Total C-o-n Control

"All over the news spread fast
They're dirty, they're filthy
They ain't gonna last!"

Innan frukost hade jag ett knippe låtar i skallen. Jag vaknade av The Clashs 'Complete Control'. När jag klev ur sängen kom Billy Braggs 'Sexuality' farande från ingenstans. Det gjorde mig så glad att jag tänkte, "ah, här har jag fredagshälsningen till ansiktsboksvännerna". Ända sen jag sajnade upp mig där har jag varje fredag skickat en låt från YouTube som helghälsning. Sexuality fick mig att tänka på när jag såg Billy Bragg på Kolingsborg i mitten av åttiotalet och han lirade 'Police & Thieves' - som jag självklart fick i skallen medan jag irrade runt i köket - och som han presenterade som en Clash-låt. Jag kunde inte hålla mig utan vrålade allt vad jag kunde: "Junior Murvin wrote that tune!". Billy replikerade blixtsnabbt: "I'm sorry Joe, you're right". Medan kaffet kokade kom 'Capital Radio' in skallen. Sen vaknade dottern och började sjunga hela Mamma Mia-potpurriet och då dog min jukebox. Den oproportionella andelen Clash-låtar har naturligtvis sin förklaring i att det är de låtarna vi repar just nu.

Väl framme på jobbet tänkte jag slänga iväg hälsningen innan dagens sysslor tog vid. Efter några om och men hittade jag videon. Tryckte på play. Videon drar igång och allt är tyst. Då ser jag en liten Notice:

"This video contains an audio track that has not been authorised by WMG. The audio has been disabled."

Efter en försvarlig mängd svordomar gav jag upp. Skivbolagen är så fjärran från sina kunder att de endast förtjänar en sak: Sin egen snara död.

Men det fanns något obehagligt ironiskt i det hela. Första gången jag möter en av skivbolagen censurerad video, är det en Billy Bragg-låt. En person jag förknippar med kamp för yttrandefrihet och antikapitalism. Jag gick in på www.billybragg.com och letade upp mailadressen till hans management och skrev ett riktigt surt brev. Det ska bli intressant att läsa svaret. Om jag får något.

Kapitulera? Glöm det...

"When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking"

Vaknar man med den sista versraden ringandes i skallen klockan 05.00 borde man kapitulera. Och det gör jag. Men bara om du snackar om Geraldine-texten. Annars, glöm det. Fortfarande - för många synthmattor. Förtydligande: PUNKT. Det svänger inte. Bob Dylan utan högerhand hade aldrig gjort nån större karriär. Texter i all ära men skapar de inte nån sorts nyfikenhet och finns det inte en rytm bakom är de bara en massa text. Ointressant. En som förstod att en text måste ha fler bottnar än en pamflett var Joe Strummer, visst gick han loss med den breda penseln - men oftast skruvade han till saker och ting så att saker och ting inte skulle vara så j-a uppenbart. Apropå på Joe har jag grubblat en smula. Jag har, som somliga vet, inte kunnat förlika mig med spektaklet som pågår kring Strumpans dödsdag uppe på Mossebacke. För mycket, och för många, som inte begriper vad Joe Strummer kom från, vad han gjorde och att han hade en nyfikenhet som bar honom framåt. Ständigt framåt. Eller för att citera Pimme: Stå aldrig still. Just nu håller jag på med ett pågående projekt, The Spirit of Joe Strummer, ett blandband som jag tror att han skulle ha gillat. Bakåt och framåt. Just nu är jag ganska nöjd. Det är bara sluttampen som måste fixas och slipas. Sen ska vi börja på en ny lista.

Jo, förresten en som gillade Joe var Racchid Taha. Och Joe gillade Rachid. Inte så konstigt, om du frågar mig:

Det kunde ha varit värre

När jag vaknade hörde jag en melodi i huvudet som jag inte nålade fast på direkten. Det lät som den spelades på en Fender Telecaster genom en Fender Twin Reverb, en Gibson Les Paul genom en Sound City, en Fender Precision genom Acoustic och trummisen dammade på sitt Gretchset med 28'' baskagge. Det lät så djävla bekant. Clashpopigt om ni förstår vad jag menar. När jag satt med morgonfikat slog blixten ned: Jag hade omarbetat sångmelodin till Det var en liten fågel!

Ur takt med tiden

"I've been crying'
Cause I'm lonely (for you)
Smiles have all turned to tears
But tears won't wash away the fears
That you're never ever gonna return
To ease the fire that within me burns"

Det finns nåt världsfrånvänt i folkpartiet. Trots de radikala förslagen som de spottar ur sig, känns det aldrig som om de är ideologiskt förankrade utan snarare som är planerade efter hur många borgerliga väljare de kan ta ifrån nåt av de andra partierna. Det skulle vara intressant att sitta med på ett partistyrelsemöte och höra hur tongångarna går: "Det här var ju tidigare moderaternas hjärtefråga, men nu har de lämnat fältet fritt. Jag tycker att det är dags för ett ordentligt utspel i frågan." Varpå resten nickar instämmande eller entusiastiskt ropar sitt bifall. Sen tycks det vara struntsamma om det är frågor som går i takt med väljarna eller inte. En fråga som helt klart går i otakt med väljarna är Cecilia Malmströms och partistyrelsens förslag om en ny EMU-omröstning. Hade det varit omröstning i maj hade än fler röstat nej än vid folkomröstningen 2003, enligt siffror från SCB hade 54 procent sagt nej. Det är inte utan att man frågar sig varför vi ska gå med i EMU. Den svenska ekonomin går bra och arbetslösheten sjunker. Jämför det med många andra EU-länder vars ekonomiska politik är bakbundna av medlemskapet i EMU.

***

För ett par dagar sen hävdade jag att Sandinista! är the Clashs viktigaste platta. För att ge mer stöd till den tesen hämtar vi ett par citat från Rick Rubin: "They were the first band to really embrace that cross-cultural revolution." "I don't think the Beastie Boys would have been as into hip-hop if it wasn't for the Clash. The Beasties were really influenced by those Bond's shows."