Allergier, lust och en massa musik

"An' the invoice it don't quite fit,
There's no payola in his alphabetical file"

Äntligen! Deadlinen hölls. Ok, det blir inte världsbäst, man sätter inga världsrekord med en influensa i kroppen. Men jobbet blev gjort och nu kan jag komma ner på en mer normal arbetsnivå. Ska sätta mig in i ett par nya ansvarsområden, och det ska säkert gå bra. Tack och lov har jag blivit av med ett också, ett område som innebär att jag slipper sitta på så många träiga möten hädanefter. Jag har med åren utvecklat en fullskallig mötesallergi; efter en halvtimme börjar det krypa i kroppen på mig, särskilt eftersom människor rent generellt har jävligt svårt att hålla sig till de ämnen som de ska diskutera, allt för många sitter på möten för att de vill visa sig märkvärdiga, andra för att de är mötesnarkomaner och åter andra för att de inte har något liv vid sidan av alla möten de ska springa på. Den sista typen är nästan värst, det är de som alltid ser till att mötet drar ut en timme extra för att de inte vill gå hem. Det är då jag blir mötesfascist och kräver ordningsfråga. Och vid det laget sitter jag och studsar på stolen, blodröd i nyllet och håret står åt alla håll. Jag ser förmodligen fullständigt galen ut. Vilket ofta är med sanningen överensstämmande.

***

Jag vet inte om jag har skrivit om det, men jag haft väldigt svårt att läsa böcker de senaste två åren. Den enda typen av böcker som jag orkat pallra mig igenom är biografier. I övrigt, nada. Men nu börjar en lust spira i mig. Jag längtar efter att återigen svepas med av en stor roman, förlora mig i påhittade människoöden, gå och klura om dagarna hur det hela ska sluta. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja, kanske blåsa dammet av Mästaren och Margarita för femtioelfte gången, eller?

***

Min "Britpoplåtlista" växer, de första tio låtarna som ni såg skymta förbi för ett par dar sen har redigerats lite. Listan har nu 38 låtar. Jag vet inte hur de ska rangordnas, eller om de överhuvudtaget ska det - förmodligen inte, jag vet inte heller än om det är just så den ska se ut, troligtvis måste en eller annan låt flyttas eller kastas. Så på begäran, min här är "Britpoplista".

Lite kortare länk, tack för det Martin!

Drönartillvaro

"What a liv an bamba yay - it dread - when the two sevens clash
What a liv an bamba yay - when the two sevens clash"

Tillbaka i stan efter fem dar bland mygg, broms, flugor, grodor, kor, huggorm, havsörn plus en uppsjö av andra fåglar och åtta aborrar. De sistnämnda hamnade på grillen. Nu var det inte min förtjänst att vi fick färsk fisk utan min väns son som plockade upp allihop på en halvtimme medans hans far och jag stod var sin sida och blev allt mer avundsjuka eftersom våra kast var fullständigt resultatlösa. Vännen hyr ett torp i närheten av sjön till vänster på bilden. Om det inte regnar är livet där enkelt; ut med båten till nån av öarna för bad och fiske, tillbaks när man känner för det, ungarna lattjar runt med fotbollar, badminton eller i snickarboa, T går och fixar med kåken, jag läser, hjälper till om det kniper, fixar käk, dricker öl. Ungarna blandar hallon och vinbär med snask. Nytt för i år var att T tagit med sig sin Fender Twin Reverb, stratan, en virvel med vispar och en bas. Det blev lite Clash och Ramones för att äldsta sonen har börjat lira lite och gillar dem (vilket vi naturligtvis inte gör, nej då). På en urusel cd-spelare gick Säkert, Culture och Lucinda Williams varma. Kort och gott var det en behaglig tillvaro.

***

Jag fick läsintresset tillbaka lite av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, en bok som jag inte velat läsa eftersom den var så omsnackad och att jag rent generellt har svårt det ämnet. Kanske är det minnet av min morsa och jag inlåsta på toaletten nån gång på 1970-talet som gör att jag inte har nån lust att läsa om karlar som beter sig som svin. Men nu fick jag boken av morsan så den åkte med av bara farten och jorå, den är rätt spännande.

***

Tillbaka i stan och i närheten av nyheter känns som om den förra tillvaron utan nyhetsflödet var skönare. Michael Rasmussen fick sparken av Radobank och Vinokourov bloddopad. Årets Tour börjar dessvärre bli parodisk. Den påminner om friidrotten för några år sen när varje löpare som tog en medalj fick lämna tilbaka den på grund av doping. Med tanke på allt fler avslöjas fattar jag inte riktigt hur man tänker när man accepterar att få ett, eller självmant petar i sig ett, preparat som inte är tillåtet. Kan de inte föreställa sig skammen när de står där med brallorna nere?

***

Knäppast i år: Både jag och T drömde, samma natt, om att korna kom in i trägårn från samma ställe...

..näst knäppast: Jag har byggt en övergång till en kohage.