Too Much Monkey Business

"Va e're som stinker så jävligt"

Det finns de som hävdar att privatiseringar inom vården ökar effektiviseringen. Och det kan säkert ha sin riktighet när det gäller mindre vårdinrättningar. Samtidigt är det minst sagt märkligt att de chefer som ena dan uppenbarligen inte klarade av att effektivisera, nästa dag klarar av det, då stålarna landar i egen ficka. I dag skriver Svenskan om ett minst sagt hårresande exempel, Maria beroendecentrum som förra året hade en aktieutdelning på 84 miljoner kronor. Vd, Lotta Ormarken, säger:

- Vi går med vinst för att vi slimmat organisationen och har en hängiven personal.

Jag tror säkert att de har en hängiven personal. Men det är inte utan att jag frågar mig hur en verksamhet av Maria beroendecentrums slag kan slimmas ned med 84 miljoner. Jag får inte ihop det. Att ett företag som dem på årsbasis kan göra en vinst på 84 miljoner inom vården är faktiskt hårresande. Det handlar trots allt om pengar som du och jag har betalat in via skatt.

Av och till kommer rapporter om hur svårt det är för missbrukare att kunna komma in på vårdinrättningar. De långa kötiderna leder inte sällan till att det är för sent. För att uttrycka saken bildligt: Missbrukaren dog i väntrummet. Hur många fler vårdplatser skulle 84 miljoner kunna ge?

Dessvärre är inte Maria beroendecentrum det enda företaget inom missbruksvården som gör mångmiljonvinster. Jag tror inte ett dugg på att den vård som erbjuds idag är den kostnadseffektivaste eller ens den bästa. Jag tror att missbruksvården behöver en ordentlig genomsyn och därefter ett nationellt program som sätter missbrukar intressen i centrum och inte vårdbolagens.

Sist jag såg min gamle kompis J satt han fortfarande väntrummet. Kanske sitter han där än. Kanske ligger han på Södra kyrkogården.

***

Förresten, är det nån som vet om SJ har gått i konkurs? Jag menar, det har nu gått sex dagar sen jag ställde en fråga via deras webbformulär första gången. I måndags ställde jag samma fråga en gång till. Det enda som har hänt hittills är att jag har fått deras autosvar om att de mottagit frågan. Min fråga gällde hur många cyklar de kommer att acceptera på avgången till Uppsala från Stockholm klockan 07.11, då starten på på välgörenhetsloppet Ride of Hope går klockan 09.00 på söndag morgon. Nu sitter jag inte i skiten, jag har fixat skjuts. Men trots det är jag nyfiken på vad jag får för svar och framför allt NÄR SJ kommer att leverera ett svar. Vad tror du?

SJ, SJ gamle vän konstigt att du lever än

Det går inte. Jag kan inte avhålla mig från att fortsätta raljera över SJ som ett döende serviceföretag. Det har nu gått 24 timmar sedan min påminnelse om min resefråga. 96 timmar sedan jag skickade frågan första gången. Fortfarande inget annat svar än att de har tagit emot mitt ärende. Björn Rosenberg trampade i klaveret genom att säga att Norge var den sista sovjetstaten när han trodde att bandspelaren var avstängd. Jag vet inte om han hade rätt. Däremot börjar jag misstänka att SJ, trots sina fåfänga och alltigenom urusla försök att leka privat kommunikationsföretag, nog är det sista sovjetföretaget. För att göra komiken total sitter den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn ordförande för styrelsen. Det kan förvisso förklara bristande miljöhänsyn och en del tossigheter när det gäller att planera en resa med tåg från plats a till plats b i dessa avregleringarnas tidevarv. Men kommunikation brukar ju moderaterna vara rätt bra på. Även om den är enkelspårig. När det gäller SJ tycks den numera vara totalt obefintlig.

***

Förresten är det nån som vet var man köper en vanlig mobiltelefon, ni vet en sån man pratar och sms:ar i, utan en massa andra onödiga saker som video, kamera, dator, gps, fotboja, wap, swat, nhl och allt vad de nu innehåller. Min alldeles helt vanliga, fast i butikerna högst ovanliga, mobil gick nämligen sönder i går när jag gjorde en liten vurpa på cykeln.

UPPDATERING:

Tänka sig! Jag hittade en vanlig mobil. På Clas Ohlson. För 398 pengar.

Privatiseringsfundamentalister

"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"

På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.

***

Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.

Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.

Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.

***

Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.

Off Topic Pt. 3

Ibland kommer det små små nyheter som är värda lite extra uppmärksamhet även om de inte förvånar. Men att några måste fortsätta den utstakade vägen handlar inte om vetenskap, utan om tro.

***

Det här blev inlägg 100. Det var ju inte meningen. Inlägg 100 skulle presentera hela listan. Men då får det bli inlägg 101...

..hmm the 101'ers. Vilken ödets nyck.