Att fixa

"Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, sunday morning
It's just the wasted years so close behind"

När jag går runt i mitt hem påminner det mig ständigt om vad jag inte har gjort med det, i stället för att påminna mig om det jag har gjort. Så här ser min "att fixa-lista" ut:

* Sätta upp bokhyllor i hallen;
* Måla köksluckorna;
* Måla Ms Billybokhylla;
* Fixa så att snäpplåsen kommer på plats på köksluckorna;
* Sortera i länkskafferiet;
* Tvätta alla mellanfönster;
* Spika kvartslister;
* Måla om badrumsskåpet;
* Bygga våningssäng i Ms rum;
* Byta golv i köket;
* Byta spis;
* Skura alla köksskåp;
* Köpa en ny dator...

..sen finns det säkert saker som min småfebriga skalle har förträngt. Det mesta på listan är utgiftsposter. Dem kan jag glömma till efter Mallisresan. Kvar blir ett antal osexiga måsten som jag tror jag kan förtränga ett tag till. Åtminstone till våren står för dörren och jag känner att det måste till en förändring. Men nu är det vinter. Och jag återvänder till sängen med en kopp pepparmyntste med honung och läser ut Johnny Cash-artikeln i Uncut.

Lättad

"Sweet, sweet cocaine
Won't you be all mine
Heart'll pound, my hands will shake
I'm doin' mighty fine" *

Förhandlingarna är inte klara, men arbetsgivarens ståndpunkt är det. Av sex personer vill de nu minska personalstyrkan med tre, i stället för fyra. Jag tillhör dem som de vill ha kvar. Vilket naturligtvis är en lättnad i dessa tider och ett besked som stärker självkänslan. På ett sätt är det förvånande, jag har under en tid varit osedvanligt jobbig för mina två chefer. Samtidigt inte: Jag vet vad jag kan och har de en ambition att även fortsättningsvis hålla fanan högt var de tvungna att behålla mig. Inte så att jag är oersättlig, men lyfter de bort mig tvingas en av dem att göra mitt jobb. Men den personens ambitioner är högre och då finns det inte tid till att göra det jag gör. Vad jag hoppas på nu är att de löser det här på ett bra sätt och tillmötesgår de önskemål som de tre varslade har. Ska den nya organisation fungera krävs det en ordentlig dialog om ambitionsnivå, primära arbetsuppgifter och organisation. Dessutom behöver luften rensas, rejält. Sen kan vi kanske gå vidare. Men nu ska jag vara ledig i en vecka och försöka låta bli att tänka på jobbet.

***

Jo, jag måste berätta, jag har vunnit en inställsamhetstävling hos min vän Speck! Speck!! Speck!!!, man skulle muta honom med god öl och med tio ord hylla bloggens förträfflighet, vinsten var en peppar som endast betingar cirka 6000 spänn kilot. Det lilla kuvertet som låg innanför dörren igår doftade underbart. Nu undrar jag vad jag ska laga för nåt gott till min lilla Strummer-memorial på måndag och till julafton...

Än har han inte fått ölen, men som den törstige själ jag nu är får han bestämma dag.

***

* Låten jag hade i huvudet i morse kommer från Uncut-samlingen, Roll With It - 16 songs about drinking, dope and disorderly conduct. Samlingen är kalas. Jag har den vid cd-spelaren i köket, oftast lyssnar jag på musik när jag lagar mat. Plattan är ett stycke musikhistoria, från Victoria Spiveys 'Dope Head Blues' från 1927 till AA Bondys 'Vice Rag'.

Å nu blir det reklamfilm

"I bet that you look good on the dancefloor

I don't know if you’re looking for romance or..."

Är man nöjesskribent kan man säkert unna sig att hoppa på höga hästar och njuta av utsikten. Lever man som jag ett mer ordinärt liv, där musik är fritidsintresse som håller galenskapen stången, blir det svårare att vara nån snobb. Därför erkänner kag villigt att jag köper Mojo och Uncut. Jag är en sucker. Det räcker med att de placerar Dylan, Clash, Patti Smith eller några andra gamla hjältar på omslaget så har jag tidningen i min hand. Reportagen bygger, precis som Lokko noterade, ofta på gammal skåpmat. Men det är faktiskt inte bara för reportagen som tidningen åker med hem. Nej, det är för cd-skivorna som följer med. Ett utmärkt samarbete mellan tidningen och skivbolagen. Bolagen får en annons som man kan lyssna på och tidningen får en bonus till läsarna, smart. Ofta är det samlingar runt olika teman: mods, punk, reggae eller nån artists inspirationskällor. Jag är otroligt svag för den senare kategorin. Både Dylans och Stooges-samlingarna var briljanta. För att inte tala om Studio One Selector!

Visst, allt det här är rena stenåldern och platsar kanske bäst på ett museum. Men glöm inte en viktig detalj: De allra flesta band som skapar nåt nytt har oftast hela rockhistorien i skivsamlingen. Joe Strummer och Mick Jones var två vandrande rockencyklopedier. Därför kunde de med hedern i behåll ta sig ur punken när ramarna blev för snäva. Eller som de själva sa i Sounds 1979: "Punk was about change."

Men för mig är inte Mojo och Uncut bara en vandring i nostalgins tempel, utan lika mycket ett sätt att få nya intryck. I förra numret av Uncut följde det med cd med amerikansk indie, tack så mycket. I senaste numret av Mojo följde Made in Britain 2007 med. Jag har bara hunnit lyssna på plattan en gång men gillade Noisettes Don't Give Up och 1990s Arcade Precinct. Så att bara anklaga Mojo och Uncut för att vara mysiga pensionärstidningar kan man väl kosta på sig om sitter i London med en juste lön för att just bevaka musik och kultur. Själv är jag glad över att få nya intryck oavsett om det är utgivet 1950 eller 2007.