And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Tömd

Så har jag då rest mig från förkylningen/influensan som knäckte produktionsplanen. I två dar har jag knatat omkring på jobbet och varit helt slut. På lunchen gick jag ut med en jobbarpolare, han berätade samma sak, han var också helt färdig. Förmodligen handlar det om stresshantering. Båda har vi sedan i höstas gått omkring och oroat oss över jobb och framtid. Jag har sen innan jul haft övermycket att göra, han var ledig i nästan tre veckor över jul och nyår - men kunde inte släppa jobbet i tankarna. Sen fick vi beskedet om att vi blir kvar, jag sliter på, han också. Jag blir sjuk. När jag nu kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag är helt dränerad på energi. Huvudet funkar inte som det ska, och det som kommer ur händerna måste piskas fram. Semesterresan om en månad kan inte komma fort nog. Batterierna är tömda.

***

Ett tecken på min trötthet har den observante redan noterat; några inlägg den senaste tiden saknar något, vad?

Pressure Drop

"Who needs remote control
From the civic hall
Push a button - Activate
You gotta work an youre late"

Lördagmornar tycks ha blivit min tvätt- och städmorgon. Klockan är nu 08.30. Tvätten ligger i maskinen och frukosten i magen. Trots att jag har dottern är det arbetsdag. Om en och en halv timme ska träffa en tjej som jag ska intervjua. Eftermiddagen blir till att försöka pressa ut intervjun ur hjärnan ner genom fingrarna och in i datorn. I morgon ser det ungefär likadant ut, bortsett från tvättandet då. Och på måndag. Och så vidare. Jag räknade ut att jag kommer att jobba nästan tre veckor non stop. Att jag inte hinner med bloggen säger sig självt. Nånstans i fjärran, närmare bestämt i mitten av mars, har jag lagt in en belöning; en cykelresa till Mallis. Fast just nu känns det overkligt långt fram till dess. Kolla in bilderna, ser det inte härligt ut?





Vill ni följa Bigmollos vidare cykeläventyr hittar ni honom bland länkarna under rubriken Långt på sadel.

Här går det nerför. Svindlande.

Fan

"I was in a trance when I kissed the teacher"

Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.

***

De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.

***

I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.

Strömlöst

"Was that a shooting star I saw
It's rare for me to make a wish at all
Because I feel that I can only hope
These dangerous time, we are barely afloat"

Fredagmorgon. Lite mer än sex timmar tills att dagens arbetspass är avslutat. Veckan har varit synnerligen inproduktiv. Ett jobb som det normalt tar en till en och en halv dag att göra har tagit fyra dar. Jag är inte särskilt förvånad, det är tydligen vanligt att produktiviteten nästan landar på noll efter ett varsel. En platschef på Scania berättar i Dagens Industri om vad som hände bland personalen när de la ett varsel i Falun 2006: "Det var som att slå av huvudströmbrytaren". Och så känns det. Trots att ett kul jobb väntar bakom helgen är orken näst intill helt borta. Jag borde ringa runt och boka tider, men jag har svårt att fokusera på det som måste göras, tankarna gnager oroligt. I min inkorg ligger det dessutom ett jobb jag verkligen borde söka. Men det är som orken tryter även där, vilket gör mig förbannad på mig själv. Skjuter bort det. I stället flyttar jag tankarna till dagen, eller rättare; till kvällen. Vad för mat som ska lagas, vilka inköp som måste göras. Det känns lättare att fly än att ta tag i det jag kan och måste ta tag i.

My House

"Hold tight wait 'till the partys over
Hold tight were in for nasty weather
There has got to be a way
Burning down the house"

Efter en osedvanligt lång helg var det då måndag igen. Det känns som nån har lagt en tung fuktig grå filt över hela stan. Ljuset har svårt att tränga igenom. Man vill bara somna om. Hoppas på att allt bara är en ond dröm. En blick omkring mig, eller ut genom fönstret förvissar mig om att så inte är fallet. Det här är på riktigt. Hela dan. Idag. I morgon. Och dan därefter. Sökandet har börjat. Efter nåt annat. Nåt nytt. Skrämmande. Men oundvikligt. Jag tömmer lådor och bränner broar. Förakt är ingen bra grund att bygga ett nytt hus på.

Ockuperad

"Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing is
So shitty, to me"

Huvudet är ockuperat av tankar på mitt jobb, min närmaste chef och framtiden. Allt för mycket av min vakna tid går just nu åt till att leta utvägar, alternativ eller kanske snarare nya utmaningar. Jag vet inte om du har tittat in på ams hemsida på sistone, men i mina ögon är det inte många jobb som lockar. Inte ens under rubriken "Kultur och media". Och det ju just det, jag går runt på stan och ser alla mäniskor som arbetar med allehanda ting och försöker föreställa mig i deras arbete. Det går si så där. Oftast landar jag i slutsatser som; för stelt, för inrutat, för tråkigt. Ibland undrar jag om SL/Veolia/Annat vallfritt skitbolag behöver en spärrvakt till stationen Härboringenskogen. Fast då kommer det väl nån förman och gapar om att man inte får läsa på arbetstid eller att skjortan är ostruken. Starta eget då? Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, men jag ratar den alltid lika raskt. Att sälja in andra har jag inga som helst problem med, men att snacka för varan Jag, se det går inte alls. Och utan den förmågan tror jag att det blir rätt tomt i kylskåpet.

Att uppskatta det vardagliga

"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"

När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.

***

Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...

6 - 4

"När vi vill ha medicin, medicin, medicin med detsamma"*

Igår eftermiddag kom det då till slut, beskedet till oss i personalen; fyra tjänster av sex ska bort. Inte helt oväntat. Men likt förbannat kommer vi inte ifrån att det är taffligt skött. Åtgärder som kunde ha minskat pengaflödet borde ha tagits tidigare, men har nonchalerats. Prioriteringar i verksamheten borde ha gjorts för länge sedan. Prioriteringar som de ansvariga valt att strunta i, eftersom de ville göra avtryck, ville imponera. Från personalklubbens sida har vi länge efterlyst besked och konsekvensutredningar. Men för döva öron.

Ledningens ambition är att få förhandlingarna överstökade innan jul.

Det var många trötta, ledsna, arga ögon på jobbet i morse.

Får jag behålla jobbet? Inte en susning. En del av mitt arbete ses nu som ett prioriterat område, men vem som ska utföra det framgick naturligtvis inte, en annan del av det jag gör funderar de på att ta hand om själva. Så min framtid känns obehagligt oviss.

*Fråga mig inte varför jag har gått och haft Thore Skogmans Apoteksvisan i skallen sen igår. Det bara är så.

Dax att bli ego

"Telling tales of drunkenness and cruelty.
Now Im sitting here/
The state of the roofs is a pity though
Generations all cramped with their kids in tow/
No chance to emigrate,
Im deep in debt and now its much too late..."

En rätt hektisk arbetsvecka går mot sitt slut. Allt för mycket tid har gått åt till att vänta eller städa efter andras oförmåga att göra det de ska och därtill rädda saker från att bli intetsägande. Precis när jag var färdig och andades ut i går eftermiddag fick jag ett positivt samtal. En av de tolv tidningar som jag i torsdags skickade en större artikel till ringde och ville ha in den i januarinumret. Av samtalet att döma hade redaktören inte ens läst artikeln, utan bara följebrevet. Om fler tar in den beror nog till stor del på hur viktig redaktören tycker att ensamrätten till materialet är. En ensamrätt som de av olika skäl inte kommer att få. Utan att gå in på artikelns innehåll var det ett kul knäck göra; att intervjua och fota engagerade, tänkande, människor renar mig en smula från min cynism. Faktiskt så till den milda grad att jag erbjöd redaktionerna artikeln gratis. Nåja, inte riktigt. För att få använda den ska de sätta in ett belopp, efter eget samvete, på en i mina ögon viktig stiftelses konto. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om hälften av blaskorna vill ha artikeln! Vilken semesterresa jag och dottern hade kunnat göra. I fortsättning får jag lov att bara intervjua fullskaliga egoister så att jag utan samvete kan sälja artiklarna för egen räkning.

Och så var det sagt det som måste sägas

"Look at your ugly shame
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"

Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.

Inge kul

"Do your songs
Work out a fairer way
Can you play No fun
Oh what you think of that
Cause they wanted but..."

Så gick man i mål i går kväll. Ett par månaders arbete är över. Klart att jag åkte till 3V och satte mig med en tidning. Lite senare kom fotbollsvännerna. Vi gaggade om ditt och datt i ett par timmar. Det var skönt att sitta där en söndag och veta att dagen efter skulle jag inte behöva stiga upp. Det blev ett glas vin till maten och tre Urquell. Åkte hem vid halv tio-tiden. Klockan 05.30 vaknade jag i morse. Svettig, med huvudvärk och törst. Att livet är orättvist vet jag om, men kom igen! En ledig dag som jag hade tänkt använda till myscykling såg ut att gå åt helvete. Och det gjorde den. Huvudvärken sitter fortfarande i och jag känner mig småfebrig. Större delen av dan har spenderats i sängen, sovandes.

***

När det här inlägget skrivs lyssnar jag på några fina låtar från Babyshambles MySpace-sida.

***

I svt:s morgonsoffa satt de och summerade OS. Inte ett ord om att två av silvren togs av cyklister. Där kom Pamela Andersson lindrigt undan.

***

Jag lyckades faktiskt med en sak idag; beställa en ny bakväxel, nytt vevparti och ett nytt vevlager (allt Campagnolo) till Surlyn. Tack och lov hittad jag sakerna på rea, men det gick ändå på 1 300 kronor. Nåja, det är cykeln värd.

Ett skönt samtal

"Violence, violence
It's the only thing that'll make you see sense
Violence, violence
It's the only thing that'll make you see sense"

T ringde igår. Jag fick svårt att hålla mig för skratt. Dels för att hon ringde och det lät på henne som om livet hittat tillbaka till henne. Dels för att hon som vanligt ringde och behövde lite hjälp. Jag vet inte om jag var till så stor hjälp, men det var skönt att höra hennes skånska och att pratas vid ett tag. Vi höll oss till nuet, det är ju trots allt i det vi lever. Jag lät alla frågor bero. Kanske blir det tid till dem en annan dag, kanske inte.

***

4-3. Den segern var dyrköpt.

***

Fyra arbetsdar kvar till semestern. Jag har inte planerat ett dugg. Funderar på att ta med dottern på lite äventyr längs Sörmlandsleden. En övernattning under bar himmel. Ändå tvekar jag lite. Jag är så långt från en lantis man kan komma; det växer asfalt mellan mina tår. Att smälla upp tält och koka käk i stormkök finns inte i min världsbild. Om det blir av får det bli torkat kött, bröd och vatten. Och kanske nåt godis.

***

Fantastiskt att utbrytningen höll igår. Som jag ser det berodde det på två saker: Att utbrytarna körde för varandra hela vägen till sista kilometermärket; att lagen i klungan inte kunde samarbeta.

***

När alla nu är eniga om att Petter Andersson borde få plats i landslaget, kan vi omedelbart räkna bort honom. Lagerbäck faller endast till föga för mediastormar om det handlar om Henrik Larsson. Inte annars.

***

Efter dagens tempoetapp skulle det förvåna mig mycket om Feillu har kvar den gula ledartröjan.

No Time To Be 21

"Life´s short, don´t make a mess of it
To the ends of the earth
you´ll look for sense in it
No chances, no plans"

Märkligt. När jag satt vid köksbordet och åt frukost skummandes Svenskan fick The Adverts 'No Time To Be 21' i huvudet. Kanske för att jag tänkte på P och hennes födelsedag igår. Jag vågade inte gå för jag var rädd för att bli för bakis idag, då jag måste bli klar med ett jobb. Ja, men du hade väl kunnat gå och druckit alkoholfritt. Jo visst. Men alkoholfritt på födelsedagskalas är inte min bästa gren. Dessutom var tänderna borstade och huvudet låg på kudden redan vid tiotiden, att jag sen inte somnade innan tolv är en annan sak. Jag försökte. Och det viktigaste: Jag känner mig relativt utvilad idag.

En trött morgon

"Vi två hör hemma
i ett rum med inga andra
Om jag var tio år yngre
skulle jag inte behöva dig längre"

Olust. I flera nätter har nu sömnen blivit allt för kort. Ungefär mellan fyra och fem timmar. Det känns. Sitter nu på jobbet och glor ut genom fönstret. Klockan visar 08.31. Huvudet värker. En lista med måsten ligger på skrivbordet mittemot mig. Hur de ska bli gjorda innan lunch övergår nästan mitt förstånd. Längs ryggraden och i armhålorna har svetten börjat tränga fram. Tre timmar och 29 minuter kvar till lunch. Förmodligen blir det bara tre. För vid halv tolv lär min mage skrika högt av hunger och min blodsockernivå lär vara på en så låg nivå att jag blir en fara för min omgivning. Idag får vi ta saker och ting med ett stoiskt lugn. Det jag hinner med får ses som en ren bonus.

***

Clive hade ett kul inlägg igår, "inräkningar jag minns". Hon nämner bland annat Sam the Sham & the Pharaohs- "Wooly Bully" och vad som helst med Ramones. Själv har jag bara en; Mick Jones inräkning på White Man in Hammersmith Palais. Vilka har du?

***

Att de privatanställda bussförarna gått i strejk för en lön likställd med de som har en kommunal arbetsgivare, att få en rimlig dygnsvila samt en gräns vid tretton timmars arbete per dag tycker jag är självklarheter. Jag hoppas att konflikten blir kort och lyckad för busschaufförernas del.

Jobba hemma, om katten själv får välja

"He wanted to be something but she knows he never will
She's got him where she wanted and forgot to take her pill
And he thinks that she'll be happy when she's hanging out the nappies
If that's a happy marriage I'd prefer to be unhappy"

Hemarbete är faktiskt inte så dumt ibland. Just nu har jag två längre saker som måste skrivas. Skulle jag vara på jobbet får jag inte samma koncentration. Jag störs av andra som själva vill bli störda av mig och ibland stör jag mig själv genom att störa andra. Ja ni vet hur det brukar funka. Problemet med den, förvisso trevliga, sociala interaktionen är att den förlänger skrivandet helt i onödan. Hemma blir jag klar med det som ska skrivas på ungefär halva tiden. Ändå kom det en sur gliring om hemarbete på ett personalmöte för ett tag sen vilket fick mig att ilskna till rätt rejält. Jag förklarade att jag tänkte fortsätta med hemarbete så länge jag har längre skrivarbeten att utföra, punkt slut. Sen dess har det inte gnällts alls. Så nu sitter jag här på min Pontius Pilatusboll och funderar på vad jag ska slänga ihop till lunch.

Hopp

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Jaha, så var jag i mål efter två och en halv veckas intensivt arbete. Jag känner hur tankarna sakta lämnar skallen som om jag hade pyspunka. I kväll ska jag gå på 3v och dricka Urquell. Många. Eller så blir det som det ofta blir efter en längre arbetsperiod; många öl blir tre. Sen ringer sovklockan. Nå det får bli hur det vill, men det är alltid bra att ha en målsättning här i livet. Och i kväll är min att bli full.

Tidigare idag tändes ett hopp, men tycker inte ni också att det känns lite väl tidigt för träd och buskar att knoppas. Som om det bara är en retfull påminnelse, innan vintern slår oss i huvudet med sitt största brännbollsträ.

Öka takten sista kvarten

"I don't want money, I want a thing called happiness"

Jaha så sitter jag här med morgonarbetsångest. Igen. Den tycks alltid komma smygande en vecka innan deadline. Fick alldeles nyss för mig att jag hade glömt en viktig detalj som måste vara med, hjärtat fördubblade omedelbart hastigheten, kastade mig över dummyn såg att jag självklart inte hade glömt vad jag trodde att jag glömt. Och så fortsätter det. Hela tiden. Jag har ganska exakt en vecka på mig att få ihop allting, ändå är jag skitnödig över om jag kommer att få tag på rätt människor. För att inte tappa tempo har jag bokat upp jobb idag och i morgon med. De facto arbetar jag non stop i två och en halv vecka. Ändå oroar jag mig. Allt kan gå snett, inbillar jag mig. Även om jag vet att det inte är sant. Just nu ligger jag bra till. Jag har koll. Trots det är det nåt som gnager. Jag är ockuperad. I mitt huvud går en flerfilig motorväg. I minst två av filerna är det hela tiden jobbrelaterad trafik. Vad som händer i de andra filerna kommer jag inte att minnas nästa måndag. Då kommer jag vara helt tom, dränerad på all energi. Till dess går jag på ett högt vartal. Det innebär exempelvis att jag vaknar av den här låten skränande i huvudet:



Jag misstänker att det är just den här typen av musik som får Staffan att kasta sig över tangentbordet och spotta ur sig 2 000 upprörda tecken om hur allt står still på de brittiska öarna. Men det skiter jag i. Jag gillar både The View och Staffan.

Stresskalle

Minns inte vilken låt som sparkade upp mig ur bingen i morse. Är inne i intensivt ett jobbflöde just nu. Med tur och skicklighet ska jag gå i mål nästa söndag. I huvudet larmar det ungefär så här:



Vi ses på andra sidan.

Medeltida nyhetsförmedling

"My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't"

Ibland lever vi onekligen i olika tidszoner; nyheten om Bobby Byrds död läste jag om i senaste numret av Uncut. Då hade Bobby Byrd varit död i två månader. Två månader! Rena medeltiden om ni frågar mig. Vad svenska kulturmedier pysslar med kan man undra. Musikbyrån borde redan ha sänt en special till Bobby Byrds minne. Vem var då Bobby Byrd? Jo, han var mannen som tog sig an en ung James Brown efter att han avtjänat ett fängelsestraff. Bobby Byrd lät James Brown vara med i hans band, The Avons. Resten är historia. Tillsammans var de med och skapade soulen och funken. Två av de svängigaste plattorna i min samling är från tidigt sjuttiotal: James Brown's Funky People. Brown klappar händer, spelar tamburin, skriker "Yeah" och producerar sina vänner. Självklart är Bobby Byrd med. Två av de starkaste spåren, I Know You Got Soul och Hot Pants... I'm Coming, lyfts ändå mer av hans underbara pipa. Nu har pipan tysnat.



Bobby Byrd, Soul Man, 1934-2007.

***

Ankan skrev på kommentarstråden igår att det nog är dags för mig att lämna jobbet och det har han nog mer än rätt i. Men som vanligt finns det alltid, minst, ett krux. I det här fallet är det att jag verkligen älskar en del av mitt jobb. Den kreativa delen. När det är som bäst är det fantastiskt spännande och har jag otroligt stor frihet i det jag gör. Vilket jobb jag än byter till kommer det nog inte ge samma utmaningar.