Kåntry

Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.

När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.

Skitdag

"Do they lay down the law and lock up your heart?
Gonna have to steal your love.
Some laws should be broken from the start,
Gonna have to steal your love"

Den här dan är en skitdag. Nån vars slutsteg tycks ha brunnit sms:ade nåt självupptaget tjafs strax efter fem i morse. Vem fan behöver en sån väckarklocka? Efter det uppvaknandet har dan mest bara bestått av gnäll och gnabb med dottern. Sånt man kan ta normala veckor, utan att man förvandlas till en fläkt. Men det har inte varit några normala veckor på sistone. Kombinationen av frustration över arbetssituationen och irritation/ilska över nån som inte respekterar mig har idag gått ut över dottern. Min stubin har för närvarande allt för få centimetrar. Alla som har barn vet att nioåringar kan vara hyfsat tjatiga. Gränser ska testas. Ofta. Och det är ju klart att de ska. Men idag orkar jag inte.

Har du hört Drive By Truckers? Inte, då tycker jag att du ska göra det. Låten påminner lite om hur jag känner mig.

3 x Elvis & Lucinda

Efter minst en timma i fem skobutiker (utan ett enda inköp) och gud vet hur länge i en H&M-butik tillsammans med min pubertala nioåring behöver skallen rensas.

Pausmusik

Så är det så där körigt igen, ni vet, när jobbet bara tar över och man inte orkar så mycket mer. Tills tid och ork kommer tillbaka gör jag det lätt för mig och lägger ut lite musik. Håll till godo, Lucinda Williams med Metal Firecracker:

Vardagslunk

"It's my heart and there's a price you have to pay
enough is enough
you played too rough with my heart
now there's a price you have to pay"

Efter ett par veckor fyllda av mer eller mindre smaklig underhållning signerad De Nya Moderaterna är det inte utan att man känner en viss tomhet när löpsedlarna flåsar om de sedvanliga bantningskurerna vi borde gå igenom och sjukdomarna som vi alla kommer att dö av. Jag trodde i svagt ögonblick att jag hade fått nog av svettiga moderatpolitiker och blåa statssekreterare som svettas och mummlar ursäkter i tv-rutan, men näe det har jag inte. Kalla mig låg eller skadeglad men jag längtar redan efter nästa skandal.

DN fick nån Lidnersk knäpp och satte fokus på en intressant detalj som jag skrev om för ett par dar sedan: Svartjobben kostar betydligt mer än bidragsfusket ,* så löd rubriken på en stort uppslagen artikel i papperstidningen den 6/11. Uppgifterna kommer samstämmigt från skatteverket och försäkringskassan. Ändå ska regeringen toksatsa på att jaga bidragsfuskare, inte på den organiserade svartjobbssektorn. Vill man vara elak, och det vill man, skulle man kunna tro att regeringen inte vill komma tillrätta med problemet av en eller annan orsak.

***

Jag har blivit tokig. Jag funderar på fullt allvar att börja med styrketräning för ryggen och spinning för konditionen på Friskis och Svettis. Men jag är grundligt trött på att min stela rygg inte blir helt bra. Och jag har börjat fantisera om att åka runt lite i Flandern i april, kanske inte hela sträckan men ändå.

***


UPPDATERING:
* Ett tack till Jah som lyckades hitta länken till slut.

Var Pihlblad i tjänst?

"Everytime I see you,
I want to fall in love again
I would like to free you, but you won't even let me in
You won't even let me in"

Jaha, så sa Schenström upp sig efter att drevet gjort sitt jobb. Risken att Pihlblad får gå är väl att betraktas som minimal. Trots att han bjudit en statssekreterare på vin på firmans kort och småhånglat med henne under tillfället. Var han i tjänst eller var det en date? Eftersom han har lämnat in kvitton till firman, anser han uppenbarligen själv att han var i tjänst. Är det legio bland fyrans reportrar att försöka flirta sig till nyheter? Jag kan inte komma ifrån att affären fortfarande andas dubbelmoral och hyckleri. Sängkammarjournalistik säljer. Visst. Men det berättigar inte ett skit. Det blir bara sjaskigt.

En osmaklig historia

"Once I get to Baton Rouge
I won't cry a tear for you
All the way to Jackson
I don't think I'll miss you much"

Det finns nåt osmakligt i hela den Pihlblad-Schenströmaffären. Jag uppskattar lika mycket som andra med hjärtat till vänster när moderater och andra borgerliga politiker ertappas med hela näven i syltburken. Men jag finner det högst motbjudande när en statsekreterares salongsberusning och flirtande på krogen blir till förstasidesnyheter utifrån nån absurd moral som ingen nyhetsredaktör själv kan leva upp till. Och det är här nånstans det börjar bli obehagligt. Schenström tiger och det tycker jag att hon gör rätt i. TV4-killen talar däremot ut i alla media och hoppas därmed på att bli rentvådd från misstankar om att hans ställning som politisk reporter har urholkats. Pussen han gav Schenström på krogen är inget mot den Judaskyss han nu ger henne. Med lite stake hade han kunnat avfärda allt med att vad som hände där på krogen är deras ensak. Inte då. Pihlblad fegar ur och blir babbligare än om han druckit några glas rödvin och några mellis. Efter den mediala ringdansen kan man bara hoppas på att Pihlblad förflyttas till nån lokalredaktion för att sköta trafikinformationen för en större pajas har jag inte skådat på länge.

Den enda relevanta frågan i sammanhanget är om Schenström hade jourtjänst eller inte. Att pimpla ett par glas vin i tjänsten är nog inte så klokt. Hade regeringschefen sagt att han har haft ett samtal med Schenström och att historien för hans del är utagerad hade kanske allt varit över. I stället kommer sekretesstämpeln fram och stämplas över journalerna. Handlingen misstänkliggör Schenström. Och i och med sekretessen blir det till en nyhet av något som aldrig borde ha varit en nyhet från början. Kul med en sån arbetsgivare.

Dumheter

"Sometimes I don't know right from wrong
I find it easy to fall
It's hard when I been up all night long
That's when I want you most of all"

Jag läste i LO-tidningen att den gamla kommunisten Per Sundgren har skrivit en bok där han driver tesen att nån arbetarkultur aldrig har existerat. Innan jag totalt sågar hans tes, ska jag väl kasta in en brasklapp om att jag inte läst boken och troligen inte heller kommer att göra det. Men är det så att han driver den tesen pissar han på Moa Martinssons grav. Och det har han väl all rätt i världen att göra, men det blir grunt och historielöst. Mer anmärkningsvärt är att Sundgren tydligen sätter likhetstecken mellan borgerlig upplysningskultur och arbetarkultur. Han tar för givet att den måste vara intellektuellt upplyftande och helst upplysande. Men är det så? Nej, självklart inte. Vad Sundgren missar, medvetet eller ej, är dansen. Arbetare samlades ofta till dans vid nån vägkorsning på allmänningen på lördagkvällarna. Går man till läggen kan man läsa om slagsmål och polisingripanden. Med populärkulturens inträde kom först jazzen. Vad, kamrat Sundgren, ska vi kalla den? Borgerlig finkultur eller amerikansk arbetar/slavkultur? Och bluesen? Rythm 'n' Bluesen? Countryn? Rock 'n' Rollen? Soulen? Popen? Punken? Hip Hopen? Ingen arbetarkultur? Nej, säkert inte.

Inte en meter gratis

"Let's fly away to some foreign country
Where nobody knows who we are
I wish I had a ship to sail the waters
I wish I had about a hundred dollars
But I'll just stand with this glass in my hand
Feeling like nothing even matters"

Snart döper jag om den här bloggen till 'Sånger från Lucinda Williams'. Inte mig emot. Som jag skrev i förrgår är det en ynnest att vakna med hennes låtar i skallen. Att jukeboxen dessutom kör på random gör ju inte saken sämre.

***

Det var ett utmärkt väder igår. För segelflygning eller nåt liknande. Att cykla från Östertälje till Ösmo var däremot på gränsen till vidrigt. Det blåste. Rejält. I ett par nerförsbackar stod vi nästan stilla i motvinden. Jag skrattade, förbannade och bet ihop. Det var sinnesjukt jobbigt. Ryggen skrek. Låren skrek. Det enda som inte skrek var bromsarna för dem behövde vi inte använda, vinden skötte det jobbet alldeles förträffligt. Samtidigt var det nog den bästa sträcka som jag och Marathonmannen har gett oss ut på. Kanonbra vägar genom ett fantastiskt landskap. Till och med den lilla alpstigningen var skön, just där var det ingen motvind bara en klättring på några hundra meter, för att man ser landskapet och en del av backen man just har avverkat nedanför en. Väl uppe på platån kommer kanske den tristaste delen av sträckan; på båda sidor om vägen tallskog. Tack och lov pågår den bara i några kilometer, sen kommer en underbar utförsbacke där vi satte hastighetsrekord: 56,7 km/h. Sen åkte vi in i väggen igen. Galen motvind hela vägen fram till Sorunda.

Marathonmannen tar ett tjusigt självporträtt

När vi väl såg ICA-flaggorna vaja över Ösmo centrum var det nästan så att jag fick en tår i ögat. Sunkbiran slank ned utan bedövning. Marathonmannen var dock lite besviken. Sträckan var på 38,9 kilometer. Alltså har han fortfarande inte cyklat längre än han har sprungit.

Lidandets fysionomi. Notera att cyklisten bär fotbollsskor,
fotbollsstrumpor samt fotbollsknickers.
I ett annat sammanhang skulle nog någon
hävda att han är helt offside.

En dubbelmoralists bekännelse

"Leaning against the railing of a Lake Charles bridge
Overlooking the river, leaning over the edge
He asked me, "Baby, would you jump into the water with me?"
I told him, "No way, baby, that's your own death, you see""

Vilken ynnest; ännu en morgon med Lucinda. Det bekräftar min tes om att lite av min sjukdom kan styras. Lyssnar jag mycket på en viss typ av musik återspeglas det i morgonjukeboxen. De senaste dagarna har det varit Lucinda-dagar. Hennes senaste plattor passar utmärkt i höstvädret; det är sprött, trasigt och vackert. Låtarna ofta mörka och handlar ofta om trasiga relationer mellan "skadade" människor. På nåt sätt känner jag igen mig där. Inte i våldet som går igen i flera av hennes låtar, men i tomheten och sökandet efter värme och bekräftelse. Tyvärr kommer jag inte att se henne när hon besöker stan. De bästa biljetterna hade nån typ av mattvång och att sitta bland en massa mätta och salongsberusade människor och lyssna på Lucinda Williams känns inte riktigt rätt. Det blir lite som att se Linton Kwesi Johnson på moderaternas partistämma.

***

Det verkar som om Naomi Klein har skrivit ännu en tegelsten man blir tvungen att läsa. Jag uppskattade verkligen 'No Logo' för det grundliga researcharbete hon hade gjort. Att på en rapp journalistisk prosa berätta hur klädföretagen flyttar hela produktionsanläggningar mellan länder för att ständigt pressa priset tror jag var en av förklaringarna till succén. Även om våra konsumtionsmönster inte har förändrats särskilt mycket sedan boken kom ut har dock 'No Logo' inneburit att förståelsen för Rättvisemärkningen av varor ökat. Det sätts idag lite mer press på storföretagen att agera etiskt, även om det fortfarande är en lång väg och ett hårt arbete att få dem att acceptera oberoende fackföreningar inom produktionsanläggningarnas väggar. Även här kan vi göra medvetna val, om vi vill. Skrev han som precis beställt jeans och en jacka från USA...

***

Nu får vi lägga ned, dottern pockar på uppmärksamhet. Eller rättare; vill ha datorn.

Inte så illa

"you can shop around and look around
but you'll never find
another one quite like this one anyplace
and believe me, it won't be easy
to repair it this time cuz it's my heart
and there's a price you have to pay"

Eftersom jag vaknade med Lucinda Williams i huvudet har jag inte mycket att tillägga. Ni får i stället njuta av henne. Ge henne lite tid, det är live och ljudet är inte det bästa men hon gör en bra version av 'Right In Time', det är hon värd.



Låten jag vaknade med heter förresten 'Price To Pay'.

Vidga dina vyer

"And you should bear that in mind tonight, bear that in mind
Yeah, you should bear that in mind tonight, bear that in mind
And you can pour your heart out but her reasoning will block
Owt you send her after nine o' clock"

En morgon till med spolingarna från Sheffield. Jag försökte faktiskt bluffa mig själv i morse. När jag vaknade första gången vid femtiden med 'Fake Tales From San Francisco' i huvudet tänkte jag att: -Näh, nu vill jag höra Lucinda i stället. Pressade bort spolingarna genom att tänka på 'Concrete and Barbwire' och somnade om. Men inte blev det Lucinda när jag vaknade en timme senare inte. Nix. Tror ni inte spolingarna smet in bakvägen och hittade en vrå i skallen där de kunde stå och larma 'The View from the Afternoon'. Som sagt, vissa saker kan man inte styra över.

Apropå vyer, vill jag tipsa om The Views hemsida. Juste musik att ha som bakgrund medan man sitter vid datorn och jobbar.

Retfullt eko

"Kärleken i mitt liv - kom tillbaks"

Som ett retfullt eko hör jag Sundströms stämma i refrängen på Har någon sett Sabina när jag vaknar. Varken han eller Sabina tycks vilja överge mig för tillfället och tydligen ska det markeras lite lagom retsamt: - Ha, ha titta han längtar efter Lucinda. Kärleken i mitt liv, kom tillbaks. Ha, ha, ha.

Jajamensan, att jag gör! Tänk att få höra smärtsamt vackra Overtime medan huvudet fortfarande ligger kvar på kudden i stället för Stefan, som kärlekskrankt vrålar om att Sabina ska komma tillbaks. Frågan är om jag kan komma på en mer tilltalande start på dan.

Nej. Just nu kan faktiskt inte det.