Stagger Lee

"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"

Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.

Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.

Kåntry

Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.

När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Kapitulera? Glöm det...

"When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking"

Vaknar man med den sista versraden ringandes i skallen klockan 05.00 borde man kapitulera. Och det gör jag. Men bara om du snackar om Geraldine-texten. Annars, glöm det. Fortfarande - för många synthmattor. Förtydligande: PUNKT. Det svänger inte. Bob Dylan utan högerhand hade aldrig gjort nån större karriär. Texter i all ära men skapar de inte nån sorts nyfikenhet och finns det inte en rytm bakom är de bara en massa text. Ointressant. En som förstod att en text måste ha fler bottnar än en pamflett var Joe Strummer, visst gick han loss med den breda penseln - men oftast skruvade han till saker och ting så att saker och ting inte skulle vara så j-a uppenbart. Apropå på Joe har jag grubblat en smula. Jag har, som somliga vet, inte kunnat förlika mig med spektaklet som pågår kring Strumpans dödsdag uppe på Mossebacke. För mycket, och för många, som inte begriper vad Joe Strummer kom från, vad han gjorde och att han hade en nyfikenhet som bar honom framåt. Ständigt framåt. Eller för att citera Pimme: Stå aldrig still. Just nu håller jag på med ett pågående projekt, The Spirit of Joe Strummer, ett blandband som jag tror att han skulle ha gillat. Bakåt och framåt. Just nu är jag ganska nöjd. Det är bara sluttampen som måste fixas och slipas. Sen ska vi börja på en ny lista.

Jo, förresten en som gillade Joe var Racchid Taha. Och Joe gillade Rachid. Inte så konstigt, om du frågar mig:

Allergier, lust och en massa musik

"An' the invoice it don't quite fit,
There's no payola in his alphabetical file"

Äntligen! Deadlinen hölls. Ok, det blir inte världsbäst, man sätter inga världsrekord med en influensa i kroppen. Men jobbet blev gjort och nu kan jag komma ner på en mer normal arbetsnivå. Ska sätta mig in i ett par nya ansvarsområden, och det ska säkert gå bra. Tack och lov har jag blivit av med ett också, ett område som innebär att jag slipper sitta på så många träiga möten hädanefter. Jag har med åren utvecklat en fullskallig mötesallergi; efter en halvtimme börjar det krypa i kroppen på mig, särskilt eftersom människor rent generellt har jävligt svårt att hålla sig till de ämnen som de ska diskutera, allt för många sitter på möten för att de vill visa sig märkvärdiga, andra för att de är mötesnarkomaner och åter andra för att de inte har något liv vid sidan av alla möten de ska springa på. Den sista typen är nästan värst, det är de som alltid ser till att mötet drar ut en timme extra för att de inte vill gå hem. Det är då jag blir mötesfascist och kräver ordningsfråga. Och vid det laget sitter jag och studsar på stolen, blodröd i nyllet och håret står åt alla håll. Jag ser förmodligen fullständigt galen ut. Vilket ofta är med sanningen överensstämmande.

***

Jag vet inte om jag har skrivit om det, men jag haft väldigt svårt att läsa böcker de senaste två åren. Den enda typen av böcker som jag orkat pallra mig igenom är biografier. I övrigt, nada. Men nu börjar en lust spira i mig. Jag längtar efter att återigen svepas med av en stor roman, förlora mig i påhittade människoöden, gå och klura om dagarna hur det hela ska sluta. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja, kanske blåsa dammet av Mästaren och Margarita för femtioelfte gången, eller?

***

Min "Britpoplåtlista" växer, de första tio låtarna som ni såg skymta förbi för ett par dar sen har redigerats lite. Listan har nu 38 låtar. Jag vet inte hur de ska rangordnas, eller om de överhuvudtaget ska det - förmodligen inte, jag vet inte heller än om det är just så den ska se ut, troligtvis måste en eller annan låt flyttas eller kastas. Så på begäran, min här är "Britpoplista".

Lite kortare länk, tack för det Martin!

Another Musical Biscuit

"I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off
Either I'm too sensitive or else I'm gettin' soft"

I dagens Svenskan hade de en artikel om felhörningar, du vet när du inte riktigt hör vad sångaren sjunger och du väljer att höra det du vill höra. Själv gick jag omkring och sjöng alldeles galet på låttexten If You See Her Say Hello tills en blöt natt för några år sedan då jag och B stod framför skivspelaren på lätt ostadiga fötter och skrålade med i varenda stavelse. Och nog gick det bra och visst lät det ok, ända fram till versens - här ovanför - utgångsord. B sjöng "soft" och jag sjöng "stoned". Även om man kan bli rätt soft av att vara stenad är det ändå inte riktigt samma sak. Nån sjöng fel. Just där och då brydde vi oss inte ett skit. Men dan efter gnagde det i mig: Vad sjöng Broder Bob egentligen. Fan också! Han sjöng "soft". Jag hade således sjungit fel i ungefär trettio år. Än idag kan jag tycka att Broder Bob nog borde ha sjungit "stoned", jag menar det hade ju inte förändrat meningen med låten så där jättemycket.

***

Jag har blivit med Spotify sedan ett par veckor och visst är det kul. Jag håller för tillfället på att göra en "Britpoplåtlista", eller rättare, jag gör en låtlista med brittiska musiker från 1960-talet och framåt. Det är då man upptäcker bristerna hos Spottan: Inget Beatles, Ride, The View, Ian Dury & the Blockheads...
..listan kan göras hur lång som helst med dem man saknar. Lite trist är det. Samtidigt gillar jag idén med Spotify, att kunna göra sin egen låtlista. Bra att ha på jobbet och den finns där om man ska på fest.

Här får du de tio första låtarna på min "Britpoplåtlista":

Smithers-Jones, The Jam
2120 South Michigan Avenue, The Rolling Stones
Queen Bitch, David Bowie
Nothern Line, Jamie T & Lily Allen
Parklife, Blur
La-La-La Lies, The Who
Baggy Trousers, Madness
Till the End of the Day, The Kinks
Animal Nitrate, Suede
E Too D, Small Faces