"Lay me place and bake me Pie
I'm starving for me Gravy
Leave my shoes, and door unlocked
I might just slip away
Just for the Day, Hey!
Please come Away, Hey!"
I drömmen körde du en Volvo 242 läng Folkungagatan och jag satt bredvid. Vi svängde upp mot Ersta sjukhus, men hamnade framför ett tvåvånings rött radhus, där du bodde. Vi satt och fikade i ditt kök. Då slog det mig - i drömmen - vi två kommer aldrig mer att fika med varandra. Du är ju död. Jag vaknade i tårar.
Det var en dum dröm. Varför skulle du ha en tjackmobil och bo i radhus. Eller ville du kanske det?
lördag 24 mars 2007
fredag 23 mars 2007
Weak
"There are things you need to know about me I’m weak right now, so weak right now"
Andra morgonen i rad som vaknar jag onödigt tidigt, typ vid 4. I morse var det nån jobbig dröm som låg kvar å körde eftertexten i huvudet till tonerna av Back In My Arms Again (länkversionen är lysande!). Trots musikvalet kändes det inte riktigt som om det var dags att stiga upp. Somnade därför om. Sen försov jag mig. Typiskt. Men precis när jag sätter mig upp i sängen drog den mentala morgonradion igång the Quiz. Snacka om att bli bönhörd.
En som verkligen föreföll weak var Göran Persson i gårdagens avsnitt av Ordförande Persson. En ensam och sjuk man lallade runt framför kameran. Hånandes sina ministrar när de inte tyckte lika som han. Ömkandes sig själv över deras "svek" när de tar andra politiska ställningstaganden än han.
Det fanns bilder i dokumentären som jag tycker var talande och skrämmande: GP ätandes ensam i regeringsmatsalen. Vid det gigantiska bordet blev han så liten så liten; EMU-valet där han går runt samma bord ensam, i ett hörn står Nuder. Avsåndet mellan dem ser ut att vara en ocean, trots att Nuder var Perssons närmste man. Och på något sätt tror jag dessvärre att det är talande bilder av socialdemokratins problem. Eller kanske alla politiska partiers problem. Toppkorkarna tillåts flyta iväg, "skyddade" av murar av välvilliga medarbetare som aldrig vågat ha och stå för en avvikande uppfattning. På så sätt isoleras toppkorken mer och mer och den maktfullkomliga arrogansen tillåts inte bara gro, den vattnas och ges all den näring som den aldrig borde få.
Andra morgonen i rad som vaknar jag onödigt tidigt, typ vid 4. I morse var det nån jobbig dröm som låg kvar å körde eftertexten i huvudet till tonerna av Back In My Arms Again (länkversionen är lysande!). Trots musikvalet kändes det inte riktigt som om det var dags att stiga upp. Somnade därför om. Sen försov jag mig. Typiskt. Men precis när jag sätter mig upp i sängen drog den mentala morgonradion igång the Quiz. Snacka om att bli bönhörd.
En som verkligen föreföll weak var Göran Persson i gårdagens avsnitt av Ordförande Persson. En ensam och sjuk man lallade runt framför kameran. Hånandes sina ministrar när de inte tyckte lika som han. Ömkandes sig själv över deras "svek" när de tar andra politiska ställningstaganden än han.
Det fanns bilder i dokumentären som jag tycker var talande och skrämmande: GP ätandes ensam i regeringsmatsalen. Vid det gigantiska bordet blev han så liten så liten; EMU-valet där han går runt samma bord ensam, i ett hörn står Nuder. Avsåndet mellan dem ser ut att vara en ocean, trots att Nuder var Perssons närmste man. Och på något sätt tror jag dessvärre att det är talande bilder av socialdemokratins problem. Eller kanske alla politiska partiers problem. Toppkorkarna tillåts flyta iväg, "skyddade" av murar av välvilliga medarbetare som aldrig vågat ha och stå för en avvikande uppfattning. På så sätt isoleras toppkorken mer och mer och den maktfullkomliga arrogansen tillåts inte bara gro, den vattnas och ges all den näring som den aldrig borde få.
torsdag 22 mars 2007
Retfullt eko
"Kärleken i mitt liv - kom tillbaks"
Som ett retfullt eko hör jag Sundströms stämma i refrängen på Har någon sett Sabina när jag vaknar. Varken han eller Sabina tycks vilja överge mig för tillfället och tydligen ska det markeras lite lagom retsamt: - Ha, ha titta han längtar efter Lucinda. Kärleken i mitt liv, kom tillbaks. Ha, ha, ha.
Jajamensan, att jag gör! Tänk att få höra smärtsamt vackra Overtime medan huvudet fortfarande ligger kvar på kudden i stället för Stefan, som kärlekskrankt vrålar om att Sabina ska komma tillbaks. Frågan är om jag kan komma på en mer tilltalande start på dan.
Nej. Just nu kan faktiskt inte det.
Som ett retfullt eko hör jag Sundströms stämma i refrängen på Har någon sett Sabina när jag vaknar. Varken han eller Sabina tycks vilja överge mig för tillfället och tydligen ska det markeras lite lagom retsamt: - Ha, ha titta han längtar efter Lucinda. Kärleken i mitt liv, kom tillbaks. Ha, ha, ha.
Jajamensan, att jag gör! Tänk att få höra smärtsamt vackra Overtime medan huvudet fortfarande ligger kvar på kudden i stället för Stefan, som kärlekskrankt vrålar om att Sabina ska komma tillbaks. Frågan är om jag kan komma på en mer tilltalande start på dan.
Nej. Just nu kan faktiskt inte det.
onsdag 21 mars 2007
Trött
"Sabina sa till mej
Det är inte hennes grej
Att åka 94:an
Längst bak där satt alla
som inte var så balla
och inte kunde pröjsa hyran
Hon hade hamnat där för hon va ung o hon var kär
Ettor och nollor i en dator kan knappt beskriva sånt där
Men det kändes som att hitta Jesus i en andrahandsaffär"
Ännu ett uppvaknande med Sabina, men nu i en annan låt, Babyland. Jag tar tillbaka det jag skrev igår om fasta förhållanden. Ge mig fler One night stands. Nu. Jag vill vakna med Patti, Lucinda eller Annika. Inte en morgon till i Stefans värld med Sabina. Tack.
Det är inte hennes grej
Att åka 94:an
Längst bak där satt alla
som inte var så balla
och inte kunde pröjsa hyran
Hon hade hamnat där för hon va ung o hon var kär
Ettor och nollor i en dator kan knappt beskriva sånt där
Men det kändes som att hitta Jesus i en andrahandsaffär"
Ännu ett uppvaknande med Sabina, men nu i en annan låt, Babyland. Jag tar tillbaka det jag skrev igår om fasta förhållanden. Ge mig fler One night stands. Nu. Jag vill vakna med Patti, Lucinda eller Annika. Inte en morgon till i Stefans värld med Sabina. Tack.
tisdag 20 mars 2007
The Song Remains the Same
"Att va som fotomodeller e're de livet gäller?
Gå å hålla in magen hela djävla dagen de inget för mej"
Ännu en morgon med Sabinas sjätte sång. Nåja. Jag har inget mot längre förhållanden. En som igår avslutade ett längre förhållande var Thom Åhlund, andretränare i Bajen. Han gjorde det med orden: "Mitt beslut bygger på hur hela Hammarby fungerar, hela bolaget." Intressant ordalydelse; "hela bolaget". Jag vet att jag är gammaldags, men han säger inte "klubben", han säger "bolaget". I dagens rosa pratar även a-lagsläkaren Johan Leandersson ut efter att han fått sparken på lösa grunder, fått hjälp av facket och nu fått jobb med juniorerna och HTFF. Nu kommer drevet aktivt förmedla bilden av en klubb i total kris. Om det är det eller inte har jag ingen anning om, men gör ändå en parafras på Hamlet: There's something rotten in the state of Bajen.
Och nej, jag följer inte strömmen. Den här känslan har jag tyvärr haft i flera år nu. Trots tabellplaceringarna. Och det smärtar mig.
En annan som pratat ut är Kristina Axén Olin. Hon gör det i dagens Svenskan. Och snacka om att the Song Remains the same: Hennes mål är att skatterna i Stockholm ska bli lägst i landet. Och hennes paradfråga mot regeringen: Att Stockholm själv ska få bestämma socialbidragsnivån. Jag är säkert jättecynisk, men varför får jag för mig att Kristina inte vill höja socialbidragen, utan sänka dem långt under vad riksnormen säger? Det finns inget vidrigare en ett leende klasshat.
Gå å hålla in magen hela djävla dagen de inget för mej"
Ännu en morgon med Sabinas sjätte sång. Nåja. Jag har inget mot längre förhållanden. En som igår avslutade ett längre förhållande var Thom Åhlund, andretränare i Bajen. Han gjorde det med orden: "Mitt beslut bygger på hur hela Hammarby fungerar, hela bolaget." Intressant ordalydelse; "hela bolaget". Jag vet att jag är gammaldags, men han säger inte "klubben", han säger "bolaget". I dagens rosa pratar även a-lagsläkaren Johan Leandersson ut efter att han fått sparken på lösa grunder, fått hjälp av facket och nu fått jobb med juniorerna och HTFF. Nu kommer drevet aktivt förmedla bilden av en klubb i total kris. Om det är det eller inte har jag ingen anning om, men gör ändå en parafras på Hamlet: There's something rotten in the state of Bajen.
Och nej, jag följer inte strömmen. Den här känslan har jag tyvärr haft i flera år nu. Trots tabellplaceringarna. Och det smärtar mig.
En annan som pratat ut är Kristina Axén Olin. Hon gör det i dagens Svenskan. Och snacka om att the Song Remains the same: Hennes mål är att skatterna i Stockholm ska bli lägst i landet. Och hennes paradfråga mot regeringen: Att Stockholm själv ska få bestämma socialbidragsnivån. Jag är säkert jättecynisk, men varför får jag för mig att Kristina inte vill höja socialbidragen, utan sänka dem långt under vad riksnormen säger? Det finns inget vidrigare en ett leende klasshat.
måndag 19 mars 2007
Morgonpromenad
"Om erotiken e som gymnastiken e're väl bra för fysiken, men man blir besviken, det har ja på känn."
Vaknade med Sabina. Kul. Kom på att jag inte vill ändra rutiner. Därför fick mockabryggaren puttra medan jag smörade lite bröd. Drack två baljor efter varandra skummandes Svenskan. Gav fan i sporten. Det gör fortfarande för ont. Dusch. Hopp i kläder och iväg.
Gick av i Gamla Stan. Jag gillar den stadsdelen tidigt på morgonen, innan trängseln gör det omöjligt att se nåt av intresse. När jag tänker efter gillar jag nog alla stadsdelar innan kommersen drar igång. Näh, det är inte sant. Jag gillar inte Östermalm. Stadsdelen skrämmer mig. Bakgatorna där är alltid öde. Som om en neutronbomb gjort slut på allt mänskligt liv. Hursomhelst, Gamla Stan är häftigt. Till och med Västerlånggatan. I morse upptäckte jag en andravåning på ett hus på Västerlånggatan som jag inte sett tidigare, med gotiska blyinfattade fönster. Hur i hela världen har jag missat det tidigare?
Rivningen av Klara var självfallet ett kulturmord, men är det nåt jag gillar med Stockholm så är det just mixen, vägg-i-vägg, av gammalt och nytt. Det finns en spännande dynamik i det. Tiden står inte still.
Vaknade med Sabina. Kul. Kom på att jag inte vill ändra rutiner. Därför fick mockabryggaren puttra medan jag smörade lite bröd. Drack två baljor efter varandra skummandes Svenskan. Gav fan i sporten. Det gör fortfarande för ont. Dusch. Hopp i kläder och iväg.
Gick av i Gamla Stan. Jag gillar den stadsdelen tidigt på morgonen, innan trängseln gör det omöjligt att se nåt av intresse. När jag tänker efter gillar jag nog alla stadsdelar innan kommersen drar igång. Näh, det är inte sant. Jag gillar inte Östermalm. Stadsdelen skrämmer mig. Bakgatorna där är alltid öde. Som om en neutronbomb gjort slut på allt mänskligt liv. Hursomhelst, Gamla Stan är häftigt. Till och med Västerlånggatan. I morse upptäckte jag en andravåning på ett hus på Västerlånggatan som jag inte sett tidigare, med gotiska blyinfattade fönster. Hur i hela världen har jag missat det tidigare?
Rivningen av Klara var självfallet ett kulturmord, men är det nåt jag gillar med Stockholm så är det just mixen, vägg-i-vägg, av gammalt och nytt. Det finns en spännande dynamik i det. Tiden står inte still.
söndag 18 mars 2007
"All bra Rock n Roll speedar på slutet"
"Du-du-du-du-du-du-du-du"
Så började det. Som ett "du" genom ett Roland bandeko. Sen en gång till: "Du-du-du-du-du-du-du-du". Sen exploderade det:
"Du ska va president-ent-ent-ent-ent-ent-ent-ent-ent".
Tystnad. Mitt huvud låg kvar på kudden, förundrad. Gjorde Imperiet nånsin en dubversion av Du ska va president?
En Hi-Hat börjar höras: ts ts ts ts, den clash-inspirerade basgången faller in. Sen blir det tyst igen. Även om Imperiet gjorde en dubversion, så är jag övertygad om att deras version aldrig kommer att slå det jag hörde i morse. Min version bar sina tydliga spår av Scientist. Det genomarbetade trumljudet på hans produktioner var alltid otroligt levande. Den djupa basen lät som om den var hämtad från Justice Tonight (version).
Så här i efterhand kan man väl konstatera att väldigt lite av det som spelades in på 80-talet har nåt sväng överhuvudtaget. Låtarna kan vara hur fantastiska som helst, men produktionerna var likstela. Det fick inte speeda å inte sacka. Inte en ton skulle vara sur.
I en annan tid: The Clash har just spelat in Brand New Cadillac. Topper Headon är missnöjd, för att låten ökar tempo på slutet, och vill göra en omtagning. Guy Stevens svarar att det kommer inte på fråga, "all bra Rock n Roll speedar på slutet". Vad hörde Guy Stevens, som Topper missade för att han var helt koncentrerad på tempot? Jag tror att han hörde liv.
Så började det. Som ett "du" genom ett Roland bandeko. Sen en gång till: "Du-du-du-du-du-du-du-du". Sen exploderade det:
"Du ska va president-ent-ent-ent-ent-ent-ent-ent-ent".
Tystnad. Mitt huvud låg kvar på kudden, förundrad. Gjorde Imperiet nånsin en dubversion av Du ska va president?
En Hi-Hat börjar höras: ts ts ts ts, den clash-inspirerade basgången faller in. Sen blir det tyst igen. Även om Imperiet gjorde en dubversion, så är jag övertygad om att deras version aldrig kommer att slå det jag hörde i morse. Min version bar sina tydliga spår av Scientist. Det genomarbetade trumljudet på hans produktioner var alltid otroligt levande. Den djupa basen lät som om den var hämtad från Justice Tonight (version).
Så här i efterhand kan man väl konstatera att väldigt lite av det som spelades in på 80-talet har nåt sväng överhuvudtaget. Låtarna kan vara hur fantastiska som helst, men produktionerna var likstela. Det fick inte speeda å inte sacka. Inte en ton skulle vara sur.
I en annan tid: The Clash har just spelat in Brand New Cadillac. Topper Headon är missnöjd, för att låten ökar tempo på slutet, och vill göra en omtagning. Guy Stevens svarar att det kommer inte på fråga, "all bra Rock n Roll speedar på slutet". Vad hörde Guy Stevens, som Topper missade för att han var helt koncentrerad på tempot? Jag tror att han hörde liv.
lördag 17 mars 2007
Trash
"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away"
Ah, det som började så bra. New York Dolls Trash i den mentala jukeboxen. Yes! Kan knappast bli bättre start än så. Men så gick jag ner i tvättstugan. Ridå. Den som påstår att bostadsrätt är den ultimata boendeformen eftersom alla tar mer ansvar för sin närmiljö har nog aldrig satt sin fot i föreningarnas tvättstugor. Fick börja dan med att göra rent efter mina kära grannar som av nån anledning fått för sig att deras tid är mer värd än min. Efter en sån start var det inte tal om att ändra några morgonvanor. Ilskan puttrade i kapp med mockabryggaren. Ciggen på balkongen efter första baljan java var därför en nödvändighet för att inte ultravåldscener ala Clockwork Orange skulle utspela sig i huset där jag bor.
"And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,
Trash..."
I Svenskan berömmer ledarsidan den moderatstyrda majoritetens skattesänkningar i Stockholm; det är sååå bra att medborgarna får mer pengar i plånboken. Cut. Ny scen: I Fruängens skola skär man ner på stödpersonal. Den nya kuratorstjänsten ryker snabbare än man kan säga skattesänkning. Jag antar att logiken är att föräldrarna själva ska stå för kostnaderna när skolan misslyckas agera mot mobbing.
"Trash, pick it up, the doctor take them all away
Trash, pick it up, don't take my knife away"
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away"
Ah, det som började så bra. New York Dolls Trash i den mentala jukeboxen. Yes! Kan knappast bli bättre start än så. Men så gick jag ner i tvättstugan. Ridå. Den som påstår att bostadsrätt är den ultimata boendeformen eftersom alla tar mer ansvar för sin närmiljö har nog aldrig satt sin fot i föreningarnas tvättstugor. Fick börja dan med att göra rent efter mina kära grannar som av nån anledning fått för sig att deras tid är mer värd än min. Efter en sån start var det inte tal om att ändra några morgonvanor. Ilskan puttrade i kapp med mockabryggaren. Ciggen på balkongen efter första baljan java var därför en nödvändighet för att inte ultravåldscener ala Clockwork Orange skulle utspela sig i huset där jag bor.
"And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,
Trash..."
I Svenskan berömmer ledarsidan den moderatstyrda majoritetens skattesänkningar i Stockholm; det är sååå bra att medborgarna får mer pengar i plånboken. Cut. Ny scen: I Fruängens skola skär man ner på stödpersonal. Den nya kuratorstjänsten ryker snabbare än man kan säga skattesänkning. Jag antar att logiken är att föräldrarna själva ska stå för kostnaderna när skolan misslyckas agera mot mobbing.
"Trash, pick it up, the doctor take them all away
Trash, pick it up, don't take my knife away"
fredag 16 mars 2007
One More Cup of Coffee
"Home is where I want to be Pick me up and turn me round"
Grymt passande start på dagen; ville verkligen inte stiga upp, lämna hemmet, gå till jobbet. Vet inte om det har med att göra att jag ingår i en medicinsk studie för att sluta röka. Jag har under en veckas tid trappat ned från 20 cigg om dan till 12. Sjuksköterskan menar att jag måste ändra mina vanor. Så här planerade jag igår: I stället för en balja starkt mockakaffe med en macka till och därefter en tur ut på balkongen med första ciggen för att sen återvända till andra baljan, skulle dagen startas med ett stort glas apelsinjuice och en macka för att på så sätt ta bort suget efter morgonciggen. Funkade det? Inte fan. Hur trist som helst. Mackan och juicen var slut lagom till sidan 4 i morgontidningen. Blev så rastlös att jag sprang ut på balkongen och rökte en cigg, som inte smakade lika bra som de brukar göra. Irriterad gick jag in å satte på en halv kanna java för att ha nåt till resten av blaskan.
Dagens märkligaste: DN:s pappersupplaga uppmärksammar inte med en enda rad att banajätten Chiquita erkänt för USA:s justitiedepartement att de utbetalat pengar för "beskydd" till den paramilitära högermilisen AUC i Colombia. För det ska Chiquita betala 175 miljoner kronor för brott mot USA:s terrorlagar.
Enligt Amnesty International är de paramilitära högergrupperna skyldiga till bland annat följande:
"Paramilitary forces operating with the support and acquiescence of the security forces have been responsible for the vast majority of killings and threats against trade unionists in recent years. Human rights violations against trade unionists repeatedly occur in the course of labour disputes and are considered to be designed to undermine legitimate trade union activity."
Grymt passande start på dagen; ville verkligen inte stiga upp, lämna hemmet, gå till jobbet. Vet inte om det har med att göra att jag ingår i en medicinsk studie för att sluta röka. Jag har under en veckas tid trappat ned från 20 cigg om dan till 12. Sjuksköterskan menar att jag måste ändra mina vanor. Så här planerade jag igår: I stället för en balja starkt mockakaffe med en macka till och därefter en tur ut på balkongen med första ciggen för att sen återvända till andra baljan, skulle dagen startas med ett stort glas apelsinjuice och en macka för att på så sätt ta bort suget efter morgonciggen. Funkade det? Inte fan. Hur trist som helst. Mackan och juicen var slut lagom till sidan 4 i morgontidningen. Blev så rastlös att jag sprang ut på balkongen och rökte en cigg, som inte smakade lika bra som de brukar göra. Irriterad gick jag in å satte på en halv kanna java för att ha nåt till resten av blaskan.
Dagens märkligaste: DN:s pappersupplaga uppmärksammar inte med en enda rad att banajätten Chiquita erkänt för USA:s justitiedepartement att de utbetalat pengar för "beskydd" till den paramilitära högermilisen AUC i Colombia. För det ska Chiquita betala 175 miljoner kronor för brott mot USA:s terrorlagar.
Enligt Amnesty International är de paramilitära högergrupperna skyldiga till bland annat följande:
"Paramilitary forces operating with the support and acquiescence of the security forces have been responsible for the vast majority of killings and threats against trade unionists in recent years. Human rights violations against trade unionists repeatedly occur in the course of labour disputes and are considered to be designed to undermine legitimate trade union activity."
torsdag 15 mars 2007
A stroll down Memory Lane
"Now everything's a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped. What's good is bad, what's bad is good, you'll find out when you reach the topYou're on the bottom."
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
onsdag 14 mars 2007
If You Got the Money
"If You Got the Money / I think it would be funny / To take your girl, spend a bit of your cash for me / Cos then she might be happy, and no longer lonely / And I could take her out the next day for pretty much free."
Barnvecka. Igår när jag hämtade dottern berättade en av hennes kompisar att hon hade hållt på Cara Mia i schlagerfestivalen. Bara att hon sa Cara Mia gjorde att hjärnan infekterades i en halvtimme. Tack å lov började dottern sjunga på To Win My Love och ordningen återställdes någorlunda. Men barnvecka är alltid barnvecka; det finns alltid en avsevärd risk för att man går omkring och nynnar på nåt infantilt. Det var väl helt ok när hon var jätteliten och huvudet var ockuperat av Pippi Långstrump och Jojjes Goda, Goda. Nu däremot kan det vara schlagertjafs eller knatteeurotechno. Och jag lovar, det är inte kul att ha sån dynga i skallen. Att då vakna med If You Got the Money idag igen kändes som en befrielse.
Appropå If You Got the Money, fast i ett helt annat sammanhang, hade jag sällskap med en annan farsa på tricken in till stan i morse. Han jobbar som coach på Trygghetsrådet som hjälper nyligen arbetslösa att hitta nya jobb. Han var oroad. Trots att hjulen i ekonomin snurrar på så köps allt fler äldre ut av företagen. I bästa fall får de ett års avgångsvederlag, men vad hjälper det om din utbildningsnivå inte är i linje med vad marknaden eferfrågar. Två år som arbetslös går fort och med de nya a-kassereglerna hamnar man då på 65 procents ersättningsnivå. När han träffar dessa människor är hans enda råd att de genast ska se över sin personliga ekonomi och vända på varenda slant. Han ansåg att det finns en åldersfascism i Sverige.
I det har han rätt. Men det är värre än så. Företagen gör sig också i allt större utsträckning av med sjuka anställda, "de har inte plats i organisationen för rehabilitering". Därför köper de hellre ut dem. De sjuka är också de som har svårast att komma tillbaka i arbete. I dagens ekonomi ska organisationerna vara anorektiskt slimmade och då har inte arbetsgivare råd att anställa någon som de kanske inte tror kommer kunna jobba skiten ur sig.
Till och med vänsterpartiet köpte nyligen ut tre medarbetare som var deltidssjuka. Så nästa gång du hör någon från vänsterns partistyrelse uttala sig om större arbetsgivaransvar för sjuka, finns det bara ett svar: Gäller det även Kungsgatan 84?
Barnvecka. Igår när jag hämtade dottern berättade en av hennes kompisar att hon hade hållt på Cara Mia i schlagerfestivalen. Bara att hon sa Cara Mia gjorde att hjärnan infekterades i en halvtimme. Tack å lov började dottern sjunga på To Win My Love och ordningen återställdes någorlunda. Men barnvecka är alltid barnvecka; det finns alltid en avsevärd risk för att man går omkring och nynnar på nåt infantilt. Det var väl helt ok när hon var jätteliten och huvudet var ockuperat av Pippi Långstrump och Jojjes Goda, Goda. Nu däremot kan det vara schlagertjafs eller knatteeurotechno. Och jag lovar, det är inte kul att ha sån dynga i skallen. Att då vakna med If You Got the Money idag igen kändes som en befrielse.
Appropå If You Got the Money, fast i ett helt annat sammanhang, hade jag sällskap med en annan farsa på tricken in till stan i morse. Han jobbar som coach på Trygghetsrådet som hjälper nyligen arbetslösa att hitta nya jobb. Han var oroad. Trots att hjulen i ekonomin snurrar på så köps allt fler äldre ut av företagen. I bästa fall får de ett års avgångsvederlag, men vad hjälper det om din utbildningsnivå inte är i linje med vad marknaden eferfrågar. Två år som arbetslös går fort och med de nya a-kassereglerna hamnar man då på 65 procents ersättningsnivå. När han träffar dessa människor är hans enda råd att de genast ska se över sin personliga ekonomi och vända på varenda slant. Han ansåg att det finns en åldersfascism i Sverige.
I det har han rätt. Men det är värre än så. Företagen gör sig också i allt större utsträckning av med sjuka anställda, "de har inte plats i organisationen för rehabilitering". Därför köper de hellre ut dem. De sjuka är också de som har svårast att komma tillbaka i arbete. I dagens ekonomi ska organisationerna vara anorektiskt slimmade och då har inte arbetsgivare råd att anställa någon som de kanske inte tror kommer kunna jobba skiten ur sig.
Till och med vänsterpartiet köpte nyligen ut tre medarbetare som var deltidssjuka. Så nästa gång du hör någon från vänsterns partistyrelse uttala sig om större arbetsgivaransvar för sjuka, finns det bara ett svar: Gäller det även Kungsgatan 84?
tisdag 13 mars 2007
Överexponerad Super 8-film
"I need a love to keep me happy, I need a love to keep me happy.
Baby, baby keep me happy. Baby, baby keep me happy"
Det måste vara en evighet sen jag vaknade med en Stones-låt i skallen. Kan inte ens minnas när jag i vaket tillstånd senast nynnade på en. Nä, nu ljög jag, det var visst i förra veckan på jobbet. Men att vakna med Happy fick mig nästan omedelbart att tänka tillbaka till Göteborg 1982. Enda gångerna jag sett Stones. Minnena kring resan är fragmentariska Super 8-klipp, lite överexponerade och allmänt traschade. Jag tror att jag åkte med min dåvarande tjej Å och Hatte. Jag minns i alla fall att det var vi tre som plankade in den första konsertdagen och fick på så sätt bra platser alldeles till höger om scenen. Första dan minns jag som en höjdare, den andra inte alls.
Nån gång under helgen träffade jag mina blivande bandmedlemmar. I ett gäng bland fulla och stenade postpunkare som satt och njöt i gräset stack de ut med sin Clash-inspirerade stil. Själv provocerade jag bondraggarna till vansinne med mina rosa 60-talsbrallor med pressveck och chelseaboots. Jag var bara tvungen att gå fram och morsa och så vitt jag minns fastnade jag på den där gräsmattan ett bra tag. Fyra månader senare fick deras basist sparken och jag kom med i bandet. De rosa 60-talsbrallorna och chelseabootsen åkte in i garderoben och de gamla Clashbrallorna och Doc Martenskängorna åkte fram.
Dagens mest osmakliga: Montesantos genmodifierade majs. Oberoende forskare fann att honråttor ökade i vikt och fick högre halter av socker och fett i blodet, medan hanråttornas njurar minskade. 2004 hemligstämplade jordbruksverket Montesantos ansökan med hänvisning till att det var affärshemligheter. Något som samtliga EU-länder också gjorde. På så sätt försvårades den oberoende forskningen. Det är minst sagt skrämmande att myndigheter endast lutar sig på bolagens egen forskning och sen hemligstämplar den. Tack och lov lyfte en tysk domstol hemligstämpeln.
Baby, baby keep me happy. Baby, baby keep me happy"
Det måste vara en evighet sen jag vaknade med en Stones-låt i skallen. Kan inte ens minnas när jag i vaket tillstånd senast nynnade på en. Nä, nu ljög jag, det var visst i förra veckan på jobbet. Men att vakna med Happy fick mig nästan omedelbart att tänka tillbaka till Göteborg 1982. Enda gångerna jag sett Stones. Minnena kring resan är fragmentariska Super 8-klipp, lite överexponerade och allmänt traschade. Jag tror att jag åkte med min dåvarande tjej Å och Hatte. Jag minns i alla fall att det var vi tre som plankade in den första konsertdagen och fick på så sätt bra platser alldeles till höger om scenen. Första dan minns jag som en höjdare, den andra inte alls.
Nån gång under helgen träffade jag mina blivande bandmedlemmar. I ett gäng bland fulla och stenade postpunkare som satt och njöt i gräset stack de ut med sin Clash-inspirerade stil. Själv provocerade jag bondraggarna till vansinne med mina rosa 60-talsbrallor med pressveck och chelseaboots. Jag var bara tvungen att gå fram och morsa och så vitt jag minns fastnade jag på den där gräsmattan ett bra tag. Fyra månader senare fick deras basist sparken och jag kom med i bandet. De rosa 60-talsbrallorna och chelseabootsen åkte in i garderoben och de gamla Clashbrallorna och Doc Martenskängorna åkte fram.
Dagens mest osmakliga: Montesantos genmodifierade majs. Oberoende forskare fann att honråttor ökade i vikt och fick högre halter av socker och fett i blodet, medan hanråttornas njurar minskade. 2004 hemligstämplade jordbruksverket Montesantos ansökan med hänvisning till att det var affärshemligheter. Något som samtliga EU-länder också gjorde. På så sätt försvårades den oberoende forskningen. Det är minst sagt skrämmande att myndigheter endast lutar sig på bolagens egen forskning och sen hemligstämplar den. Tack och lov lyfte en tysk domstol hemligstämpeln.
måndag 12 mars 2007
Random
"A good one dj play the record on man/da-dee-doo-da-da-dee-da-doo-dah/If you don't know where you goin' stay clear of my trail/Just idag e jag stark, just idag mår jag bra..."
I morse hackade jukeboxen hej vilt på random. Tre fyra låtar drog in och ut ur varandra. Samtidigt ville jag vara kvar i drömmen; i T:s second hand-affär, kanske skulle jag äntligen hitta den där rocken som jag letat så länge efter.
När jag väl fått fram frukosten fortsatte jukeboxen hacka. Hade S inte legat och sovit så sött skulle jag överröstat kakafonin med en av låtarna för att på sätt förtränga röran. Trots att det gått två timmar sen jag steg upp fortsätter den med oförminskad frenesi.
Ännu några timmar senare har kakafonin äntligen upphört. Förmodligen för att jag rensade skallen med If You Got the Money.
Gårdagens fotbollsträning med tjejerna gick mot all förmodan ganska bra. De var också lite trötta, de hade väl suttit uppe för länge och glott på armhålan Salo kan man tro. Det var betydligt knepigare att motivera mig till att gå på den egna söndagsfotbollen. Tröttheten efter lördagen satt i, kryddad med pizzamättnad. Men som vanligt blev det kul, även om vi bara var sex stycken som lirade nån form av hockeyfotboll, med små mål. Min kondis är fan i mig under all kritik: Jag pallade en timme, sen var jag helt slut.
Jag pratade med R, det planerade sista avskedet av Hatte blev inställt. Jag vet inte om jag tycker det är skönt eller inte. Varför denna förbannade rädsla för döden och känslorna kring den?
I morse hackade jukeboxen hej vilt på random. Tre fyra låtar drog in och ut ur varandra. Samtidigt ville jag vara kvar i drömmen; i T:s second hand-affär, kanske skulle jag äntligen hitta den där rocken som jag letat så länge efter.
När jag väl fått fram frukosten fortsatte jukeboxen hacka. Hade S inte legat och sovit så sött skulle jag överröstat kakafonin med en av låtarna för att på sätt förtränga röran. Trots att det gått två timmar sen jag steg upp fortsätter den med oförminskad frenesi.
Ännu några timmar senare har kakafonin äntligen upphört. Förmodligen för att jag rensade skallen med If You Got the Money.
Gårdagens fotbollsträning med tjejerna gick mot all förmodan ganska bra. De var också lite trötta, de hade väl suttit uppe för länge och glott på armhålan Salo kan man tro. Det var betydligt knepigare att motivera mig till att gå på den egna söndagsfotbollen. Tröttheten efter lördagen satt i, kryddad med pizzamättnad. Men som vanligt blev det kul, även om vi bara var sex stycken som lirade nån form av hockeyfotboll, med små mål. Min kondis är fan i mig under all kritik: Jag pallade en timme, sen var jag helt slut.
Jag pratade med R, det planerade sista avskedet av Hatte blev inställt. Jag vet inte om jag tycker det är skönt eller inte. Varför denna förbannade rädsla för döden och känslorna kring den?
söndag 11 mars 2007
För det ordnar sej
"Det kommer ordna sej/det gör det alltid/Jo det löser sej/så brukar allt bli/det kommer fixa sig tillslut/finns inget tvivel om/fast nu känns skiten sur och flera mil ifrån/det ordnar sej..."
Bakis. Två timmar kvar till att jag ska vara en glad skit som tränar ett gäng underbara småtjejer i fotboll (Jo det löser sej). Det blev som vanligt vardagsrumsdans efter middagen igår. L:s flickvän tittade storögt på när fyra gubbar jazzade runt som glada gazeller sjungandes med i If You Got the Money. M lagade en riktigt god kyckling, när han egentligen skulle lagat en Boeuf Bourguignon, men glömde köttet på jobbet (det ordnar sej).
Vardagsrumsdansen gjorde att jag missade större delen av första halvlek av El Clasico. Det jag såg sen gjorde mig inte särskilt glad, Barca lirade räddhågset och stillstående (igen). Real var lite mer på bettet. När de sen gjorde 2-3 trodde jag rullgardinen gått ner. Men Messi, som säkert får en staty på La Rambla till sin ära efter gårdagens match, tryckte till slut in kvitteringen (det kommer fixa sig tillslut).
Har irriterat mig på gitarr-riffet på Timbuktus Det löser sej. Har försökt lista ut var det kommer från. Orkade inte klura längre , så jag ringde B som snabbt svarade: All Along the Watchtower, fast långsammare.
Bakis. Två timmar kvar till att jag ska vara en glad skit som tränar ett gäng underbara småtjejer i fotboll (Jo det löser sej). Det blev som vanligt vardagsrumsdans efter middagen igår. L:s flickvän tittade storögt på när fyra gubbar jazzade runt som glada gazeller sjungandes med i If You Got the Money. M lagade en riktigt god kyckling, när han egentligen skulle lagat en Boeuf Bourguignon, men glömde köttet på jobbet (det ordnar sej).
Vardagsrumsdansen gjorde att jag missade större delen av första halvlek av El Clasico. Det jag såg sen gjorde mig inte särskilt glad, Barca lirade räddhågset och stillstående (igen). Real var lite mer på bettet. När de sen gjorde 2-3 trodde jag rullgardinen gått ner. Men Messi, som säkert får en staty på La Rambla till sin ära efter gårdagens match, tryckte till slut in kvitteringen (det kommer fixa sig tillslut).
Har irriterat mig på gitarr-riffet på Timbuktus Det löser sej. Har försökt lista ut var det kommer från. Orkade inte klura längre , så jag ringde B som snabbt svarade: All Along the Watchtower, fast långsammare.
lördag 10 mars 2007
Basgång
"dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum,
dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum"
Som gammal basist är jag självklart svag för justa basgångar. Därför var det helt ok att vakna med introt till White Stripes Seven Nation Army i huvudet. Lite ödesmättat, men ändå med en känsla av att nånting förs framåt.
Att introt sjungs på läktare runt halva jorden är naturligtvis rena drömmen för White Stripes. Och visst är det mäktigt. Men ändå lite trist.
Att Bajenklacken, Romaklacken och Unitedklacken låter precis lika tycker jag är en brist på fantasi. Ok att man snor melodier från varandra, men det resulterar oftast i att man hittar på egna texter som glorifierar det egna laget, eller hånar motståndarna.
Så tänk er scenariot: Råsunda. Derby. Bajenklacken drar igång: "dum dudum duduu dum" och vad händer? Jo gnagarna fyller i: "dum dudum duduu dum." Det blir säkert mäktigt. Och i för sig ganska gulligt. Men inte fan känns det som derby. Snarare som publikens väntan på att White Stripes ska gå upp på scenen.
dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum"
Som gammal basist är jag självklart svag för justa basgångar. Därför var det helt ok att vakna med introt till White Stripes Seven Nation Army i huvudet. Lite ödesmättat, men ändå med en känsla av att nånting förs framåt.
Att introt sjungs på läktare runt halva jorden är naturligtvis rena drömmen för White Stripes. Och visst är det mäktigt. Men ändå lite trist.
Att Bajenklacken, Romaklacken och Unitedklacken låter precis lika tycker jag är en brist på fantasi. Ok att man snor melodier från varandra, men det resulterar oftast i att man hittar på egna texter som glorifierar det egna laget, eller hånar motståndarna.
Så tänk er scenariot: Råsunda. Derby. Bajenklacken drar igång: "dum dudum duduu dum" och vad händer? Jo gnagarna fyller i: "dum dudum duduu dum." Det blir säkert mäktigt. Och i för sig ganska gulligt. Men inte fan känns det som derby. Snarare som publikens väntan på att White Stripes ska gå upp på scenen.
fredag 9 mars 2007
Hatte Stiwenius
”I've been upset and I’ve been down I’ve been throwing things around since you no longer here beside me”
I går kväll ringde R och berättade att Hattte är död. Hatte hade varit sjuk en längre tid. Jag trodde i går kväll att jag redan sörjt färdigt, men vaknade klockan tjugo över fem i tårar samtidigt som en textsnutt från Anders Wendins låt To Win My Love klingade i huvudet.
Att det var Rågsvedstjejen R som ringde och berättade nyheten är väl ödets ironi. Jag träffade Hatte första gången i just Rågsved. Han var där som fotograf och gjorde ett reportage om punken och vårt band blev intervjuade. Strax efter ringde han mig och lirade nån platta som han hade torskat på. Jag tyckte han lät galen, men på ett roligt spännande vis. Trots ålderskillnaden började vi umgås. Han blev min plastfarsa/storebror/vän.
När jag slog upp tidningen för en stund sen såg jag att Nan Goldin fick Hasselbladspriset igår. Ett bra val. Det var Hatte som introducerade Nan Goldin i Sverige. 1989 fixade han en utställning och en slideshow baserad på hennes Ballad of Sexual Dependency. Tillsammans gick vi runt hela stan och satte upp affischer.
Hatte fick beskedet att han hade skelettcancer för två år sedan. I två år brottades han med vården och med sin egen ångest inför döden. I går natt upphörde fajten.
Bon viaggio, mio fratello.
I går kväll ringde R och berättade att Hattte är död. Hatte hade varit sjuk en längre tid. Jag trodde i går kväll att jag redan sörjt färdigt, men vaknade klockan tjugo över fem i tårar samtidigt som en textsnutt från Anders Wendins låt To Win My Love klingade i huvudet.
Att det var Rågsvedstjejen R som ringde och berättade nyheten är väl ödets ironi. Jag träffade Hatte första gången i just Rågsved. Han var där som fotograf och gjorde ett reportage om punken och vårt band blev intervjuade. Strax efter ringde han mig och lirade nån platta som han hade torskat på. Jag tyckte han lät galen, men på ett roligt spännande vis. Trots ålderskillnaden började vi umgås. Han blev min plastfarsa/storebror/vän.
När jag slog upp tidningen för en stund sen såg jag att Nan Goldin fick Hasselbladspriset igår. Ett bra val. Det var Hatte som introducerade Nan Goldin i Sverige. 1989 fixade han en utställning och en slideshow baserad på hennes Ballad of Sexual Dependency. Tillsammans gick vi runt hela stan och satte upp affischer.
Hatte fick beskedet att han hade skelettcancer för två år sedan. I två år brottades han med vården och med sin egen ångest inför döden. I går natt upphörde fajten.
Bon viaggio, mio fratello.
torsdag 8 mars 2007
Buffalo Soldier - Henrik Larsson
“Buffalo Soldier, Dreadlock Rasta: There was a Buffalo Soldier in the heart of America, Stolen from Africa, brought to America, Fighting on arrival, fighting for survival.”
Hur många mål, som det Henrik Larsson gjorde igår, har han gjort i sin karriär? 20? 30? 40? Jag har ingen aning, men det var ett typiskt Henke-mål och trots att jag inte håller på United blev jag skitglad. För Henkes skull. Jag satt i sängen och log och började nynna på Buffalo Soldier. När jag vaknade tänkte jag på Henke och målet och återigen bubblade Buffalo Soldier upp.
Jag minns fortfarande Henkes inhopp i VM -94. Målet. Och dreadsen. Sveriges klart coolaste spelare. Jag minns nån intervju där han svarar att hans idol är Bob Marley. Han kunde sagt Maradona eller Pelé. Men nej, han svarar Bob Marley. Sen dess har jag alltid gillat Henke. Jag vet inte om det gör honom till en bättre spelare, men det säger ändå något om honom som person. Fotboll är kul och viktigt, men det är inte allt här i livet. Den inställningen tror jag bestämt gör honom till en bättre lirare.
Den 6 februari 1982 sitter jag och min vän Micke i en hustler-taxi på väg från Kingstons flygplats. En sprucken högtalare skränar ut Bob Marley & the Wailers Redemption Song. Sen kommer nån annan Marley-låt och kanske en till och sen återigen Redemption Song. På 45 minuters bilfärd från flygplatsen till vårt Guest House tror jag att dom lirade Redemption Song minst fyra gånger. Året innan dog Bob Marley i cancer. Den 6 februari 1982 skulle han ha fyllt 37 år. Redemption Song ger mig fortfarande rysningar.
Det är länge sen Henke rakade av sig dreadsen och jag vet inte om Bob Marley fortfarande är hans idol, troligen inte. Men han är fortfarande Sveriges coolaste spelare. Återvänder han till Helsingborg efter lördagens match så är det fine med mig. Jag kan bara gratulera Helsingborg till att de återigen får tillbaka Henke.
Hur många mål, som det Henrik Larsson gjorde igår, har han gjort i sin karriär? 20? 30? 40? Jag har ingen aning, men det var ett typiskt Henke-mål och trots att jag inte håller på United blev jag skitglad. För Henkes skull. Jag satt i sängen och log och började nynna på Buffalo Soldier. När jag vaknade tänkte jag på Henke och målet och återigen bubblade Buffalo Soldier upp.
Jag minns fortfarande Henkes inhopp i VM -94. Målet. Och dreadsen. Sveriges klart coolaste spelare. Jag minns nån intervju där han svarar att hans idol är Bob Marley. Han kunde sagt Maradona eller Pelé. Men nej, han svarar Bob Marley. Sen dess har jag alltid gillat Henke. Jag vet inte om det gör honom till en bättre spelare, men det säger ändå något om honom som person. Fotboll är kul och viktigt, men det är inte allt här i livet. Den inställningen tror jag bestämt gör honom till en bättre lirare.
Den 6 februari 1982 sitter jag och min vän Micke i en hustler-taxi på väg från Kingstons flygplats. En sprucken högtalare skränar ut Bob Marley & the Wailers Redemption Song. Sen kommer nån annan Marley-låt och kanske en till och sen återigen Redemption Song. På 45 minuters bilfärd från flygplatsen till vårt Guest House tror jag att dom lirade Redemption Song minst fyra gånger. Året innan dog Bob Marley i cancer. Den 6 februari 1982 skulle han ha fyllt 37 år. Redemption Song ger mig fortfarande rysningar.
Det är länge sen Henke rakade av sig dreadsen och jag vet inte om Bob Marley fortfarande är hans idol, troligen inte. Men han är fortfarande Sveriges coolaste spelare. Återvänder han till Helsingborg efter lördagens match så är det fine med mig. Jag kan bara gratulera Helsingborg till att de återigen får tillbaka Henke.
onsdag 7 mars 2007
shit hands
"Jack had a gang that he called ”the many grams”, he was known as smack jack the cracker man, in life he was dealt some shit hands"
I morse hade jag inte ens lämnat kudden innan jag fick den här versen i skallen. Jag tycker den är strålande; på två rader lyckas Jamie T göra en tydlig skiss av Jacks liv. Den är från Jamie T:s låt Sheila. Men det var If You got the Money som först knockade mig. Jag hade sett nån annan av hans låtar flimra förbi tidigare på ztv. Eftersom videon inte impade försvann låten också, ett inte helt ovanligt öde när ens första möte med en låt är genom en video.
Jamie T:s styrka är texterna. Han är fenomenal på att på ett par rader guida dig runt i hans värld. Han är en värdig arvtagare till Ian Dury och föga förvånande hittar jag två Ian Dury-plattor på omslaget till Panic Prevention. Vill man kolla in Jamie T:s inspirationskällor är det bara att gå in på hans hemsida. Där har han satt ihop tre blandband (ja, du läste rätt, blandband) som är kanon. Rena partymixen av gammalt och nytt. Dessvärre kan man inte lyssna på dem.
Apropå many grams läser jag just nu Ludde Lindströms bok Tio liv. Ludde är mannen bakom rockklubbarna Ratz och Kool Kat. Jag köpte boken mest för att se om nån gammal polare hamnat mellan pärmarna. Ludde förvånar dock. Han har ett bra driv i språket och det märks att han har en historia han vill berätta. Att han sen skrävlar en aning om sin egen och sina klubbars förträfflighet, det ingår i paketet. Att han tappar kronologin ibland får väl skyllas på the many grams, eller en frånvarande redaktör. Tio liv fyller en lucka och gör det bra. Det är inte många som har skrivit böcker om punk- och rocktiden, från 1977 och framåt.
Mina egna minnen från Luddes klubbar är minst sagt diffusa. Det tydligaste är dock att jag slog sönder basen i scengolvet i stället för i skallen på nån idiot som stod och hånade vårt band ett helt gig igenom. Senare urartade hans klubbar till ett Mekka för pudelfrillor i spandexbrallor. Men då körde vi vårt eget race på Klubb Kött.
Några andra som fick shit hands var Inter igår. Utslagna. Igen. Zlatan var dock lysande. Tog löpningar och skickade in flera bollar i straffområdet som kunde ha gett utdelning. Men mittfältet vågade inte trycka upp spelet och då går det som det går. Utslagna. Undrar vilka konspirationsteorier Interfansen lyckas komma på den här gången? Efter matchen var det riktigt kul att se Johan Mjällby sitta i studion och försöka hålla ansiktet allvarligt när han pliktskyldigt fördömde amatörboxningsmatchen i mittcirkeln. Det gick inte så värst bra för Mjällby, milt uttryckt.
Även Barcelona fick shit hands. Men de har sig själva att skylla. På Nou Camp ska de regera. Men den senaste tiden har det varit lite si och så med regerandet. För många står stilla, för få tar löpningar och de som tar dem får inte några bollar att leka med. Hoppas Reijkard får ihop laget igen. Både inför lördagens prestigematch och för resten av ligaspelet.
I morse hade jag inte ens lämnat kudden innan jag fick den här versen i skallen. Jag tycker den är strålande; på två rader lyckas Jamie T göra en tydlig skiss av Jacks liv. Den är från Jamie T:s låt Sheila. Men det var If You got the Money som först knockade mig. Jag hade sett nån annan av hans låtar flimra förbi tidigare på ztv. Eftersom videon inte impade försvann låten också, ett inte helt ovanligt öde när ens första möte med en låt är genom en video.
Jamie T:s styrka är texterna. Han är fenomenal på att på ett par rader guida dig runt i hans värld. Han är en värdig arvtagare till Ian Dury och föga förvånande hittar jag två Ian Dury-plattor på omslaget till Panic Prevention. Vill man kolla in Jamie T:s inspirationskällor är det bara att gå in på hans hemsida. Där har han satt ihop tre blandband (ja, du läste rätt, blandband) som är kanon. Rena partymixen av gammalt och nytt. Dessvärre kan man inte lyssna på dem.
Apropå many grams läser jag just nu Ludde Lindströms bok Tio liv. Ludde är mannen bakom rockklubbarna Ratz och Kool Kat. Jag köpte boken mest för att se om nån gammal polare hamnat mellan pärmarna. Ludde förvånar dock. Han har ett bra driv i språket och det märks att han har en historia han vill berätta. Att han sen skrävlar en aning om sin egen och sina klubbars förträfflighet, det ingår i paketet. Att han tappar kronologin ibland får väl skyllas på the many grams, eller en frånvarande redaktör. Tio liv fyller en lucka och gör det bra. Det är inte många som har skrivit böcker om punk- och rocktiden, från 1977 och framåt.
Mina egna minnen från Luddes klubbar är minst sagt diffusa. Det tydligaste är dock att jag slog sönder basen i scengolvet i stället för i skallen på nån idiot som stod och hånade vårt band ett helt gig igenom. Senare urartade hans klubbar till ett Mekka för pudelfrillor i spandexbrallor. Men då körde vi vårt eget race på Klubb Kött.
Några andra som fick shit hands var Inter igår. Utslagna. Igen. Zlatan var dock lysande. Tog löpningar och skickade in flera bollar i straffområdet som kunde ha gett utdelning. Men mittfältet vågade inte trycka upp spelet och då går det som det går. Utslagna. Undrar vilka konspirationsteorier Interfansen lyckas komma på den här gången? Efter matchen var det riktigt kul att se Johan Mjällby sitta i studion och försöka hålla ansiktet allvarligt när han pliktskyldigt fördömde amatörboxningsmatchen i mittcirkeln. Det gick inte så värst bra för Mjällby, milt uttryckt.
Även Barcelona fick shit hands. Men de har sig själva att skylla. På Nou Camp ska de regera. Men den senaste tiden har det varit lite si och så med regerandet. För många står stilla, för få tar löpningar och de som tar dem får inte några bollar att leka med. Hoppas Reijkard får ihop laget igen. Både inför lördagens prestigematch och för resten av ligaspelet.
tisdag 6 mars 2007
Tystnad
Jag undrar hur andra människor vaknar. Stiger de bara upp ur sängen när väckarklockan ringer och går ut i köket och fixar frukost i lugn och ro? Vad hör de? Fågelkvitter, morgontrafiken eller grannarnas gap och skrik? Eller är det bara tyst? Inget utifrån som stör, inte heller något inifrån som pockar på uppmärksamhet, som till exempel en låt du trodde du hade glömt.
För egen del är det nästan aldrig tyst. Tack och lov hör jag vare sig fågelkvitter, morgontrafiken eller grannarnas gap och skrik när jag vaknar. Men tyst är det inte. Min skalle tar in musikvågor så fort den lämnar kudden. Varifrån de kommer har jag inte en susning om. Men det gör att jag slipper sätta på P3 eller någon annan musikkanal till frukosten, oftast är låten som snurrar runt i skallen något jag gillar. Ibland inte. Då sätter jag oftast på radion eller någon annan låt som är så bra att den snabbt raderar närminnet.
Egentligen skulle jag redan nu ha berättat vilken låt som ramlade över mig. Men lagen om alltings jävlighet slår sällan fel. När jag bestämt mig för att skapa den här sidan idag hände något ovanligt: I morse var det tyst.
För egen del är det nästan aldrig tyst. Tack och lov hör jag vare sig fågelkvitter, morgontrafiken eller grannarnas gap och skrik när jag vaknar. Men tyst är det inte. Min skalle tar in musikvågor så fort den lämnar kudden. Varifrån de kommer har jag inte en susning om. Men det gör att jag slipper sätta på P3 eller någon annan musikkanal till frukosten, oftast är låten som snurrar runt i skallen något jag gillar. Ibland inte. Då sätter jag oftast på radion eller någon annan låt som är så bra att den snabbt raderar närminnet.
Egentligen skulle jag redan nu ha berättat vilken låt som ramlade över mig. Men lagen om alltings jävlighet slår sällan fel. När jag bestämt mig för att skapa den här sidan idag hände något ovanligt: I morse var det tyst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
