Kiss Me Deadly

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Igår hade kusinerna från andra sidan Slussen derby. Inte helt otippat blev det boxning också. Tydligen assisterad av vakter och polis. Vad som verkligen hände lär det tvistas om till dödagar. Men helt uppenbart fortsätter element i klackarna att spika på fotbollsfesternas kista. Jag har upplevt den här tillbakagången i läktarkultur på Söderstadion och tycker att den är så förbannat tråkig att jag av bland annat det skälet inte längre går på matcherna. Bajens klack var en gång i tiden Sveriges i särklass bästa och fyndigaste klack. Nu vete fan.

Jag har läst många som ställer sig helt oförstående till varför grabbarna fajtas. Andra kommer med jättelånga sociologiska förklaringsmodeller. Jag är ganska säker på att det handlar om två saker: Du hittar ett gäng som "ställer upp" och kickar. Det senare är inte alls oviktigt. Billy Idol och Tony James beskrev det alldeles på pricken i 'Kiss Me Deadly':

"Another battle was won and lost
Down The Bishops End last night
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run
Spring from the terraces in black and white
Young and old into the fight
Having fun
In South West Six
With violence for a fix
Kiss me, deadly, tonight"

Här hemma Söder om Söder hängde några vilsna gnagarcasuals i tjugoårsåldern utanför min port i solskenet och drack bira. Och det hade jag väl kunnat ha överseende med, men när jag de pissar nedanför min balkong säger jag självfallet ifrån. Mer intressant var att två av hjonen ställer sig vid en parkbänk mellan två höghus och drar varsin lina. Jag menar, hur tänker man då? Som om det ynkliga buskaget som kringgärdar parkbänkarna ska dölja att man tar knark, eller?


***

Förra veckan klurade jag på om jag gillade Duffys hitlåt eller inte. Min tveksamhet bottnar bland annat i en lite för uttänkt paketering. Den här veckans grubbel är av samma slag. The Last Shadow Puppets (skrev puppies först...) är veckans hajp. Men är det inte lite One Step Forward, Two Steps Backward, som Prince Jazzbo toastade i mitten på sjuttiotalet?

Jag ger er båda versionerna, först den jag själv gillar bäst:



Sen den som är på plattan och som mina funderingar egentligen gäller:

Väntan

"He was sitting taking his piano lessons, we were on half an E
Invested life in medicine, had so much shit going on"

I min väska som står vid dörren ligger Håkan Hellströms senaste platta. Den skulle kunna vara i datorn nu, men det är den som sagt vad inte - utan i väskan. I en och en halv vecka har skivan funnits till försäljning. Av nån anledning har jag inte velat köpa den. En kompis ringde i förra veckan och var alldeles till sig i trasorna; han hade tyckt att 'För sent för edelweiss' var rätt medioker vid en första lyssning, sen hade den växt och växt och till slut var han tvungen att ringa mig och dela med sig av glädjen. Jag vet inte om jag ville vara med och dela hans glädje. I går fick jag plattan av en annan kompis. Jag tog hem den och la den vid stereon. Förträngde den. I morse slängde jag ned den i väskan. Nu ligger plattan alltså där i väskan och undrar varför jag inte sätter på den. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd att bli besviken.

Långhelg

"I’m master skag trendy thought I knew just what to do,

I was only seventeen and I was out screwing the brew"

Bredvid mig står en mugg nybryggd espresso, en halv tumme Jameson i ett brett whiskeyglas och en liten mörk chokladbit. I hörlurarna toastar Mickey Dread. Helgen har börjat. Det har varit lite hektiskt i veckan, en deadline som kröp inpå. Men resultaten av mitt yrkesmässiga amatörfotograferande fick mig att slå frivolter i korridorerna på jobbet häromdan; jag hade tur, inte en gång utan fyra! Något jag har sugit ordentligt på när motgångarna har hopat sig i telefonen.

I morgon väntar en barnförbjuden sillmiddag hemma hos B med en skara vänner som jag träffar på tok för sällan. Vad som ska bli extra roligt är att en vän från Dackefejden -anno 1978- kommer. Vi har blivit "friends" på fejan och har haft mejlkontakt så jag stänkte iväg en fråga om P hade hade lust att komma och äta några sillbitar stillsamt nedsköljda med en eller annan snaps. Det hade hon. Vilket tyder på en hel del mod med tanke på att P egentligen inte känner mig eller de fyra andra herrarna som kommer. Fast hur fel kan det bli när du stoppar in sex personer i en lägenhet vars musikaliska bakgrund är likartad och som fortfarande gör sig gällande på ett eller annat sätt och som förutom musiken när ett hyfsat stort intresse för gröna kritade gräsmattor där 22 människor leker med en boll? Nej, tänkte väl det. Mer oroande är att jag bokat tvättstugan till lördag morgon och att en familjemiddag väntar allt för tidigt på eftermiddagen. Ty middagar hemma hos B plägar bli blöta tillställningar som slutar framför skivspelaren allsångssjungandes till Dylan eller Strummer. Sen slocknar ljuset och B får ett bord till att ställa ölen på.

Mikey Dread Punky Reggae Memorial

"Wages on a Friday,
Spent on a Saturday,
Lend me a fiver,
Won’t do that again,
Oh your trust is not to strong"

Jag pratade med en gammal vapendragare från jag vet inte hur många band. Han var lite chockad för han hade sett här på bloggen att Mikey Dread gick bort häromdan. Han berättade han och hans bror precis diskuterat möjligheterna att få Mikey Dread till Stockholm på ett Punky Reggae Party. Nu kom döden emellan, som den har för vana att göra. Nu ser det i stället ut att bli ett Mikey Dread Memorial Punky Reggae Party den 9 maj på Mosebacke. Mer detaljer kommer senare.

"söderhärmaporna"

"You’re a little smarter than most of us,
You run so fast sometimes it’s hard to see you for dust,
Finding some time for you, it tortures me,
Which way will you go?"

"Tvättstugan. En outsinlig källa till..."

Så långt kom jag igår när jag hade för avsikt att återuppta bloggandet efter en hektisk arbetsvecka. Småbakis och trött som jag var trasslade jag in mig i formuleringskonstens snåriga labyrint. "En outsinlig källa till", sen var det tvärstopp. "Irritation", "ilska" likväl som "bloggande" var ord som jag hade tänkt skulle följa. Men näe, hjärnans synapser ville inte koppla. Proppskåpet hade uppenbarligen brunnit.

I den meningslösa jakten på inspiration hamnade jag hemma hos Staffan. Efter att ha garvat mig igenom hans inlägg insåg jag att dan som bloggare var över. Jag fick en sån formuleringsångest av hans underbara lustmord på The Clash Society, Södermalms musikermaffia, Håkan Waxegård och på Per Persson att resten av dan spenderades framför tv:n goffandes chips i sängen slumrandes till, eh, det har jag glömt. I själva sakfrågan, att Joe Strummer och The Clash nu är satta på konservativa musikaliska piedestaler, har Staffan rätt. Vilket är ganska motbjudande. The Clash var -när det väl begav sig- både nyskapande och förvaltande. För dem var det ingen motsättning att ha Bo Diddley eller Grand Master Flash & the Furious Five som förband. Snarare självklarheter. Våga vara nyfiken! manade de. Våga lämna all musikalisk dogmatism, bejaka all musik som betytt nåt för dig eller nåt nytt sound som får dina fötter att dansa. Ta in det i studion: "Bring me the biggest balalaika!"*

Men i sin iver att bejaka "det nya" förkastar Staffan "söderhärmaporna", vilket förmodligen är ett epitet som inte bara skulle kunna användas på Florence Valentin och Moneybrother, utan även på The View eller vilka som helst som använder en ordinär rocksättning. Men den gode Staffan får problem när han lyfter fram M.I.A och Lethal Bizzle som den nya skapelsens krona. Staffan, vad gör de som på ett avgörande sätt skiljer sig från det U Roy, Grand Master Flash, Beastie Boys, Public Enemy och all Djunglemusiker som kom i början av nittiotalet? Du får ursäkta men jag ser inte det nya och revolutionerande där heller. Jag ser bara en långsam utveckling; den globala byns möjligheter att utveckla lite grann genom korsbefruktning. En loop hämtad från en libanesisk bergssångare till ett juste groove? Men vänta! Det gjorde ju Byrne och Eno redan 1980.

När den gode Staffan skrev följande skrattade jag så att jag kiknade:

"Det är allt annat än ett minne jag vill dela kollektivt med dängfulla pomaderade rockromantiker i rocknrollsvart som tycker att vinylskivor är uppkåtande i nån källare på Söder. Jag har inget gemensamt med de där människorna. Eller rättare sagt: jag VILL inte ha nåt gemensamt med de där människorna."

Nu ska vi se:
"Dängfull" - senast i fredagskväll som spenderades på, jajamensan, Söder, check;
"pomaderad" - inte nu längre, men det får bli ett check eftersom jag troligvis skulle vara det om hårlängden tillät;
"rockromantiker" - dubbelcheck;
"rocknrollsvart" - check;
"vinylskivor uppkåtande" - ny vinylspelare inköptes för två år sen, check;
"källare på Söder" går däremot bort idag. Har dock varit med och drivit klubb här i början på nittiotalet och vänt vax på en del söderkrogar. Fan, det ser ut som om det blir ett check där också.

Staffan, jag tycks nog vara din värsta mardröm personfierad.

***

Dagens lyteskomik hittade jag i Svenskan: Anton "Bevara oss från gatuvåldet" Abele är medarrangör till galan 'Stoppa gatuvåldet' som ska vara idag. I Stadshuset. Med Beatrice Ask. Och Thomas Bodström.

* Joe Strummer om inspelningen av Sandinista!

Hopp

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Jaha, så var jag i mål efter två och en halv veckas intensivt arbete. Jag känner hur tankarna sakta lämnar skallen som om jag hade pyspunka. I kväll ska jag gå på 3v och dricka Urquell. Många. Eller så blir det som det ofta blir efter en längre arbetsperiod; många öl blir tre. Sen ringer sovklockan. Nå det får bli hur det vill, men det är alltid bra att ha en målsättning här i livet. Och i kväll är min att bli full.

Tidigare idag tändes ett hopp, men tycker inte ni också att det känns lite väl tidigt för träd och buskar att knoppas. Som om det bara är en retfull påminnelse, innan vintern slår oss i huvudet med sitt största brännbollsträ.

Öka takten sista kvarten

"I don't want money, I want a thing called happiness"

Jaha så sitter jag här med morgonarbetsångest. Igen. Den tycks alltid komma smygande en vecka innan deadline. Fick alldeles nyss för mig att jag hade glömt en viktig detalj som måste vara med, hjärtat fördubblade omedelbart hastigheten, kastade mig över dummyn såg att jag självklart inte hade glömt vad jag trodde att jag glömt. Och så fortsätter det. Hela tiden. Jag har ganska exakt en vecka på mig att få ihop allting, ändå är jag skitnödig över om jag kommer att få tag på rätt människor. För att inte tappa tempo har jag bokat upp jobb idag och i morgon med. De facto arbetar jag non stop i två och en halv vecka. Ändå oroar jag mig. Allt kan gå snett, inbillar jag mig. Även om jag vet att det inte är sant. Just nu ligger jag bra till. Jag har koll. Trots det är det nåt som gnager. Jag är ockuperad. I mitt huvud går en flerfilig motorväg. I minst två av filerna är det hela tiden jobbrelaterad trafik. Vad som händer i de andra filerna kommer jag inte att minnas nästa måndag. Då kommer jag vara helt tom, dränerad på all energi. Till dess går jag på ett högt vartal. Det innebär exempelvis att jag vaknar av den här låten skränande i huvudet:



Jag misstänker att det är just den här typen av musik som får Staffan att kasta sig över tangentbordet och spotta ur sig 2 000 upprörda tecken om hur allt står still på de brittiska öarna. Men det skiter jag i. Jag gillar både The View och Staffan.

Dagens bloggtips

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.

Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.

God fortsättning

"My minds not perfect
but it's sincere"

Jaha, då var det 2008. Gårdagen var en seg historia. Den startades dock med botgöring. När jag vaknade vid åttatiden på morgonen insåg jag att det krävdes nåt radikalt för att hejda instinkten att spendera resten av dagen mellan säng och toalett. På med kläderna och ut genom dörren. Sen gick jag i blötsnöfallet ända tills att jag kände mig någorlunda som en människa. Det tog lite mer än en timme. Promenaden avslutades i en affär handlandes ingredienserna till Nigella Lawsons chorizo- och böngryta. En suverän bakisanrättning som jag varmt kan rekommendera.* Resten av dagen behöver jag inte orda om, vare sig jag eller dottern hade lust att göra nåt särskilt.

Trots gårdagens tillstånd var nyårsafton lugn. Vi var sju vuxna och fem barn som samlats hemma hos min gamle vapendragare T. Entrecoten med portvinssås blev utsökt. Till kaffet lirade vi varsin låt för varandra; låten som betytt mest under året, gammal eller ny spelar ingen roll. Låtvalet ska motiveras, vilket alltid är lika underhållande att lyssna till. Mitt val blev Hurricane eftersom den hjälpte mig tillbaka i våras.

Ni får ursäkta mig om det blir lite sporadiskt med inläggen den närmsta tiden, jag kommer att ha grymt mycket att göra.

* Hacka upp och bryn en en charlottenlök tillsammans med en vitlöksklyfta i olja med paprikapulver. Hacka upp två chorizokorvar och stek tillsammans löken. Släng i ett lagerblad. Tillsätt en skvätt rödtjut och låt koka i ett par minuter. Tillsätt lite passerade tomater och en burk svarta bönor, koka i ytterligare några minuter. Ät.

Gott nytt år

"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"

Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.

Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.

HELP!

"Superstar tradesman stand at the bar
Get a trade son, you will go far you have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played beforeand it never will
Never been played beforeand it never will"

Jag fastnade framför ZTV igår. Det var en video där: Hästpojkens 'Shane MacGowen'. Jag är på väg att bli knäpp. Refrängen har jag -precis som han sjunger- helt klart hört förut. Men vem eller vilka har gjort den? Kan det vara Stiff Little Fingers? Hursomhelst får jag frasen "Goin Nowhere" i huvudet men kan inte placera den. Kan du?

Det ser mörkt ut

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self"

Jag måste erkänna att jag blundar, jo för det mesta gör jag nog det. Jag ser och läser rubrikerna, förstår innebörden, så är det faktiskt, jag gör mindre justeringar i mitt liv, men läser inte in mig på ämnet, trots att det nog handlar om vår överlevnad. Jag är nog som du. Klimatfrågan skrämmer skiten ur oss, samtidigt är vi så bekväma att vi inte gärna ändrar vår livsstil allt för mycket. Vi hoppas på att nån annan ska ta itu med frågan. Sorry, men det kommer aldrig att hända. Åtminstone så länge vi, du och jag också, sätter igång och protesterar på allvar. Visst det är skithäftigt att se Greenpeace aktioner på tv, men Greenpeace och deras aktioner kommer aldrig själva att förändra något. Att se aktionerna på tv kan möjligen få oss att slänga in en hundring på deras konto, inte mer, sen fortsätter vi vår ökenvandring med ett något lättare samvete. När det som verkligen behövs och som kanske skulle förändra något nu är gigantisk folklig resning, i hela västvärlden, som unisont säger: Stop! In The Name Of Love. Men här kommer det riktigt trista; en sån resning kommer inte att ske.

Med det sagt ska man inte skita i det personliga ansvaret.

Pete levererar

"What use am I to anyone?
Fucked, forlorn, frozen,
Beneath the summer
Don’t sing along"

Skriva nåt om landskampen? Näe, skulle inte tro det. Sånt är slöseri med bokstäver. Det är i såna här stunder jag är glad över att jag inte är sportjournalist. Förstå att behöva uppfinna ett helt nytt språk och alfabet. Egentligen är det samma sak när ens lag vinner, hur klär du det ord utan att känslan förtas?

Jag så matchen hemma hos Marathonmannen. B lagade pasta med kyckling och bacon med en av sina patenterade sallader till. De roliga med B:s sallader är att de är så goda att jag alltid käkar minst lika mycket av grönfodret som av det den serveras till. Jag släpade med mig en kasse pilsner och nu blir det reklamfilm:

Jaha, så har de gjort det i år igen. Oppigårds bryggeri fortsätter att imponera stort. Det var elakt att börja med deras Winter Ale. Brakspear Oxford Gold (som har en humla på kapsylen) funkade någorlunda direkt efter Oppigårds, men att sitta med fyra Starobrno efter det var bara löjligt. Aldrig tidigare har en tjeckisk öl smakat så metalliskt och så illa.

Som vanligt när B och jag träffas var det mycket snack om musik och eftersom Marathonmannen ville ha lite tips på ny musik snackade vi en del om musikåret. Att det på nåt sätt började med Jamie T och slutade med Kate Nash var B och jag överens om. Sen var det dags för kanintricket:

- Har du hört The View?

- Näe, jag tror inte det.

- Ok, vänta så ska du få höra, säger jag och surfar in på deras hemsida genom tv:n. Efter ett par låtar är B lika såld som jag visste att han skulle bli.

Sen kom vi in på Babyshambles i allmänhet och Pete i synnerhet. Både B och jag är grymt imponerade av senaste låten Delivery, som B anser har klara Kinks-kopplingar utan att den för den skull plagierar, snarare tar traditionen och skruvar till den efter Petes huvud. Döm själva:

Snuvigt

"You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over"

Förkyld. Eftersom dottern har gått och gnolat på Sean Kingstons låt har den fastnat i systemet. Det är en sån låt. Ni vet de där som fastnar som tuggummi oavsett om man gillar låten eller inte. I det här fallet tycker jag väl att den är ok.

***

Jag orkar inte skriva nåt klokt idag. Men det är fredag och på fredagar behöver man musik. Därför lägger jag upp lite låtar som snurrat runt i min värld de senaste veckorna.

Lykke Li, Little Bit. Ett stycke oemotståndlig pop.



Kate Nash, Foundations. Still love her.



The Madness, Nightboat To Cairo. Det svänger katten!



Bobby D, Like A Rolling Stone. "Play It Fucking Loud".



The View, The Don. Brittiskt så det förslår. Vi har hört svänget förr. Men det gör inget, de här spolingarna svänger alldeles utmärkt.



Såja, nu är det dags för sängen igen.

Frid.

Free Money

"My minds not perfect but it's sincere
You'd be amazed at what you can achieve in a year"

Vad sa Fredrik till Hu egentligen? Eller rättare sagt; hur sa han det? Det är ju inte utan att man undrar med tanke på vilket fint guldkantat avtal som Ericson skrev på. Nej då, jag är inte ogin, jag tror säkert att Ericsons nätverksutrustning är väl lämpad till att bygga upp mobilnät både här och där. Men med tanke på att Hu och Fredrik gled omkring som de bästa vänner i flera dar kan man ju undra. För nog hörde jag väl att Fredrik sa att han skulle kritisera Kinas brist på mänskliga rättigheter, eller jag kanske hörde fel. Han kanske sa att han ville diskutera hur Sverige har löst frågan. Att vi har lite röstande vart fjärde år; fria dagstidningar som värnar om yttrandefriheten och oberoende tv-kanaler som fanbärare av det fria ordet. Fast nog hade ett uttalande i frågan varit värt att ta, eller åtminstone en kommentar. För vad han sa till DN säger ju faktiskt inte så mycket om vad som händer i Kina.

En stilla bön

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"

På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.

För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.

Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.

En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.

Kallsvett

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Jag vaknade av en knäpp mardröm: Jag hade begett mig ut för att ta några öl med en borttappad vän. Dottern hade jag lämnat på, ja jag vet inte riktigt vad det var, ett konditori kanske. Det blev några öl och det vart senare än vad det skulle. Tog tunnelbanan hem. Då kliver det på några handbollssupportrar till Switte. En av dem är en gapig och otrevlig gubbe som jag ber hålla käften, vilket eländet inte gör. Jaha, då tar självklart mitt alias, mr Rättrådig, över och lyfter helt sonika ut gaphalsen från tricken bär ner honom till spärrarna. Gubbfan trilskas och skriker varpå jag tar en pärm och stoppar in i käften på honom. Då blev han tyst. Försök själv att skrika med en pärm i munnen. Efter fullbordat värv kommer jag att tänka på dottern. Samvetet hugger till och skriker rakt ut. Jag springer upp för trapporna till tunnelbanan, men den har gått. Helvete, min mobil, min ryggsäck med prylar var ju kvar i vagnen. Och var fan lämnade jag min dotter?

Då vaknade jag. Klockan var halv sex. The View, drog igång på jukeboxen, jag tassade in till dottern för att försäkra mig om att hon låg i sin säng. Klart hon gjorde.

***

Det glädjer mig att se att fler har antagit utmaningen 'Sju låtar som förändrade mitt liv'. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna hitta just sju låtar som förändrat deras värld. Men jag tror att alla kan trolla fram en eller par som faktiskt rubbade synen på livet och knuffade iväg det åt ett lite annorlunda håll.

Vidga dina vyer

"And you should bear that in mind tonight, bear that in mind
Yeah, you should bear that in mind tonight, bear that in mind
And you can pour your heart out but her reasoning will block
Owt you send her after nine o' clock"

En morgon till med spolingarna från Sheffield. Jag försökte faktiskt bluffa mig själv i morse. När jag vaknade första gången vid femtiden med 'Fake Tales From San Francisco' i huvudet tänkte jag att: -Näh, nu vill jag höra Lucinda i stället. Pressade bort spolingarna genom att tänka på 'Concrete and Barbwire' och somnade om. Men inte blev det Lucinda när jag vaknade en timme senare inte. Nix. Tror ni inte spolingarna smet in bakvägen och hittade en vrå i skallen där de kunde stå och larma 'The View from the Afternoon'. Som sagt, vissa saker kan man inte styra över.

Apropå vyer, vill jag tipsa om The Views hemsida. Juste musik att ha som bakgrund medan man sitter vid datorn och jobbar.