Ett fynd för mig kanske för dig

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Igår hittade jag ett riktigt fynd när jag gick på min lunchpromenad, inne på Akademibokhandeln vid Odenplan låg en hög av Jeppe Wikströms och Jan Lundgrens fantastiska fotobok Perspektiv på Stockholm a 169 kronor styck. Självklart kom jag därifrån med ett ex. Egentligen borde jag ha köpt fler. Perspektiv på Stockholm är den självklara presenten till någon som är det minsta intresserad av historia och stockholmiana. Särskilt fascinerande tycker jag att de jämförande bilderna är. Där de har ansträngt sig för att ta en ny bild ur samma perspektiv som en gammal. Hela morgonen har jag förundrat suttit och bläddrat i boken. Perspektiv på Stockholm kommer jag att ha glädje av länge.

Fan

"I was in a trance when I kissed the teacher"

Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.

***

De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.

***

I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.

Gott Nytt År

Dagens förhoppning: Nyårsfirandet i Israel är inställt på grund av att de har slut på bomber och granater...

Vindsfynd

"I don't wanna talk
About the things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history"

Jag hade på känn att det här lilla klistermärket skulle ligga i nån låda på vinden. Och det gjorde det. Det är mitt backstagepass från 16-tonsturnén, 1980. Designen är Paul Simonons. Nu sitter det bakom glas och ram på min hallvägg.

Mick Jones nasar trosor

"You're a teaser, you turn 'em on
Leave them burning and then you're gone"

Jaha, då har jag kollat in Mick Jones senaste sidoprojekt, Dirty Stop Out, och vad ska man säga om det? Jag tror att gubben har haft skoj. Men så där väldans bra blev det väl ändå inte. Lite för mycket synthmattor och småtråkig cola-disco för min smak. Fast det finns tecken på att en del saker ändå kan vara värda att kolla in. Hursomhelst, jag kommer inte ifrån känslan att hela projektet mer handlar om att Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods son, Joseph Corre, egentligen vill bli rockstjärna, men att han samtidigt är allt för mycket affärsman, ty allt kokas ned till en enda stor reklamkampanj för Agent Provocateurs trosor. Och det det känns uppriktigt sagt inte så där jättespännande.



***

Jag måste faktiskt få skryta lite här, i lite mer än en månads tid har jag lyckats med mina mål kring träningen: Tre dar i veckan varvar jag spinning med styrketräning. Självklart underlättar det att vi på jobbet har en friskvårdstimme i veckan, vilket gör att träningen kan kombineras med lunch. Hur det känns? Jo tack, jag går omkring och har lite träningsverk mest hela tiden. Men tränandet ger just nu en jävla energi tillbaka. Och det kan behövas i dessa tider.

Ett första steg

"So I made up my mind, it must come to an end
Look at me now, will I ever learn?"

Jaha, så var friskiskortet köpt och första passet avverkat. Tro nu inte att jag tokade till det och tjackade ett årskort som jag aldrig kommer att nyttja till fullo. Nej, det fick bli ett månadsmärke. Jag har liksom på känn att det lönar sig bäst för en sån som mig som hellre är ute i friska luften och cyklar eller lirar boll än att hänga i en trång lokal med en massa andra svetton. Svett i all ära men den delar jag helst men dem jag självväljer. Men det var en fascinerande inblick i en värld som egentligen är mig rätt fjärro. Majoriteten män hängde i gymet bland vikter och allehanda maskiner. I stora salen pågick nåt aerobics-/jympapass med närmare femtio tjejer och inte en snubbe. Märkligt. Spinningpasset tycktes dock ha en jämn könsfördelning. Nå, jag får nog anledning att återkomma i ämnet. Planen är två pass i veckan. Ett tvåtimmars- och ett lunchpass. Syftet är att få bättre kondis och se till att få benmusklerna att palla det jag vill att de ska palla; det vill säga cirka tio till femton mils cykling per dag.

Vad fan e Timbropunk?

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Det har pågått en intressant diskussion på en tråd hos Farbror Punk. I en kommentar till vad Farbrorn skrev för ett par år sen har en Nicke Punk skrivit:

"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."

Det är ju klart att Nicke Punk lämnar målet öppet när han skriver att "vi är flera fd punkare i Timbrokretsen". För hans slutsats är ju då att punkens ideal, dessa-tvärtom-mot-socialism-ideal, är förenliga med nyliberalism och hyperkapitalism. Nicke har fel i sak, men ändå rätt. Han har rätt i att punken aldrig var en politisk rörelse; den var vare sig socialistisk eller liberal. Men i och med att punken tog ställning för individens särart mot masskonsumtionens färdiga mallar var den naturligtvis, medvetet eller omedvetet, antikapitalistisk. Av det enkla skälet har Nicke fel.

Det är lätt att i efterhand överdriva skeenden, mönster och känslor. Att idag läsa in större betydelser i vad som då var bagateller eller rätt ovidkommande: som punkarnas politiska hemvist. Vi var många som var för unga för att bli proggare, men som bar med oss anarkoproggarnas frihetligt socialistiska tankar in i punken. Därav sammanblandningen mellan svensk punk och politisk vänster.

Lika vanligt, om inte vanligare, var det med punkare som gav fan i allt vad politik heter och som med näbbar och klor värjde sig för att bli insorterade i nåt som helst fack. Somliga punkare hade sin bas i gallerian andra ute i Rågsved. Av nån anledning var vi ändå samma gäng på både Ebba-spelningar som på Pain-gigs. Jag hängde både i gallerian och ute i Rågsved och jag kan lova er en sak: politik stod alltid längst ned på dagordningen. Överst, i båda lägren, stod musik, fester, droger och sex. Politik var inte färdigtuggade teser för oss som var vänster i punken, utan bara en känslomässig kompass. Och den kompassen använder jag fortfarande.

Bye Bye Bo Diddley Bye Bye

Idag tror jag att Håkan Hellström ägnar Bo Diddley en tanke. Utan ’Hush Your Mouth’ hade nog inte ’Dom fyra årstiderna’ låtit som den gör. Bo Diddley dog igår och blev 79 bast. Jag räknar honom som en av de mest inflytelserika personerna i rockhistorien. Chuck Berry skapade riffen, Little Richard det extravaganta, Jerry Lee Lewis rockröjaren, Ray Charles det själfulla, Elvis fixstjärnan och Buddy Holly nörden. Men Bo Diddley gick en egen väg, han utvecklade och arbetade runt beatet på ett sätt som fick det skenbart monotona att leva och bubbla som en vulkan. Hans arv lever därför inte bara vidare i det uppenbara som Rolling Stones, The Stooges, The Clash och U2, utan i alla typer av dansmusik. Jo, jag skulle nog våga säga att även technofansen idag bör skicka en tacksamhetens tanke till Bo.

Själv såg jag Bo Diddley bara en gång, på Hard Rock Café i Stockholm nån gång på åttiotalet. Bandet var väl så där, men Bo Diddley var oerhört närvarande. En polare blev dålig mitt under konserten och vi stod nästan längst fram. Bo höll ett vakande öga på polaren hela tiden. En mycket märklig upplevelse.

Det hade varit lätt att avslutningsvis bara citera ABBA och säga, ”Thank You For The Music”, men det handlar om så mycket mer. Jag säger i stället: Tack för musiken och all inspiration du har gett till andra musiker som förstod att förvalta och förädla ditt arv.

***

Återigen vaknade jag med Säkert, 'Det kommer bara leda till nåt ont', klingande i skallen.

***

Igår var min hjärna tydligen på semester, jag kunde inte för min själ komma ihåg vad Pete Dohertys band heter och i en diskussion fick jag Johan Mjällby till Johan Mellberg. Så var det hela dan. Inte en siffra rätt. Varför ingen skickade hem mig från jobbet var en gåta.

Gott nytt år

"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"

Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.

Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.

Thank You For The Music

"We don't need - we don't need no more - we don't need - No more trouble - we don't need no more trouble! Trouble we don't need (we don't need), (we don't need) lord, knows! - We don't need no more war (no more trouble). No more trouble - we don't need no more - more trouble!"

Vilken grymt skön musikmorgon! Mr. Bobby som fick mig att slå upp ögonen. Tassade in i dotterns rum för att väcka henne: "Pappa kan du inte sätta på Moneybrother, låt nummer tre?". Okidoki. Fixade frukost till 'Downtown train (tåget som går in till stan)' och 'Midnatt till sju', sen satte jag på radio Stockholm, mest för trafikinformationen, och döm om min förvåning; Emmylou Harris, Van the Man, och Waterboys, därefter urartade sändningen, men det gjorde verkligen ingenting. Med en sån start krävs det mycket för att sabba dan.