Hyckleriets renhet

"One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house getting wasted in the heat"

En lågintensiv förkylning har hållit mig på mattan. Har inte orkat hänga med i nyhetsflödet, än mindre se partiledardebatter som numer rubriceras som "superveckan" efter amerikanskt manér. Jag super hellre ihjäl mig än ser och hör Mona och Fredrik följa manus i sex debatter efter varann.

***

Nu förstår jag varför en del cykelintresserade har blivit provocerade av att ha läst Johnny Greens 'Push Yourself Just A Little Bit More'. Smaka på följande citat: "The athlets on wheels have been pursued by purist accusations all down the line. Often accurately. So what? These men are heroes for racing great distances over massive mountains. And they take drugs. Double heroes." Nog låter det som drogromantik, men sätter du det i ett större perspektiv, vilket Johnny Green gör tror jag att han har rätt: "Our culture runs on drugs for work and play. As it always did. I'm including alcohol, nicotine and the deregulated supermarket shelf. What's so different about Le Tour de France?"

Stämmer tesen om att vårt samhälle snurrar på droger finns det bara en innebörd: Sluta jaga dem som tar droger som om de vore brottslingar. Om samhället tar kontrollen över droghanteringen kan en massa onödigt lidande besparas. Idag ska alkisar och knarkare skuldbeläggas 24 timmar om dygnet. Så cyniskt. Så ociviliserat. Så onödigt. Lägg resurserna på dem som vill bli rena i stället. Öppna stödenheter som tar emot 24 timmar om dygnet. Jag är övertygad om att vi på ett par år skulle få färre missbrukare och därmed färre brott.

Fausto Coppi, som vann TdF två gånger och Girot fem gånger, fick frågan i tv om han någonsin tagit droger. "Bara när det har varit nödvändigt" blev svaret, när intervjuaren frågade hur ofta det var, svarade Coppi; "Nästan alltid".

Jag läste härom veckan att vice OS-bossen, Thomas Bach, vill utesluta cykelsporten från OS på grund av doping-affärerna. När han ändå är i förbjudartagen kan han väl passa på att lyfta bort fridrotten, tyngdlyftningen och fotbollen också. Finns det nån som på fullt allvar inte tror att de bästa fotbollslagen i Europa hålls på benen med hjälp av läkare som jobbar i den berömda gråzonen? Du som räckte upp handen: Varför tror du då att Fifa inte accepterar Wada?

14-7 i doping

"Hej, hej snubbar fula gubbar, stöter på sin dotters kompisar.
Hej, hej snubbar gamla gubbar, flicker akta er för pop-farfar"

Innan OS ens har börjat kommer dopingskandalerna. Och föga förvånande är det inom friidrotten. Sju ryskor har försökt byta ut sina pissprov i hopp om att ingen ska märka nåt. Två rumänskor har torskat med spår av epo i blodet. Tidigare i juli torskade ytterligare en. Alla inom grenen 1500 meter. Så nu har Rumänien inget dam-lag i grenen. Trots att vi nu har tio dopingfall inom en månad - jag kan nog ha missat några - så är kritiken inte alls lika hård som mot cykelsporten. Än så länge har jag inte läst några krönikörer eller sportkommentatorer som tycker att man ska lägga ned friidrotten likt Chris Härenstam förra året:

– Trovärdigheten är borta. Det är fruktansvärt att sporten får så stor uppmärksamhet. Jag tycker inte sporten ska ha någon uppmärksamhet.

Eller Pamela Andersson i Expressen:

"Ok, ni är inte jättemånga (högst 55 000 när jag kollar MMS-mätningarna), men jag måste ändå fråga er som kollar på Tour de France : fattar ni inte att de är dopade? Varje år hör man att "nu är det bättre", "nu är det upprensat" - men ändå blir Tour de France som vanligt Tour de Doping... Nu har fuskarna trampat runt på sina cyklar i en vecka och redan har en hel drös åkt dit. Riccardo Ricco vann etapper två dagar, en tredje dag plockade polisen honom för EPO-doping. "Chockerande", läser jag att cykelpresidenten säger. Haha, säger jag. Cykelsporten är ett skämt." (Pamela Andersson Expressen 2008 07 18. Länk saknas)

Förra året ertappades tre cyklister dopade under Touren av 190 startande. Under samma tre veckor ertappades fyra friidrottare dopade. Utanför tävlan. I år var det fyra cyklister under Touren som togs med brallorna nere. Nu har vi tio friidrottare. 14-7 till friidrotten för att snacka i sporttermer*. Det är inte utan att jag undrar vad Andersson och Härenstam tycker att man ska göra med de olympiska spelen? För det är väl inte så att de tycker att endast vissa sporter ska förbjudas eller tigas ihjäl i fall det förekommer doping i dem?

***

Ja du läste rätt i citat under rubben, Magnus Ugglas 'Fula Gubbar' väckte mig i morse. Nej, den kom inte från nån radio i närheten, utan spelades upp i mitt huvud. Kanske var det en varningsklocka för att jag tittade på en söt tjej i tjugoårsåldern som satt på Landets uteservering i går kväll. Vem vet? Men är det straffet lovar jag att aldrig mer titta åt nån som är yngre än mig själv.

***

*Siffrorna är från juli i år och förra året. Det vill säga under Tour de France-månaden.

Uppför, nerför och nära döden

Yours Truly

"Keep on crying baby for you
I'm gonna keep sighin baby for you
So come on hurry
Come on and see about me"

Gårdagens cykeltutur var jobbig för att jag var bakis. Dagens cykeltur var jävligare. Jag och H dammade ner genom Kungens kurva och glömstastigen till Huddinge och ner mot Tullinge. Vid Flempan hade jag en sån där filmröst som skrek "Abort", "Abort" i huvudet, ryggen var stel som en lyckstolpe och jag trodde att dagens tur var körd. Men efter lite stretching och äppelmumsande vid Tullinge Gymnasium var det bara att fortsätta söderut på Västerhaningevägen. Planen var att komma ner till Södertäljevägen ta av mot Västerhaninge och ligga på den nån mil innan det var dags att dra norröver igen. Planen gick åt helvete. Avtagsvägen var inte skyltad så innan vi visste ordet av var vi i Tungelsta.

Näe, riktigt så fort gick det inte. Först var det ena långa uppförsbacken följd av en utförslöpa följd av en än jävligare uppförsbacke och mitt upp i alla jävla backar börjar det naturligtvis regna. Stopp och på med en regnjacka som jag lånat av Markus. Upp och på hojen igen. Efter nån timme och mitt i en av de vidrigaste uppförsbackarna känns det som om det börjar snurra i pallet och att jag inte får nån luft. Då kommer jag ihåg att John Lydon skrev i sin biografi om ett gig där han kollapsade efter tre låtar. Han hade nämligen på sig nån plasttröja från Malcolms och Viviennes shop. Kroppen gillar att andas när den arbetar. Det var bara att öppna jacka och genast kändes livet om inte lättare så något skönare. När vi hajade att vi passerat avtagsvägen var det bara att fortsätta. I uppförsbacken mot Västerhaninge frågar Marathonmannen om vi ska cykla hela vägen tillbaka. - Tror du inte att de har en pizzeria med rättigheter i Västerhaninge då, frågar jag H. "Jag trodde att vi skulle cykla tillbaka" svarar han lite smått besviket. Kan du fetglömma, tänker jag för mig själv, samtidigt som jag svarar att; "Näe, jag pallar inte".

Marathonmannen H läskar sig

Vi hittar en krog mitt i centrum som faktiskt är värd ett besök. I taket hänger fotbollshalsdukar från halva Europa. Heineken på tapp och bra pommes med bea. Hur coolt och avslappnat som helst. The locals var också trevliga och undrade var vi cyklat ifrån. "Stan", sa vi. Men ska man dricka bärs när man cyklar, undrade nåt ljushuvud. Innan en annan med ett garv konstaterade "cykling och doping hör ju ihop!". Jajamensan, sa vi och skålade med grabbarna.

Namnam

Sen tog vi pendeln hem.

Dopingdrev på fludder

"Come on outside - I'll sing you a lullaby,
Or tell a tale of how goodness prevailed.
We ruled the world - we killed and robbed,
The fucking lot - but we dont feel bad.
It was done beneath the flag of democracy,
You'll believe and I do - yes I do - yes I do -Yes I do"

Nu är jag mer än lovligt trött på att så fort nån säger cykel eller Tour de France så poppar ordet doping upp. I skuggan av det stora cykelloppet och under samma tid har inte mindre än tre friidrottare ertappats som dopare. Det vill säga lika många som har ertappats under Touren. Trots det skriver media spaltmetrar om friidrott varje dag utan att den för cykel obligatoriska spalten med dopingfall finns med. Världens största cykellopp är däremot förpassat till notiser, med bifogad dopingspalt. Enda undantaget är Svenskan, som har haft en bra bevakning av Touren, men inte ens de klarar av att hålla två saker isär. Friidrotten har tydligen en egen medial måttstock. Ibland undrar jag om inte sportjournalisterna själva är dopade, för mycket fludder kanske, eftersom att det ofta bara blir pladder*.

Föga förvånande presterar de två cykelälskarna Roberto Vacchi och Anders Adamson på Eurosport den bästa journalistiken om cykling; de undersöker och förklarar regler, granskar hur kontrollerna görs och förklarar skillnader och berättar hur de anser att det borde se ut. Visst det är subjektivt, men vilken journalistik är inte det? Glömde jag att berätta att de inte är journalister?

Samtidigt utvecklar sig Touren till att bli en av de mer spännande loppen på årtionden. Jag har följt loppet i många år och kan inte minnas när den sista etappen faktiskt var betydelsefull. Den som haft den gula ledartröjan tidigare år ska ha minst fått hjärtinfarkt för att missa slutsegern. I år skiljer det trettioen sekunder mellan ettan och trean. Tvåan, Cadel Evans, ligger 23 sekunder efter. Och nu kommer det bästa: Om han kommer i mål först av alla och fyra sekunder före ettan, Alberto Contador, vinner han hela Tour de France. Varför? Jo, en etappsegrare får tjugo bonussekunder! Vad jag ska göra i eftermiddag? Ja gissa.

***

Appropå cykel. I förrgår såg jag en snubbe gå och dra en barnvagn iklädd den snyggaste cykeljacka jag nånsin sett. Undrar om Linton är medlem?

***

Den borgerliga partierna talar alla om att de vill "reformera" arbetsrätten, en del av dem hänvisar till Danmark som nån förebild. Och så här roligt kan det bli då.

***

Kul att vakna med The Jam i huvudet. Det var verkligen inte igår. Låten heter 'Little Boy Soldier' och finns på, i mitt tycke deras bästa skiva, Setting Sons. Här har ni ett nervigt framträdande från 1980 med 'Set The House Ablaze' (från Sound Affects) och 'Little Boy Soldiers'. Frågan är om inte den är mer aktuell idag än när den skrevs.

* Fludder är en benämning på neråtpiller.

Drönartillvaro

"What a liv an bamba yay - it dread - when the two sevens clash
What a liv an bamba yay - when the two sevens clash"

Tillbaka i stan efter fem dar bland mygg, broms, flugor, grodor, kor, huggorm, havsörn plus en uppsjö av andra fåglar och åtta aborrar. De sistnämnda hamnade på grillen. Nu var det inte min förtjänst att vi fick färsk fisk utan min väns son som plockade upp allihop på en halvtimme medans hans far och jag stod var sin sida och blev allt mer avundsjuka eftersom våra kast var fullständigt resultatlösa. Vännen hyr ett torp i närheten av sjön till vänster på bilden. Om det inte regnar är livet där enkelt; ut med båten till nån av öarna för bad och fiske, tillbaks när man känner för det, ungarna lattjar runt med fotbollar, badminton eller i snickarboa, T går och fixar med kåken, jag läser, hjälper till om det kniper, fixar käk, dricker öl. Ungarna blandar hallon och vinbär med snask. Nytt för i år var att T tagit med sig sin Fender Twin Reverb, stratan, en virvel med vispar och en bas. Det blev lite Clash och Ramones för att äldsta sonen har börjat lira lite och gillar dem (vilket vi naturligtvis inte gör, nej då). På en urusel cd-spelare gick Säkert, Culture och Lucinda Williams varma. Kort och gott var det en behaglig tillvaro.

***

Jag fick läsintresset tillbaka lite av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, en bok som jag inte velat läsa eftersom den var så omsnackad och att jag rent generellt har svårt det ämnet. Kanske är det minnet av min morsa och jag inlåsta på toaletten nån gång på 1970-talet som gör att jag inte har nån lust att läsa om karlar som beter sig som svin. Men nu fick jag boken av morsan så den åkte med av bara farten och jorå, den är rätt spännande.

***

Tillbaka i stan och i närheten av nyheter känns som om den förra tillvaron utan nyhetsflödet var skönare. Michael Rasmussen fick sparken av Radobank och Vinokourov bloddopad. Årets Tour börjar dessvärre bli parodisk. Den påminner om friidrotten för några år sen när varje löpare som tog en medalj fick lämna tilbaka den på grund av doping. Med tanke på allt fler avslöjas fattar jag inte riktigt hur man tänker när man accepterar att få ett, eller självmant petar i sig ett, preparat som inte är tillåtet. Kan de inte föreställa sig skammen när de står där med brallorna nere?

***

Knäppast i år: Både jag och T drömde, samma natt, om att korna kom in i trägårn från samma ställe...

..näst knäppast: Jag har byggt en övergång till en kohage.