"My girls mad at me
Been on the telephone for an hour
We hardly said a word
I tried and tried but I could not be heard"
Ok, i diskussionen om huruvida Lokko censurerade Lessing eller ej kan man konstatera att det finns, minst, tre texter utifrån samma situation eller huvudartikel. I papperstidningen, finns den berömda svordomen med. I den artikel som toppade ettan på nätupplagan fanns den inte med. När diskussionens vågor börjar svalla på min kommentarstråd, letar jag lite till i Svenskans nättidning och hittar en annan artikel och där fanns svordomen med, översatt, vilket den inte var i papperstidningen.
Jag kan bara förhålla mig till de saker jag läser, inget annat. Jag läste artikeln som toppade nätupplagan. Och utifrån den var rubriken befogad. Eftersom att det var huvudnyheten. Om det nu är en redigerare som slaktat texter utan större känsla för sak och person är det bara att beklaga. Självfallet bör Lokko ha en ursäkt, av sin arbetsgivare. Inte av mig.
***
Manu Chao lirade på Hovet igår och jag var där. Det svängde väl rätt rejält ibland. Jo, jag dansade. Men det blev till slut väldigt tjatigt. Tyvärr använder bandet sig av endast tre växlar: Oipunk, reggaegung och reggaegitarrkomp. Nämen förlåt, det var ett stänk salsa och en liten rumba också, båda med oipunk i sig. Det blir på tok för trist under två timmar. Kvällen avslutades på Imperiet i skatteskrapan.
Visar inlägg med etikett Manu Chao. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Manu Chao. Visa alla inlägg
måndag 15 oktober 2007
söndag 14 oktober 2007
Sunday Morning
"And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"
Jag måste ha fått virus i hårddisken. Två damer på två dar. Inget testosteron som gapar och skriker när jag ligger där på kudden. Kate Nashs och Regina Spektors låtar skjöljer ur mig från bingen. Ingen otrevlig upplevelse alls. När vaknade jag senast till musik skapad av en kvinna? Ah, nu vet jag! Det var tack och lov inte så länge sen; det var förra söndagen då the Supremes sparkade upp mig ur sängen. Anar jag ett mönster? Är det så att om jag är ledig, utan en massa krav på mig, då tar kvinnorna över? Då ser de chansen att få fritt spelrum utan att en massa ovidkommande krav tar överhanden? Då måste jag bli ledig oftare.
***
I kväll lirar Manu Chao på Hovet och jag ska dit. Sist jag var där och såg ett band var nog 1984 då Joe Strummer och Paul Simonon trodde att The Clash var nåt som skulle funka utan Mick Jones och Topper Headon. Det var löjligt. Jag och min dåvarande gitarrist gick ut och käkade korv under Complete Control. Så plågsamt var det.
Vi får se vad kvällen ger. Risken är väl stor att man blir lite svettig.
På Springsteen 1980 hoppade jag sönder en stol.
På The Clash 1981 räddade ett skinhead livet på mig när jag låg längst ned under stor hög med människor samtidigt som jag hade en stol tryckt mot halsen. Precis när det svartnade känner jag hur trycket lättar och hur en arm sliter upp mig från golvet. Helt plötsligt står jag på en stol med en skinnskalle som håller armen om mig. En minst sagt bisarr känsla infinner sig. Jag står där i nån låt utan att kunna koncentrera mig på nånting. Tackar för hjälpen, hasplar ur mig nån ursäkt och går därifrån. Jag har många gånger under mitt liv tänkt på den där händelsen. Och är det en enda människa på den här jorden som jag skulle vilja bjuda på en öl är det den där killen som räddade livet på mig. Det skulle kännas bra.
***
Men innan kvällens begivenheter ska den Svarte springaren vädras. Var Marathonmannen och jag ska ta vägen idag har vi inte bestämt än. Men det löser sig. Antingen blir det pizzerian i Ösmo eller krogen i Västerhaninge som får besök.
UPPDATERING: Vi skiter nog i Ösmo och Västerhaninge, det blir nog Åsens krog som får ett besök efter turen.
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"
Jag måste ha fått virus i hårddisken. Två damer på två dar. Inget testosteron som gapar och skriker när jag ligger där på kudden. Kate Nashs och Regina Spektors låtar skjöljer ur mig från bingen. Ingen otrevlig upplevelse alls. När vaknade jag senast till musik skapad av en kvinna? Ah, nu vet jag! Det var tack och lov inte så länge sen; det var förra söndagen då the Supremes sparkade upp mig ur sängen. Anar jag ett mönster? Är det så att om jag är ledig, utan en massa krav på mig, då tar kvinnorna över? Då ser de chansen att få fritt spelrum utan att en massa ovidkommande krav tar överhanden? Då måste jag bli ledig oftare.
***
I kväll lirar Manu Chao på Hovet och jag ska dit. Sist jag var där och såg ett band var nog 1984 då Joe Strummer och Paul Simonon trodde att The Clash var nåt som skulle funka utan Mick Jones och Topper Headon. Det var löjligt. Jag och min dåvarande gitarrist gick ut och käkade korv under Complete Control. Så plågsamt var det.
Vi får se vad kvällen ger. Risken är väl stor att man blir lite svettig.
På Springsteen 1980 hoppade jag sönder en stol.
På The Clash 1981 räddade ett skinhead livet på mig när jag låg längst ned under stor hög med människor samtidigt som jag hade en stol tryckt mot halsen. Precis när det svartnade känner jag hur trycket lättar och hur en arm sliter upp mig från golvet. Helt plötsligt står jag på en stol med en skinnskalle som håller armen om mig. En minst sagt bisarr känsla infinner sig. Jag står där i nån låt utan att kunna koncentrera mig på nånting. Tackar för hjälpen, hasplar ur mig nån ursäkt och går därifrån. Jag har många gånger under mitt liv tänkt på den där händelsen. Och är det en enda människa på den här jorden som jag skulle vilja bjuda på en öl är det den där killen som räddade livet på mig. Det skulle kännas bra.
***
Men innan kvällens begivenheter ska den Svarte springaren vädras. Var Marathonmannen och jag ska ta vägen idag har vi inte bestämt än. Men det löser sig. Antingen blir det pizzerian i Ösmo eller krogen i Västerhaninge som får besök.
UPPDATERING: Vi skiter nog i Ösmo och Västerhaninge, det blir nog Åsens krog som får ett besök efter turen.
torsdag 4 oktober 2007
Sju plattor jag inte vill leva utan
“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”
Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:
1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.
2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:
“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”
Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.
3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.
4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.
5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.
6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.
7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.
Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.
Vilka är dina sju plattor?
lördag 29 september 2007
I min trädgård, del två
"In my garden, there are the post office, y'a my buddies, the cashier of the Felix Potain,
In my garden, there is my dog, there is its niche, there is its wine,
In my garden, there are the julots not-cores, y'a factories, y'a of the dustbins,
y'a the swindlers of the street of Courcelle"*
Jim Carrol och John Lydon. Den ene amerikan från New York, poet och musiker, den andre andre irländare från London, oljudssammansättare, vad kan dessa herrar ha gemensamt? Jo, båda gick i katolska skolor och hatade varenda minut av det. Varför? Konformiteten, tvånget att underkasta sig dogmerna, nunnornas och lärarnas sadism, den intellektuella öknen som dessa skolors läror stod för.
Ah, men vi lever inte på 1960-talet kan säkert någon kristen friskoleentusiast invända. Det är förbjudet att spöa ungar. Det är förvisso sant. Vi lever på 2000-talet och vi vet att psykisk tortyr är effektivare än fysisk. Och i många kristna samfund är fortfarande synden är bärande del av tron. Enligt deras tro är vi människor av naturen syndfulla. Tvingar vi våra barn att tro att de hamnar i helvetet om de onanerar så kanske de låter bli (säkert). Lever de efter den rätta läran - skuldtyngda, eftersom ingen klarar av det - så kommer de till himlen snabbare än det går att säga Satan. Lena Ringqvist berättar här om sin uppväxt i ett frireligiöst hem (tack Jah för länken). Hon är idag tacksam för att det inte fanns några friskolor när hon var barn.
När tron blir en dogm, det vill säga att trons lagar står över samhällets lagar, kan Riksdagen klubba vilka lagar och förordningar de vill. Den nationella skolplanen är inte värd mer än pappret som du skriver ut den på. En sekts friskola förblir en sekts friskola och de, i förhand annonserade, kontroller som görs kommer inte att påvisa några fel och brister i undervisning. Varför skulle den göra det? De är inte idioter som agar barn eller lär dem att tron på att Gud skapade världen på sju dagar faktiskt är en överordnad lära framför vetenskapen när det företas en inspektion. Men är du dogmatiskt troende kan det stå vad som helst i de läroböcker som eleverna måste tillgodogöra sig enligt läroplanen, Bibelns ord väger tyngre. Så är det bara.
"They're there to humiliate you and browbeat you. Believe it or not, there's people who are trying to bring that back into the schools again, to restore law and order to future societies!"**
* Babelfishöversättningen av Manu Chaos Le Petit Jardin är kanske inte helt klockren, men rolig är den.
** John Lydon, Rotten (No Irish, No Blacks, No Dogs).
In my garden, there is my dog, there is its niche, there is its wine,
In my garden, there are the julots not-cores, y'a factories, y'a of the dustbins,
y'a the swindlers of the street of Courcelle"*
Jim Carrol och John Lydon. Den ene amerikan från New York, poet och musiker, den andre andre irländare från London, oljudssammansättare, vad kan dessa herrar ha gemensamt? Jo, båda gick i katolska skolor och hatade varenda minut av det. Varför? Konformiteten, tvånget att underkasta sig dogmerna, nunnornas och lärarnas sadism, den intellektuella öknen som dessa skolors läror stod för.
Ah, men vi lever inte på 1960-talet kan säkert någon kristen friskoleentusiast invända. Det är förbjudet att spöa ungar. Det är förvisso sant. Vi lever på 2000-talet och vi vet att psykisk tortyr är effektivare än fysisk. Och i många kristna samfund är fortfarande synden är bärande del av tron. Enligt deras tro är vi människor av naturen syndfulla. Tvingar vi våra barn att tro att de hamnar i helvetet om de onanerar så kanske de låter bli (säkert). Lever de efter den rätta läran - skuldtyngda, eftersom ingen klarar av det - så kommer de till himlen snabbare än det går att säga Satan. Lena Ringqvist berättar här om sin uppväxt i ett frireligiöst hem (tack Jah för länken). Hon är idag tacksam för att det inte fanns några friskolor när hon var barn.
När tron blir en dogm, det vill säga att trons lagar står över samhällets lagar, kan Riksdagen klubba vilka lagar och förordningar de vill. Den nationella skolplanen är inte värd mer än pappret som du skriver ut den på. En sekts friskola förblir en sekts friskola och de, i förhand annonserade, kontroller som görs kommer inte att påvisa några fel och brister i undervisning. Varför skulle den göra det? De är inte idioter som agar barn eller lär dem att tron på att Gud skapade världen på sju dagar faktiskt är en överordnad lära framför vetenskapen när det företas en inspektion. Men är du dogmatiskt troende kan det stå vad som helst i de läroböcker som eleverna måste tillgodogöra sig enligt läroplanen, Bibelns ord väger tyngre. Så är det bara.
"They're there to humiliate you and browbeat you. Believe it or not, there's people who are trying to bring that back into the schools again, to restore law and order to future societies!"**
* Babelfishöversättningen av Manu Chaos Le Petit Jardin är kanske inte helt klockren, men rolig är den.
** John Lydon, Rotten (No Irish, No Blacks, No Dogs).
torsdag 27 september 2007
I min trädgård
"Dans mon jardin, il y a la poste, y'a mes copains, la caissière du Félix Potain,
Dans mon jardin, il y a mon chien, il y a sa niche, il y a son vin,
Dans mon jardin, il y a les julots des pas-noyaux , y'a des usines, y'a des poubelles, y'a les escrocs de la rue de Courcelle"
- Det kommer alltid att finnas hat i engelsmännen eftersom det är en nation av hat. Det är problemet med arbetarklassen runt hela jorden. De sporrar alltid hatet mot dem som är längre ner på skalan, hellre än att ge sig på den förbannade pulsådern på över- och medelklassjävlarna som håller dem nere från början. Vi var det irländska slöddret. Men det är kul att var slödder också. Orden är John Lydons och kommer från självbiografin Rotten (No Irish, No Blacks, No Dogs).
Kanske är Sverige också på väg att bli en 'en nation av hat' när samhällskontraktet mellan överhet och arbetarklass urholkas allt mer. Det är inget som började för ett år sedan bara för att Fredrik af Täby lyckades bli statsminister. Nej, samhällskontraktet har rivits bit för bit under och efter krisåren på 1990-talet. När människor sparkades från sina jobb för att sedan komma att göra dem igen i nåt arbetslöshetsprojekt, men till a-kassestålar. När bekämpandet av inflation blev viktigare än bekämpandet av arbetslöshet. När man inte längre hade råd att gå till tandläkaren och klasstillhörigheten gapade ur käften på en. I senaste valet i Landskrona blev islamofoberna i sd kommunens tredje största parti. Varför? Jo, för att samhällskontraktet är brutet och det skamlösa roffandet har blivit legitimt. Bilderna från Stureplan och den pågående snobbfesten stannar inte vid Stureplan, de finns på nätet och i kvällspressen. Vad skapar det? Hat. Vad Fredrik gör nu är att han river resterna av kontraktet. Innebörden kommer att bli än tydligare i nästa val; jag tror dessvärre att bara sd själva är förmögna att slarva bort att bli invalda i Sveriges riksdag.
I Hässelby Gård, Rågsved, Hammarkullen, Ronna och allt vad områdena heter runt om i landet är man inte pantade, man känner det groende hatet och man ser vad de där uppe kan unna sig. Dygnet runt. Den som föraktas kommer till sist att leva upp till föraktet. Nåt kul måste man ju ha.
Dans mon jardin, il y a mon chien, il y a sa niche, il y a son vin,
Dans mon jardin, il y a les julots des pas-noyaux , y'a des usines, y'a des poubelles, y'a les escrocs de la rue de Courcelle"
- Det kommer alltid att finnas hat i engelsmännen eftersom det är en nation av hat. Det är problemet med arbetarklassen runt hela jorden. De sporrar alltid hatet mot dem som är längre ner på skalan, hellre än att ge sig på den förbannade pulsådern på över- och medelklassjävlarna som håller dem nere från början. Vi var det irländska slöddret. Men det är kul att var slödder också. Orden är John Lydons och kommer från självbiografin Rotten (No Irish, No Blacks, No Dogs).
Kanske är Sverige också på väg att bli en 'en nation av hat' när samhällskontraktet mellan överhet och arbetarklass urholkas allt mer. Det är inget som började för ett år sedan bara för att Fredrik af Täby lyckades bli statsminister. Nej, samhällskontraktet har rivits bit för bit under och efter krisåren på 1990-talet. När människor sparkades från sina jobb för att sedan komma att göra dem igen i nåt arbetslöshetsprojekt, men till a-kassestålar. När bekämpandet av inflation blev viktigare än bekämpandet av arbetslöshet. När man inte längre hade råd att gå till tandläkaren och klasstillhörigheten gapade ur käften på en. I senaste valet i Landskrona blev islamofoberna i sd kommunens tredje största parti. Varför? Jo, för att samhällskontraktet är brutet och det skamlösa roffandet har blivit legitimt. Bilderna från Stureplan och den pågående snobbfesten stannar inte vid Stureplan, de finns på nätet och i kvällspressen. Vad skapar det? Hat. Vad Fredrik gör nu är att han river resterna av kontraktet. Innebörden kommer att bli än tydligare i nästa val; jag tror dessvärre att bara sd själva är förmögna att slarva bort att bli invalda i Sveriges riksdag.
I Hässelby Gård, Rågsved, Hammarkullen, Ronna och allt vad områdena heter runt om i landet är man inte pantade, man känner det groende hatet och man ser vad de där uppe kan unna sig. Dygnet runt. Den som föraktas kommer till sist att leva upp till föraktet. Nåt kul måste man ju ha.
tisdag 25 september 2007
Esperanza
"Boulevard Brune il est minuit.
Elle était blonde et si jolie
Comme si la brume s'était posée
Sur mon regard"
I morse var jag nattklubbsägare. Inte en gång utan två. Det var ett rätt litet och schabbigt ställe jag förestod. Jag satt på en liten scen och lirade bastonerna på ett elpiano, nån dam lirade resten. Först var det jazz, sen vaknade jag, kollade klockan, somnade om och hamnade på scenen igen och lirade nåt souligare. Det var inte många gäster och de som var där brydde sig inte om att det lät för illa. Det är inte ofta man återvänder till samma plats och samma dröm, men i morse var det så. Kanske berodde det på att jag såg slutet på Upp till kamp i går kväll.
Upp till kamp ja. Vad som var fint skildrat i slutavsnittet var hur familjelivet nöter ned de alternativa och rebelliska levnadssättet. Hur idealen krockar med vardag och ansvar. Att det man har att sätta emot den fullständiga försoffningen är vardagssolidariteten mellan vänner och familj. Visst det var på gränsen att bli smetigt. Ett par pistolskott löste dock den saken - lite för - elegant. Men jag sympatiserar med tanken och tror faktiskt att det är just i vardagen man som människa kan göra den största politiska skillnaden. Det handlar om ett slags vardagsmod; att våga ta ansvar för lite mer än sig själv. Det vill säga våga engagera sig. Eller som Manu Chao sa i en intervju:
–Man kan välja cynism, men det är inte särskilt modigt. Eller nihilism, men det är inte min livsfilosofi. Så vad är kvar? Hoppet, esperanza.
***
Om de dumma spelar oavgjort eller torskar sina matcher och Bajen vinner sina...
***
Och nu dagens väderprognos: En liten men enträgen sol lyser från Söder igenom stockholmsdiset till irritation för känsliga derbyögon.
Elle était blonde et si jolie
Comme si la brume s'était posée
Sur mon regard"
I morse var jag nattklubbsägare. Inte en gång utan två. Det var ett rätt litet och schabbigt ställe jag förestod. Jag satt på en liten scen och lirade bastonerna på ett elpiano, nån dam lirade resten. Först var det jazz, sen vaknade jag, kollade klockan, somnade om och hamnade på scenen igen och lirade nåt souligare. Det var inte många gäster och de som var där brydde sig inte om att det lät för illa. Det är inte ofta man återvänder till samma plats och samma dröm, men i morse var det så. Kanske berodde det på att jag såg slutet på Upp till kamp i går kväll.
Upp till kamp ja. Vad som var fint skildrat i slutavsnittet var hur familjelivet nöter ned de alternativa och rebelliska levnadssättet. Hur idealen krockar med vardag och ansvar. Att det man har att sätta emot den fullständiga försoffningen är vardagssolidariteten mellan vänner och familj. Visst det var på gränsen att bli smetigt. Ett par pistolskott löste dock den saken - lite för - elegant. Men jag sympatiserar med tanken och tror faktiskt att det är just i vardagen man som människa kan göra den största politiska skillnaden. Det handlar om ett slags vardagsmod; att våga ta ansvar för lite mer än sig själv. Det vill säga våga engagera sig. Eller som Manu Chao sa i en intervju:
–Man kan välja cynism, men det är inte särskilt modigt. Eller nihilism, men det är inte min livsfilosofi. Så vad är kvar? Hoppet, esperanza.
***
Om de dumma spelar oavgjort eller torskar sina matcher och Bajen vinner sina...
***
Och nu dagens väderprognos: En liten men enträgen sol lyser från Söder igenom stockholmsdiset till irritation för känsliga derbyögon.
onsdag 12 september 2007
Skivan som försvann
"C'est la vie, c'est la vie,C'est la vie d'aujourd'hui,
C'est la Valse à sale temps,
Qui vous lâche qui vous prend"
Medans ni andra har fullt upp med att lyssna in er på Manu Chaos senaste platta, har jag fullt upp med plattan som försvann. Eller var jag bara så självupptagen att jag inte ens märkte att Manu Chao släppte en platta 2004. Jag tror inte det. Jag tror att det är som vanligt: Finns det inte en enda låt på engelska vet inte popårockjournalisterna hur de ska förhålla sig till det de hör, "vem vet de kanske sjunger nåt riktigt tokigt som det vore pinsamt att ertappas nynnandes på". Hursomhelst är Siberie m'etait contéee på franska och det vet ju alla att rock och fransmän inte går ihop, eller? Men vänta nu, spelade inte Manu Chao i nåt band som hette Mano Negra? Och fanns det inte ett annat svänggäng som hette Les Négresses Vertes? Jo det gjorde det ju. Och på Siberie m'etait contéee sjunger Manu en låt tillägnad sångaren i de Gröna negresserna, 'Helno est mort'. Det är en vacker hyllning till hans gamle vän Helno som dog av en överdos horse.
Så medan ni andra fördjupar er i samtiden tar jag ett steg tillbaka och njuter av dåtiden. För Siberie m'etait contéee är riktigt jävla bra.
måndag 10 september 2007
Junkie Slip
Bienvenida a Tijuana
Bienvenida mi amor
De noche a la mañana
Bienvenido a Tijuana...
Är du knarkare får du skylla dig själv, det är väl den enda rimliga tolkningen av flera landstings bristande vård för narkomaner. En annan mer trolig förklaring är väl nån form av perverterad spariver som bottnar i att många med drogproblem återfaller och "eftersom att de gör det är det väl ingen idé att lägga ut några stålar på dem". Att sen den totala samhällskostnaden alltid blir dyrare om man inte gör nåt åt ett problem kommer sig av att varje myndighet sin egen plånbok närmst. Väl fungerande samarbeten mellan kommun och landsting är dessvärre ett undantag än en regel. Kostnader bollas som heta potatisar mellan olika enheter och ingen vill sitta med Svarte Petter på slutet. Under tiden begår narkomanen x antal brott som kostar samhället hundratusentals kronor. Så länge det inte finns en enhetlig syn på samhällsekonomin som en storhet kommer nog dessvärre de här rapporterna att avlösa varandra. Och under tiden får knarkarna skylla sig själva och ägna sig åt lite självsanering. Det vill säga dö.
Bienvenida mi amor
De noche a la mañana
Bienvenido a Tijuana...
Är du knarkare får du skylla dig själv, det är väl den enda rimliga tolkningen av flera landstings bristande vård för narkomaner. En annan mer trolig förklaring är väl nån form av perverterad spariver som bottnar i att många med drogproblem återfaller och "eftersom att de gör det är det väl ingen idé att lägga ut några stålar på dem". Att sen den totala samhällskostnaden alltid blir dyrare om man inte gör nåt åt ett problem kommer sig av att varje myndighet sin egen plånbok närmst. Väl fungerande samarbeten mellan kommun och landsting är dessvärre ett undantag än en regel. Kostnader bollas som heta potatisar mellan olika enheter och ingen vill sitta med Svarte Petter på slutet. Under tiden begår narkomanen x antal brott som kostar samhället hundratusentals kronor. Så länge det inte finns en enhetlig syn på samhällsekonomin som en storhet kommer nog dessvärre de här rapporterna att avlösa varandra. Och under tiden får knarkarna skylla sig själva och ägna sig åt lite självsanering. Det vill säga dö.
torsdag 6 september 2007
Smärta
"Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise"
Fan, jag vill veta var var all min ilska kommer ifrån. Den som pyr i mig och svämmar över för skitsaker. Den som ger mig ångest för att den drabbar min dotter värst när jag skäller ut henne. Var kommer den ifrån. Det känns som om jag bar på nåt avgrundsdjupt jävla hål mitt i mig som är fylld av svavelosande lava som bara vill ut. Om det är så vad är upphovet till denna aktiva vulkan? Och hur i helvete blir jag av med den? Det är skitsamma att jag inte är långsint, mina ilskna utbrott äcklar mig och får mig att skämmas som en hund. Det spelar heller ingen roll att utbrotten kommer över saker som jag tjatat om i tid och otid. Jag borde ha större tålamod, men det har jag inte. Det smärtar mig oändligt.
***
Tjejerna spelade jättebra igår, de kämpade och förlorade med 1-3. Det var deras mest spännande match hittills.
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise"
Fan, jag vill veta var var all min ilska kommer ifrån. Den som pyr i mig och svämmar över för skitsaker. Den som ger mig ångest för att den drabbar min dotter värst när jag skäller ut henne. Var kommer den ifrån. Det känns som om jag bar på nåt avgrundsdjupt jävla hål mitt i mig som är fylld av svavelosande lava som bara vill ut. Om det är så vad är upphovet till denna aktiva vulkan? Och hur i helvete blir jag av med den? Det är skitsamma att jag inte är långsint, mina ilskna utbrott äcklar mig och får mig att skämmas som en hund. Det spelar heller ingen roll att utbrotten kommer över saker som jag tjatat om i tid och otid. Jag borde ha större tålamod, men det har jag inte. Det smärtar mig oändligt.
***
Tjejerna spelade jättebra igår, de kämpade och förlorade med 1-3. Det var deras mest spännande match hittills.
onsdag 5 september 2007
Makten och härligheten
"si yo fuera Maradona
saldría en mondovision
para gritarle a la FIFA
¡Que ellos son el gran ladrón!"
Det är nåt särskilt med matchdagarna. När dottern och jag kommer till skolan och träffar hennes skol/lagkamrater så är det som om vi ingick i ett utvalt sällskap; vi hälsar på varandra på ett annat sätt än alla andra dagar; det finns en liten nerv i luften som inte finns där annars; tjejerna kommer fram och hälsar och pratar fotboll, vilket de sällan gör i vanliga fall. En alldeles vanlig dag är jag bara en av de stora, förvisso deras tränare, men sekundär, om man inte har slagit sig eller blivit ledsen av nåt annat skäl, nån som befinner sig i en annan dimension. Barns förmåga att leva i olika dimensioner är ofta förbluffande. I ena sekunden är du inte viktigare än en fluga och ditt prat lika intressant som flugors surr, för att i nästa sekund vara den vars famn och vars röst är livsavgörande. Idag är en sån dag då jag helt plötsligt får vara en i gänget, fast ändå inte eftersom jag har makten. Och den som har makten är aldrig nånsin en i gänget. Även om vi låtsas att han eller hon är det.
***
Undrar ni också vad Manu sjunger för nåt om Maradona? Enligt Babelfish är översättningen till engelska:
"if I were Maradona
I would leave in mondovision
to shout to him to the FIFA
That they are the great thief!"
Eh? Ok.
saldría en mondovision
para gritarle a la FIFA
¡Que ellos son el gran ladrón!"
Det är nåt särskilt med matchdagarna. När dottern och jag kommer till skolan och träffar hennes skol/lagkamrater så är det som om vi ingick i ett utvalt sällskap; vi hälsar på varandra på ett annat sätt än alla andra dagar; det finns en liten nerv i luften som inte finns där annars; tjejerna kommer fram och hälsar och pratar fotboll, vilket de sällan gör i vanliga fall. En alldeles vanlig dag är jag bara en av de stora, förvisso deras tränare, men sekundär, om man inte har slagit sig eller blivit ledsen av nåt annat skäl, nån som befinner sig i en annan dimension. Barns förmåga att leva i olika dimensioner är ofta förbluffande. I ena sekunden är du inte viktigare än en fluga och ditt prat lika intressant som flugors surr, för att i nästa sekund vara den vars famn och vars röst är livsavgörande. Idag är en sån dag då jag helt plötsligt får vara en i gänget, fast ändå inte eftersom jag har makten. Och den som har makten är aldrig nånsin en i gänget. Även om vi låtsas att han eller hon är det.
***
Undrar ni också vad Manu sjunger för nåt om Maradona? Enligt Babelfish är översättningen till engelska:
"if I were Maradona
I would leave in mondovision
to shout to him to the FIFA
That they are the great thief!"
Eh? Ok.
tisdag 4 september 2007
Today It's Rainin' In Paradize
Idag vaknade jag återigen med Manu Chaos 'Rainin in Paradize' i huvudet. Högst passande efter gårdagens debacle. Jag har börjat lyssna in mig på Chaos nya skiva, men kan egentligen inte säga bu eller bä än. Min enda reflektion är att jag tror att den hade blivit bättre om Manu hade kapat cirka sju låtar. Då hade han haft ett grymt starkt album.
måndag 3 september 2007
Den levande jojon
"In Bagdad theres no democracy
That's because it's a US country
In Fallujah, too much calamity
This world go crazy, it's no fatality"
Igår tog Markus med mig och Marathonmannen ut på en liten runda till stans södra utkanter. Marathonmannen fick låna Markus museiräser och försvann som en avlöning. Själv låg jag och fiskade upp Markus, som fortfarande är i risigt skick efter sin lunginflamation, för att i nästa ögonblick sticka iväg och försöka få marathonmannen att dra ned på tempot. En klart intressant upplevelse. När vi började närma oss civiliserade trakter, var jag lite frustrerad över att inte ha kunnat dra på, så de sista kilometrarna ryckte jag några gånger för att få röra lite på benen och bli så pass svettig att jag förtjänade de obligatoriska ölen efteråt. Eftersom Hjälmaren bara har Åbro på tapp, uteslutet av ideologiska skäl, blev det tre Samuel Adams Boston Lager i solskenet vid Årsta torg. Efter en matig omelett hos Markus bar det av hem. Vinden låg på så att jag misstänkte att den ville att jag skulle cykla till Ryssland i stället. Väl hemma la jag mig på sängen och dunade in i tjugo minuter sen var det bara att leta upp fotbollskläderna bege mig upp till Brännkyrka och stå i vägen för bollen. Jag pallade i en timme sen var det nog. Marathonmannen lekte glatt vidare som den värsta duracellkaninen. Ölen på 3V efteråt orkade jag knappt dricka upp. Jag var helt enkelt färdig som artist.
***
UPPDATERING:
Nix, jag tänker inte bege mig till Nedre norrland i kväll (klubbemblemen som får vara med säger en del om var SvFFs prioriteringar ligger). Kommunikationerna därifrån är allt för usla för att orkas med. Det får antingen bli radions websändning eller tv-sändningen på Stabil. Fast egentligen känner jag inte för att gå på puben heller. Hmm, jag undrar om jag är på väg att bli sjuk?
That's because it's a US country
In Fallujah, too much calamity
This world go crazy, it's no fatality"
Igår tog Markus med mig och Marathonmannen ut på en liten runda till stans södra utkanter. Marathonmannen fick låna Markus museiräser och försvann som en avlöning. Själv låg jag och fiskade upp Markus, som fortfarande är i risigt skick efter sin lunginflamation, för att i nästa ögonblick sticka iväg och försöka få marathonmannen att dra ned på tempot. En klart intressant upplevelse. När vi började närma oss civiliserade trakter, var jag lite frustrerad över att inte ha kunnat dra på, så de sista kilometrarna ryckte jag några gånger för att få röra lite på benen och bli så pass svettig att jag förtjänade de obligatoriska ölen efteråt. Eftersom Hjälmaren bara har Åbro på tapp, uteslutet av ideologiska skäl, blev det tre Samuel Adams Boston Lager i solskenet vid Årsta torg. Efter en matig omelett hos Markus bar det av hem. Vinden låg på så att jag misstänkte att den ville att jag skulle cykla till Ryssland i stället. Väl hemma la jag mig på sängen och dunade in i tjugo minuter sen var det bara att leta upp fotbollskläderna bege mig upp till Brännkyrka och stå i vägen för bollen. Jag pallade i en timme sen var det nog. Marathonmannen lekte glatt vidare som den värsta duracellkaninen. Ölen på 3V efteråt orkade jag knappt dricka upp. Jag var helt enkelt färdig som artist.
***
UPPDATERING:
Nix, jag tänker inte bege mig till Nedre norrland i kväll (klubbemblemen som får vara med säger en del om var SvFFs prioriteringar ligger). Kommunikationerna därifrån är allt för usla för att orkas med. Det får antingen bli radions websändning eller tv-sändningen på Stabil. Fast egentligen känner jag inte för att gå på puben heller. Hmm, jag undrar om jag är på väg att bli sjuk?
onsdag 29 augusti 2007
There's More To A Picture
"Mi vida, lucerito sin vela,mi sangre de la herida,
no me hagas sufrir ms"
Jag älskar den här bilden. Klickar du på den blir den större. Jag stal den helt fräckt från HappyMTB. Det finns så många detaljer i bilden som fascinerar mig; från det uppenbara att tre av de längst fram röker, snacka om doping!; att en av dem tänder kompisens cigg med sin egen cigg samtidigt som de cyklar; han som inte rökers blick på polarna, vill han också röka?; slangarna över axlarna i fall de får punka; killen längst till höger som ser ut som Gurra från Ebba; han som också vill vara med på bilden och kikar fram under armen på frontåkaren; alla små detaljer, som kläderna, ylletröjor och kalsingar, de underbara cykelmössorna/kepsarna, goggelsarna (heter det så i plural?), vattenflaskornas placering. Kort och gott en fantastisk bild.
onsdag 4 juli 2007
Today It's Raining
"Welcome To Paradise, Welcome To Paradise / Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining / Welcome To Paradise, Welcome To Paradise"
Jag kunde inte låta bli att bjuda er på den här "mormorsblomman" som jag såg i en plantering inne i stan. Jag gillar färgen på blomman, även den får tankarna till mormödrar på nåt sätt. Och när de stod där i full blom i en kruka blev de precis som gamla tanter lite anonyma. Man är tvungen att gå närmre och utforska dem en och en för att till fullo förstå deras egenart och skönhet. Vad blomman heter har jag ingen aning om. Karin?
***
Videon till Manu Chaos nya låt, Rainin In Paradise, är regiserad av ingen mindre än Emir Kusturica. Mannen bakom en av filmhistoriens bärsta rullar; Zigenarnas tid.
***
Det finns nåt ironiskt i att när människor längtar ut till naturen så blir de ett problem.
***
Dagens rubrik i DN: "Sexåring svårt skadad av fotbollsmål". Jag vet precis hur det känns, grabben.
måndag 2 juli 2007
Privatiseringsfundamentalister
"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"
På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.
***
Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.
Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.
Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.
Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.
***
Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"
På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.
***
Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.
Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.
Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.
Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.
***
Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.
söndag 17 juni 2007
Höghus, låghus & dårhus. Och en grusplan.
"Hey Bobby Marley
Sing something good to me
This world go crazy
It's an emergency"
YES! Åska, regn, drivis och veteranfotboll. Kan det bli roligare? Framförallt om betänker att vi bara har elva man och inte en enda avbytare. Om ni aldrig mer ser ett inlägg till på den här sidan har det sin förklaring i att skribenten har drabbats av hjärtinfarkt. Alternativt sitter han inspärrad med en skjorta med väldigt långa ärmar på sig.
***
Dessutom vill jag tipsa om senaste numret av Offside där Henrik Rydström slaktar Majlard och Esk på ett kortfattat sätt. En annan som slaktat sportkrönikörer hittar ni här.
Sing something good to me
This world go crazy
It's an emergency"
YES! Åska, regn, drivis och veteranfotboll. Kan det bli roligare? Framförallt om betänker att vi bara har elva man och inte en enda avbytare. Om ni aldrig mer ser ett inlägg till på den här sidan har det sin förklaring i att skribenten har drabbats av hjärtinfarkt. Alternativt sitter han inspärrad med en skjorta med väldigt långa ärmar på sig.
***
Dessutom vill jag tipsa om senaste numret av Offside där Henrik Rydström slaktar Majlard och Esk på ett kortfattat sätt. En annan som slaktat sportkrönikörer hittar ni här.
lördag 28 april 2007
Dagens musiktips
"Now they’ve gone and left us
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
Ps. Låttexten har inget med bilden att göra. ds
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
