"well they laid their plans of the mice and men
out on the kitchen floor
said rookie if you don't want to take the heat
you better roll out that door"
Mitt hus - där jag bor - är nio våningar högt.* Att jogga upp till högsta våningen tar för mig 1.04 - 1.07. Jag orkade fem gånger. Sen höll jag på att tappa andan och tappar man andan klampar man i trappen och klampar man i trappn blir inte särskilt omtyckt av sina anonyma grannar. Det var faktiskt en liten besvikelse att jag inte orkade fler vändor. Jag får göra som idrottsmännen skylla på ditt och datt, som att jag har varit sjuk, att jag inte hade ätit frukost, att löpning uppför trappor belastar andra muskler än dem du använder när du cyklar och bla, bla, bla. Nu spelar allt det där ingen roll, både benen och trapporna ska få sig minst en omgång per dag i fjorton dar framåt. Jag kan ju inte gärna åka ner till Mallis och inte orka ta mig uppför Puig Major.
***
Jag missade dokumentären om Olle Ljungström igår, dottern bestämde att vi skulle se om Kalle och chokladfabriken. Jag har inte sett alla Tim Burtons filmer, men av dem jag sett finns det gemensamma draget att han alltid tar ställning för särlingens rätt att var sär. Och att han ofta vänder en skrattspegel mot majoritetens "goda smak". Eller förtydligar den förljugenhet och det hyckleri som grupper av människor nästan alltid ägnar sig åt. Ingen kommer undan, inte du och sannerligen inte jag. Något jag älskar Tim Burton för.
***
* Jag kunde inte låta bli. Klart att jag var tvungen att peta in "där jag bor" och du vet varför.
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
lördag 28 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Jag blev bara seg
"Cop cars in the city
In the city in the city
Isn't it a pity, in the city, in the city
Cop cars... cop cars"
Nu börjar det bli väldigt tröttsamt. Förra veckan var influensan/förkylning på väg bort. I lördags kom skiten tillbaka. Nu sitter jag på jobbet och känner mig hängig samtidigt som det svider i halsen. Det gick inte ens att försöka supa sig frisk i lördags. Surt. Jobbarkompisen som jag ska åka till Mallis med är frisk som en nötkärna och tränar på och snackar om endorfinkickar, själv känner jag mig bara segare och segare. Jag har inte satt min fot på Friskis & Svettis på snart en månad, vilket bara delvis beror på hälsan. Deras nya bokningssystem är fullständigt värdelöst, bor du inte framför datorn har du inte en möjlighet i helvetet att boka in dig på ett spinningpass i innerstan. Häromdan var jag nere i källaren och klappade lite på Surlyn, den såg ledsen ut som om den längtade efter landsvägar. Jag ljög och sa att snart är det vår.
In the city in the city
Isn't it a pity, in the city, in the city
Cop cars... cop cars"
Nu börjar det bli väldigt tröttsamt. Förra veckan var influensan/förkylning på väg bort. I lördags kom skiten tillbaka. Nu sitter jag på jobbet och känner mig hängig samtidigt som det svider i halsen. Det gick inte ens att försöka supa sig frisk i lördags. Surt. Jobbarkompisen som jag ska åka till Mallis med är frisk som en nötkärna och tränar på och snackar om endorfinkickar, själv känner jag mig bara segare och segare. Jag har inte satt min fot på Friskis & Svettis på snart en månad, vilket bara delvis beror på hälsan. Deras nya bokningssystem är fullständigt värdelöst, bor du inte framför datorn har du inte en möjlighet i helvetet att boka in dig på ett spinningpass i innerstan. Häromdan var jag nere i källaren och klappade lite på Surlyn, den såg ledsen ut som om den längtade efter landsvägar. Jag ljög och sa att snart är det vår.
fredag 2 januari 2009
Fest, vila och träning
"Give me some afro-cuban be-bop the house just wants to rock
Looking for a partner around the world and 'round the block
Love written on the handle and all the tires look good
She's made of Detroit metal and you know you should"
100 situps på nyårsaftonens morgon. Nyårsdagen tillbringades i sängen, trots att solen pockade på uppmärksamhet. Två ytterligheter i en och samma kropp, min. Jag hade aldrig gjort fler än 30 situps tidigare och tänkte att jag prövar. Vid åttio började det bli jobbigt. Men det gick. Sova bort en hel dag gick också förbluffande lätt.
Annars blev nyårsafton en lugn historia med god mat och dryck bland goda vänner. Precis som det ska vara. Stannade inne på tolvslaget. Gick hem vid ett. Jag brukar göra så på nyår, men det är inte så konstigt, ofta är jag en av dem som fixar med maten och det vore ju alldeles på tok för trist om vi inte smakade av dryckerna också medans vi lagar maten. Vid ett brukar jag vara lagom välpaketerad och nöjd för att ta mig hem. Vissa traditioner är inte så tokiga ändå, tänkte jag igår morse efter att ha återvänt till sängen efter min ägg-bacon- och prinskorvsfrukost. Inte det minsta bakis, men ordentligt trött. Jag lyckades inte se ett enda av de program jag hade tänkt se utan att somna till dem, oavsett om det var backhoppning (vem har nånsin lyckats hålla sig vaken till den?), Corpse Bride eller dokumentären på 1:an om, eh, ja just det vad handlade den om?
Situpsen på nyårsaftonen var ett undantag, i två veckors tid har jag vilat från all träning, utom den som jag måste göra för att inte stelna till i ryggen. Idag är det dags att komma igång igen.
Fest, vila och träning. Det är mina ambitioner för 2009.
Looking for a partner around the world and 'round the block
Love written on the handle and all the tires look good
She's made of Detroit metal and you know you should"
100 situps på nyårsaftonens morgon. Nyårsdagen tillbringades i sängen, trots att solen pockade på uppmärksamhet. Två ytterligheter i en och samma kropp, min. Jag hade aldrig gjort fler än 30 situps tidigare och tänkte att jag prövar. Vid åttio började det bli jobbigt. Men det gick. Sova bort en hel dag gick också förbluffande lätt.
Annars blev nyårsafton en lugn historia med god mat och dryck bland goda vänner. Precis som det ska vara. Stannade inne på tolvslaget. Gick hem vid ett. Jag brukar göra så på nyår, men det är inte så konstigt, ofta är jag en av dem som fixar med maten och det vore ju alldeles på tok för trist om vi inte smakade av dryckerna också medans vi lagar maten. Vid ett brukar jag vara lagom välpaketerad och nöjd för att ta mig hem. Vissa traditioner är inte så tokiga ändå, tänkte jag igår morse efter att ha återvänt till sängen efter min ägg-bacon- och prinskorvsfrukost. Inte det minsta bakis, men ordentligt trött. Jag lyckades inte se ett enda av de program jag hade tänkt se utan att somna till dem, oavsett om det var backhoppning (vem har nånsin lyckats hålla sig vaken till den?), Corpse Bride eller dokumentären på 1:an om, eh, ja just det vad handlade den om?
Situpsen på nyårsaftonen var ett undantag, i två veckors tid har jag vilat från all träning, utom den som jag måste göra för att inte stelna till i ryggen. Idag är det dags att komma igång igen.
Fest, vila och träning. Det är mina ambitioner för 2009.
söndag 21 december 2008
Lång dags färd mot natt
"Sweet, sweet devil
Won't you be all mine
Set this tired land aflame
It ain't worth a dime"
Så var jag uppe långt före tuppen igen. Tack och lov spelar det ingen roll, jag har ju en veckas ledighet och en inplanerad siesta i eftermiddag. Men innan dess ska jag testa knäna igen i ett 105 minuters spinningpass. Det är lite märkligt, men det är inte utan att jag känner en viss nervositet inför passet. Förra veckan gick det ju relativt bra, det var först efter passet som jag fick känningar av "löparknäna". I veckan har det därför bara blivit styrketräning med ökad belastning. Jag tror att det kommer bra idag med. Annars får jag väl låna en rullator från nån av mina lätt ålderstigna grannar när jag ska ta mig till "punkpilsnern" i kväll. En del kanske tycker att alla dessa återträffar är ett vältrande i nostalgi, men det är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att dem jag gillade då, gillar jag nu och vi behöver inte tjata om förr utan kan lika gärna snacka om nuet. Och det tycker jag är otroligt skönt. I morgon är jag dock inte säker på att jag kommer att tycka att vare sig spinning eler punkpilsner var så skönt.
Won't you be all mine
Set this tired land aflame
It ain't worth a dime"
Så var jag uppe långt före tuppen igen. Tack och lov spelar det ingen roll, jag har ju en veckas ledighet och en inplanerad siesta i eftermiddag. Men innan dess ska jag testa knäna igen i ett 105 minuters spinningpass. Det är lite märkligt, men det är inte utan att jag känner en viss nervositet inför passet. Förra veckan gick det ju relativt bra, det var först efter passet som jag fick känningar av "löparknäna". I veckan har det därför bara blivit styrketräning med ökad belastning. Jag tror att det kommer bra idag med. Annars får jag väl låna en rullator från nån av mina lätt ålderstigna grannar när jag ska ta mig till "punkpilsnern" i kväll. En del kanske tycker att alla dessa återträffar är ett vältrande i nostalgi, men det är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att dem jag gillade då, gillar jag nu och vi behöver inte tjata om förr utan kan lika gärna snacka om nuet. Och det tycker jag är otroligt skönt. I morgon är jag dock inte säker på att jag kommer att tycka att vare sig spinning eler punkpilsner var så skönt.
måndag 15 december 2008
Livsandarna återvänder
"Idle kids with idle hearts
Some of them went too far
Some still waiting there"
Solen målar fasader och tak i längtansfulla färger utanför mitt fönster. Innanför sitter jag trött men ändå rätt nöjd. Gårdagen var kalas. Inte ens påminnelsen om löparknäet kan ändra det. Under själva spinningpasset hade jag inga problem, utan de kom nån timme efter då jag fick en känning när jag gick upp för trappor. Idag har det nästan helt gått över. I det här läget kan man antingen bli deppig eller se det positiva i situationen. Jag väljer det senare. Hela hösten har jag knappt kunnat cykla nåt över huvudtaget. Det har blivit lite korta distanser i närområdet innan knäet har sagt åt mig att ta mig hemåt. Sjukgymnastiken har gett mig verktyg att jobba med, vilket gjorde att jag landade på Friskis & Svettis. I en månads tid har jag kört medelpass spinning en till två gånger i veckan, varvat med ett eller två styrkepass. Gårdagens 105 minuterspass var ett test och jag väljer att se det som lyckat. Konditionsmässigt klarade jag det galant, i vanlig ordning trilskades ryggen en smula. Men det är jag van vid. Alltså är det bara att fortsätta att jobba på i ungefär en vecka till. Sen bör jag nog vila en vecka eller två för att sedan dra igång igen.
***
Gårdagen avslutades med ett andra rep med "Väggen", det var rostigt och bröligt men gick ändå snabbare att få ihop låtarna än vid första repet, vilket ju är ett steg i rätt riktning. Sen var det riktigt kul att träffa Pinch igen. Jag tror inte vi har setts på nästan trettio år. Vi lirade i samma band 1979, då jag hängde på mig basen och han fick väl med milt våld sätta mina fingrar där de skulle vara på banden. Sen gick våra vägar åt skilda håll. Igår korsades våra vägar igen och det kändes riktigt gott att sitta på 3V efteråt och snacka över några öl.
Some of them went too far
Some still waiting there"
Solen målar fasader och tak i längtansfulla färger utanför mitt fönster. Innanför sitter jag trött men ändå rätt nöjd. Gårdagen var kalas. Inte ens påminnelsen om löparknäet kan ändra det. Under själva spinningpasset hade jag inga problem, utan de kom nån timme efter då jag fick en känning när jag gick upp för trappor. Idag har det nästan helt gått över. I det här läget kan man antingen bli deppig eller se det positiva i situationen. Jag väljer det senare. Hela hösten har jag knappt kunnat cykla nåt över huvudtaget. Det har blivit lite korta distanser i närområdet innan knäet har sagt åt mig att ta mig hemåt. Sjukgymnastiken har gett mig verktyg att jobba med, vilket gjorde att jag landade på Friskis & Svettis. I en månads tid har jag kört medelpass spinning en till två gånger i veckan, varvat med ett eller två styrkepass. Gårdagens 105 minuterspass var ett test och jag väljer att se det som lyckat. Konditionsmässigt klarade jag det galant, i vanlig ordning trilskades ryggen en smula. Men det är jag van vid. Alltså är det bara att fortsätta att jobba på i ungefär en vecka till. Sen bör jag nog vila en vecka eller två för att sedan dra igång igen.
***
Gårdagen avslutades med ett andra rep med "Väggen", det var rostigt och bröligt men gick ändå snabbare att få ihop låtarna än vid första repet, vilket ju är ett steg i rätt riktning. Sen var det riktigt kul att träffa Pinch igen. Jag tror inte vi har setts på nästan trettio år. Vi lirade i samma band 1979, då jag hängde på mig basen och han fick väl med milt våld sätta mina fingrar där de skulle vara på banden. Sen gick våra vägar åt skilda håll. Igår korsades våra vägar igen och det kändes riktigt gott att sitta på 3V efteråt och snacka över några öl.
torsdag 11 december 2008
Mick Jones nasar trosor
"You're a teaser, you turn 'em on
Leave them burning and then you're gone"
Jaha, då har jag kollat in Mick Jones senaste sidoprojekt, Dirty Stop Out, och vad ska man säga om det? Jag tror att gubben har haft skoj. Men så där väldans bra blev det väl ändå inte. Lite för mycket synthmattor och småtråkig cola-disco för min smak. Fast det finns tecken på att en del saker ändå kan vara värda att kolla in. Hursomhelst, jag kommer inte ifrån känslan att hela projektet mer handlar om att Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods son, Joseph Corre, egentligen vill bli rockstjärna, men att han samtidigt är allt för mycket affärsman, ty allt kokas ned till en enda stor reklamkampanj för Agent Provocateurs trosor. Och det det känns uppriktigt sagt inte så där jättespännande.
***
Jag måste faktiskt få skryta lite här, i lite mer än en månads tid har jag lyckats med mina mål kring träningen: Tre dar i veckan varvar jag spinning med styrketräning. Självklart underlättar det att vi på jobbet har en friskvårdstimme i veckan, vilket gör att träningen kan kombineras med lunch. Hur det känns? Jo tack, jag går omkring och har lite träningsverk mest hela tiden. Men tränandet ger just nu en jävla energi tillbaka. Och det kan behövas i dessa tider.
Leave them burning and then you're gone"
Jaha, då har jag kollat in Mick Jones senaste sidoprojekt, Dirty Stop Out, och vad ska man säga om det? Jag tror att gubben har haft skoj. Men så där väldans bra blev det väl ändå inte. Lite för mycket synthmattor och småtråkig cola-disco för min smak. Fast det finns tecken på att en del saker ändå kan vara värda att kolla in. Hursomhelst, jag kommer inte ifrån känslan att hela projektet mer handlar om att Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods son, Joseph Corre, egentligen vill bli rockstjärna, men att han samtidigt är allt för mycket affärsman, ty allt kokas ned till en enda stor reklamkampanj för Agent Provocateurs trosor. Och det det känns uppriktigt sagt inte så där jättespännande.
***
Jag måste faktiskt få skryta lite här, i lite mer än en månads tid har jag lyckats med mina mål kring träningen: Tre dar i veckan varvar jag spinning med styrketräning. Självklart underlättar det att vi på jobbet har en friskvårdstimme i veckan, vilket gör att träningen kan kombineras med lunch. Hur det känns? Jo tack, jag går omkring och har lite träningsverk mest hela tiden. Men tränandet ger just nu en jävla energi tillbaka. Och det kan behövas i dessa tider.
söndag 16 november 2008
Längtan
"People so busy, makes me feel dizzy
Taxi light shines so bright"
Fotbollsäsongen är tack och lov över. Cykelsäsongen är tyvärr också över. När morgonsolen bröt igenom molnen och fick putsen i husen runt omkring att glittra guldfärgat längtade jag omedelbart ut på vägarna. I stället blir det Friskis efter lunch. Följa sjukgymnastens råd, bygga benmuskler. Jag är fortfarande i stadiet att jag helst har nån med mig, men träningsdisciplinen böjar äntligen komma.
Apropå cykel, det är cirka åtta månader till den 20:e etappen i nästa års Tour de France. Ju mer jag tänker på den längtar jag efter att få följa skådespelet. Näst sista dan, 167 km bergsetapp som avslutas med klättringen upp för Mont Ventoux. Vad som än hänt i Touren fram till dess lär vara av akademisk betydelse. Mont Ventoux kommer att punktera åtskilliga drömmar. Kvastbilen kommer skoningslöst att sopa upp resterna dem vars drömmar ligger utspridda längs vägen. Efter 3 118 km i benen lär dagsformen (och förmodligen en och annan läkare) vara det som avgör hela 2009 års upplaga av TdF. Ett grymt raffinerat upplägg!
Apropå cykel, det är cirka åtta månader till den 20:e etappen i nästa års Tour de France. Ju mer jag tänker på den längtar jag efter att få följa skådespelet. Näst sista dan, 167 km bergsetapp som avslutas med klättringen upp för Mont Ventoux. Vad som än hänt i Touren fram till dess lär vara av akademisk betydelse. Mont Ventoux kommer att punktera åtskilliga drömmar. Kvastbilen kommer skoningslöst att sopa upp resterna dem vars drömmar ligger utspridda längs vägen. Efter 3 118 km i benen lär dagsformen (och förmodligen en och annan läkare) vara det som avgör hela 2009 års upplaga av TdF. Ett grymt raffinerat upplägg!
onsdag 12 mars 2008
Ingen att skylla på
"The tide is high but I'm holding on
I'm gonna be your number one
I'm not the kind of guy who gives up just like that
Oh, no"
När jag var stammis hos naprapathögskolan i höstas tjatade naprapaten på mig om att jag måste skaffa mig en pilatesboll. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men säger nån till mig att jag måste skaffa mig nåt så låter jag bli. Spelar ingen roll vad det är. Kan vara världens bästa platta eller en livsviktig medicin, sak samma, måste jag blir det inget av med det. Så är det bara. Nu har jag inte varit hos naprapaten sen i oktober. Av vinterträningen på Friskis & Svettis har det blivit noll och inget. Jag skyller de inställda träningspassen på jobbarkompisen som lovade dyrt och heligt att kämpa tillsammans med mig, men höll löftet lika hårt som en finansminister håller sina vallöften.
Våren lurar ute bland buskarna och flyttfåglarna börjar återvända till landet. Räsern står i källaren och frustar. I söndags köpte jag en gymboll. Ska försöka köra två tiominuterspass om dagen. Jag inser att jag måste. Sen fotbollsskadan för tre år sedan har ryggen bråkat med mig mer eller mindre regelbundet. Ska min rygg hålla finns det inte längre några alternativ, det är bara att träna. Och nu har jag inte längre nån annan att skylla på. Det är lite läskigt.
I'm gonna be your number one
I'm not the kind of guy who gives up just like that
Oh, no"
När jag var stammis hos naprapathögskolan i höstas tjatade naprapaten på mig om att jag måste skaffa mig en pilatesboll. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men säger nån till mig att jag måste skaffa mig nåt så låter jag bli. Spelar ingen roll vad det är. Kan vara världens bästa platta eller en livsviktig medicin, sak samma, måste jag blir det inget av med det. Så är det bara. Nu har jag inte varit hos naprapaten sen i oktober. Av vinterträningen på Friskis & Svettis har det blivit noll och inget. Jag skyller de inställda träningspassen på jobbarkompisen som lovade dyrt och heligt att kämpa tillsammans med mig, men höll löftet lika hårt som en finansminister håller sina vallöften.
Våren lurar ute bland buskarna och flyttfåglarna börjar återvända till landet. Räsern står i källaren och frustar. I söndags köpte jag en gymboll. Ska försöka köra två tiominuterspass om dagen. Jag inser att jag måste. Sen fotbollsskadan för tre år sedan har ryggen bråkat med mig mer eller mindre regelbundet. Ska min rygg hålla finns det inte längre några alternativ, det är bara att träna. Och nu har jag inte längre nån annan att skylla på. Det är lite läskigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
