Kiss Me Deadly

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Igår hade kusinerna från andra sidan Slussen derby. Inte helt otippat blev det boxning också. Tydligen assisterad av vakter och polis. Vad som verkligen hände lär det tvistas om till dödagar. Men helt uppenbart fortsätter element i klackarna att spika på fotbollsfesternas kista. Jag har upplevt den här tillbakagången i läktarkultur på Söderstadion och tycker att den är så förbannat tråkig att jag av bland annat det skälet inte längre går på matcherna. Bajens klack var en gång i tiden Sveriges i särklass bästa och fyndigaste klack. Nu vete fan.

Jag har läst många som ställer sig helt oförstående till varför grabbarna fajtas. Andra kommer med jättelånga sociologiska förklaringsmodeller. Jag är ganska säker på att det handlar om två saker: Du hittar ett gäng som "ställer upp" och kickar. Det senare är inte alls oviktigt. Billy Idol och Tony James beskrev det alldeles på pricken i 'Kiss Me Deadly':

"Another battle was won and lost
Down The Bishops End last night
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run
Spring from the terraces in black and white
Young and old into the fight
Having fun
In South West Six
With violence for a fix
Kiss me, deadly, tonight"

Här hemma Söder om Söder hängde några vilsna gnagarcasuals i tjugoårsåldern utanför min port i solskenet och drack bira. Och det hade jag väl kunnat ha överseende med, men när jag de pissar nedanför min balkong säger jag självfallet ifrån. Mer intressant var att två av hjonen ställer sig vid en parkbänk mellan två höghus och drar varsin lina. Jag menar, hur tänker man då? Som om det ynkliga buskaget som kringgärdar parkbänkarna ska dölja att man tar knark, eller?


***

Förra veckan klurade jag på om jag gillade Duffys hitlåt eller inte. Min tveksamhet bottnar bland annat i en lite för uttänkt paketering. Den här veckans grubbel är av samma slag. The Last Shadow Puppets (skrev puppies först...) är veckans hajp. Men är det inte lite One Step Forward, Two Steps Backward, som Prince Jazzbo toastade i mitten på sjuttiotalet?

Jag ger er båda versionerna, först den jag själv gillar bäst:



Sen den som är på plattan och som mina funderingar egentligen gäller: