Kapitulera? Glöm det...

"When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking"

Vaknar man med den sista versraden ringandes i skallen klockan 05.00 borde man kapitulera. Och det gör jag. Men bara om du snackar om Geraldine-texten. Annars, glöm det. Fortfarande - för många synthmattor. Förtydligande: PUNKT. Det svänger inte. Bob Dylan utan högerhand hade aldrig gjort nån större karriär. Texter i all ära men skapar de inte nån sorts nyfikenhet och finns det inte en rytm bakom är de bara en massa text. Ointressant. En som förstod att en text måste ha fler bottnar än en pamflett var Joe Strummer, visst gick han loss med den breda penseln - men oftast skruvade han till saker och ting så att saker och ting inte skulle vara så j-a uppenbart. Apropå på Joe har jag grubblat en smula. Jag har, som somliga vet, inte kunnat förlika mig med spektaklet som pågår kring Strumpans dödsdag uppe på Mossebacke. För mycket, och för många, som inte begriper vad Joe Strummer kom från, vad han gjorde och att han hade en nyfikenhet som bar honom framåt. Ständigt framåt. Eller för att citera Pimme: Stå aldrig still. Just nu håller jag på med ett pågående projekt, The Spirit of Joe Strummer, ett blandband som jag tror att han skulle ha gillat. Bakåt och framåt. Just nu är jag ganska nöjd. Det är bara sluttampen som måste fixas och slipas. Sen ska vi börja på en ny lista.

Jo, förresten en som gillade Joe var Racchid Taha. Och Joe gillade Rachid. Inte så konstigt, om du frågar mig:

Gott nytt år

"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"

Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.

Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.

Raj, raj fiskebåt

"Ja må ja leva
Ja må ja leva
Ja må ja leva
Uti hundrade backar (utan att spy)"

Jesus vad jag är bakis! Om ett litet tag är det räsern som gäller. Tack och lov arrade jag det så finurligt att H också är bakis idag. Först lite kalv kokt i vitt vin med oliver. Till det bröd. Och rötjut. Sen Spaten oktoberfestbier. Sen kaffe och Jameson. Sen Hof Braus oktoberfestbier på OT. Sen några tjecker på Mosebacke. Sen var det paketerat och klart. Och nu är det dags att byta om och sätta sig på en cykel som går allt för fort för mig på min fölseda.

Och igår fyllde bloggen 200 inlägg. Grattis på dig.

Jag säger som Äpplet i gvsu:s satir: -Raj, raj fiskebåt.

***

Glöm inte att fila på listorna i gråvädret! Jo, och ni som bloggar; publicera dem på era bloggar, då blir det fler som läser dem och som gör egna listor.

Höstdepp

"Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth"

Vild ungdom. Näe, knappast. Naprapaten var dock glad att se mig. Alltid något. På flera håll i bloggvärlden har jag märkt att folk har drabbats av höstdepressioner eller bara känner sig låga och håglösa. Här är en till. Jag är rejält uttråkad på det mesta för tillfället. Det var därför jag satte tänderna i listan Sju plattor jag inte vill leva utan. Den har varit på gång sen i augusti, men jag har inte fått till det rent stilistiskt eller för den skull vilka plattor som borde vara med. Nu vågar jag inte öppna skivskåpet på ett tag för jag vet att en del plattor är rejält lacka på mig, för de känner att de borde fått vara med. Och jag förstår dem. Det borde de.

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Hela listan

"Sabina, spänn av nu
And let's make love nu"

Blogginlägg 101. Min mentala DJ har nu tagit fram den fullständiga listan över de musiker som spelats varje morgon, siffran anger antalet spelningar:

Anders Wendin, 7
Jamie T, 7
Annika Norlin, 6 (Hello Saferide, 111 & Säkert, 111)

The Clash, 5
Håkan Hellström, 5
Malcolm Middleton, 5
Stefan Sundström, 5

Arctic Monkeys, 4

Bob Dylan, 3
Bob Marley, 3
David Bowie, 3
Neil Young, 3
Swan Lakes, 3
The View, 3

The Ark, 2
Basshunter, 2
Joakim Thåström, 2
Kinks, 2
Sex Pistols, 2
Tom Waits, 2
White Stripes, 2

The Beatles, 1
Bill Withers, 1
Bobby Byrd, 1
Depeche Mode, 1
Dr Alban, 1
Edison Lighthouse, 1
Elvis Costello, 1
Elvis Presley, 1
Eva Roos, 1
Gerilla Dub, 1
Holly & The Italians, 1
Imperiet, 1
Lill-Babs, 1
Lou Reed, 1
Manu Chao, 1
New York Dolls, 1
Patti Smith, 1
Shaggy, 1
Talking Heads, 1
Timbuktu, 1
Rolling Stones, 1
Velvet Underground feat. Nico, 1