nya organisation fungera krävs det en ordentlig dialog om ambitionsnivå, primära arbetsuppgifter och organisation. Dessutom behöver luften rensas, rejält. Sen kan vi kanske gå vidare. Men nu ska jag vara ledig i en vecka och försöka låta bli att tänka på jobbet.

***

Jo, jag måste berätta, jag har vunnit en inställsamhetstävling hos min vän Speck! Speck!! Speck!!!, man skulle muta honom med god öl och med tio ord hylla bloggens förträfflighet, vinsten var en peppar som endast betingar cirka 6000 spänn kilot. Det lilla kuvertet som låg innanför dörren igår doftade underbart. Nu undrar jag vad jag ska laga för nåt gott till min lilla Strummer-memorial på måndag och till julafton...

Än har han inte fått ölen, men som den törstige själ jag nu är får han bestämma dag.

***

* Låten jag hade i huvudet i morse kommer från Uncut-samlingen, Roll With It - 16 songs about drinking, dope and disorderly conduct. Samlingen är kalas. Jag har den vid cd-spelaren i köket, oftast lyssnar jag på musik när jag lagar mat. Plattan är ett stycke musikhistoria, från Victoria Spiveys 'Dope Head Blues' från 1927 till AA Bondys 'Vice Rag'.

...

"You are my sunshine
my only sunshine..."

Det är helt sjukt vad jag är ljusberoende. Igår fick jag inte mycket gjort över huvud taget. Vädret tryckte ner mig i skosulorna. På jobbet längtade jag bara hem. Hemma längtade jag bara efter sömn. I morse var jag skittrött, ända tills dess att ljuset började dansa över Norrmalms takåsar. Då vaknade jag till liv och fick snabbt ur mig en text som borde ha skrivits igår. Nu har jag just satt tänderna i nästa. Ingressen är klar. Brödtexten ligger och bubblar under ytan. Dessvärre hinner jag inte med den idag, utan måste springa på möte. Fan vet om jag orkar med den i morgon. Då inleds förhandlingarna på jobbet, 6 - 4. Men jag har inget val. Den måste vara klar i morgon bitti. Så är det bara. Oavsett väder. Önska mig lycka till, ty det lär jag behöva.

Strömlöst

"Was that a shooting star I saw
It's rare for me to make a wish at all
Because I feel that I can only hope
These dangerous time, we are barely afloat"

Fredagmorgon. Lite mer än sex timmar tills att dagens arbetspass är avslutat. Veckan har varit synnerligen inproduktiv. Ett jobb som det normalt tar en till en och en halv dag att göra har tagit fyra dar. Jag är inte särskilt förvånad, det är tydligen vanligt att produktiviteten nästan landar på noll efter ett varsel. En platschef på Scania berättar i Dagens Industri om vad som hände bland personalen när de la ett varsel i Falun 2006: "Det var som att slå av huvudströmbrytaren". Och så känns det. Trots att ett kul jobb väntar bakom helgen är orken näst intill helt borta. Jag borde ringa runt och boka tider, men jag har svårt att fokusera på det som måste göras, tankarna gnager oroligt. I min inkorg ligger det dessutom ett jobb jag verkligen borde söka. Men det är som orken tryter även där, vilket gör mig förbannad på mig själv. Skjuter bort det. I stället flyttar jag tankarna till dagen, eller rättare; till kvällen. Vad för mat som ska lagas, vilka inköp som måste göras. Det känns lättare att fly än att ta tag i det jag kan och måste ta tag i.

Att uppskatta det vardagliga

"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"

När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.

***

Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...

6 - 4

"När vi vill ha medicin, medicin, medicin med detsamma"*

Igår eftermiddag kom det då till slut, beskedet till oss i personalen; fyra tjänster av sex ska bort. Inte helt oväntat. Men likt förbannat kommer vi inte ifrån att det är taffligt skött. Åtgärder som kunde ha minskat pengaflödet borde ha tagits tidigare, men har nonchalerats. Prioriteringar i verksamheten borde ha gjorts för länge sedan. Prioriteringar som de ansvariga valt att strunta i, eftersom de ville göra avtryck, ville imponera. Från personalklubbens sida har vi länge efterlyst besked och konsekvensutredningar. Men för döva öron.

Ledningens ambition är att få förhandlingarna överstökade innan jul.

Det var många trötta, ledsna, arga ögon på jobbet i morse.

Får jag behålla jobbet? Inte en susning. En del av mitt arbete ses nu som ett prioriterat område, men vem som ska utföra det framgick naturligtvis inte, en annan del av det jag gör funderar de på att ta hand om själva. Så min framtid känns obehagligt oviss.

*Fråga mig inte varför jag har gått och haft Thore Skogmans Apoteksvisan i skallen sen igår. Det bara är så.

Varma fötter - en klassfråga

"Jag känner pojken här i fönstret mittemot
Han samlar drömmar i fickan
På en skenande cykel
Den där pojken blir säkert pilot"

Anneli Jordahl berättar i sin bok Klass - Är du fin nog om när hon och en kompis sitter och myser på tunnelbanan, Anneli har precis varit och köpt ett par varma vinterpjuck för 1 500 spänn. Ute är det svinkallt. Hon sitter där på tricken, varm om fötterna, samtidigt som hon noterar vad medresenärerna har på fötterna, två kvinnor har billiga skor - och säkerligen frusna lila tår - en man har ett par Bally Curlingkängor. Han lär inte frysa. Bara genom en snabb blick på sina medpassagerares skodon har Anneli klassindelat dem, kvinnorna är arbetarklass, mannen är medelklass.

Berättar skorna vilken klass du tillhör, tillhör jag nu medelklassen. Jag hatar att frysa om fossingarna. I flera dar har jag jagat ett par vinterkängor. Varenda sportbutikskedja har jag besökt. Resultatlöst. De snyggaste var de billigaste. Men det går jag inte på en gång till. Gjorde den missen för ett par år sen. Kängorna för femhundringen var slut innan vintern var det. Idag gick till Kängspecialisten och testade fyra olika par. Tack och lov var de "billigaste" skönast. Nu är jag 1 599 kronor fattigare. Men jag är varm om fossingarna när jag nu tar mina steg in i medelklassen.

***

I morgon blir det MBL-information, då berättar ledningen hur planerna för framtiden ska se ut och underförstått vilka som får fortsätta, även om detta nu är förhandlingsfråga. Men vi är en liten arbetsplats där var och en är anställd för sina särskilda kunskaper. När jag skriver dessa rader känner jag en oro i magen. Det kommer att bli jobbigt.