Fest, vila och träning

"Give me some afro-cuban be-bop the house just wants to rock
Looking for a partner around the world and 'round the block
Love written on the handle and all the tires look good
She's made of Detroit metal and you know you should"

100 situps på nyårsaftonens morgon. Nyårsdagen tillbringades i sängen, trots att solen pockade på uppmärksamhet. Två ytterligheter i en och samma kropp, min. Jag hade aldrig gjort fler än 30 situps tidigare och tänkte att jag prövar. Vid åttio började det bli jobbigt. Men det gick. Sova bort en hel dag gick också förbluffande lätt.

Annars blev nyårsafton en lugn historia med god mat och dryck bland goda vänner. Precis som det ska vara. Stannade inne på tolvslaget. Gick hem vid ett. Jag brukar göra så på nyår, men det är inte så konstigt, ofta är jag en av dem som fixar med maten och det vore ju alldeles på tok för trist om vi inte smakade av dryckerna också medans vi lagar maten. Vid ett brukar jag vara lagom välpaketerad och nöjd för att ta mig hem. Vissa traditioner är inte så tokiga ändå, tänkte jag igår morse efter att ha återvänt till sängen efter min ägg-bacon- och prinskorvsfrukost. Inte det minsta bakis, men ordentligt trött. Jag lyckades inte se ett enda av de program jag hade tänkt se utan att somna till dem, oavsett om det var backhoppning (vem har nånsin lyckats hålla sig vaken till den?), Corpse Bride eller dokumentären på 1:an om, eh, ja just det vad handlade den om?

Situpsen på nyårsaftonen var ett undantag, i två veckors tid har jag vilat från all träning, utom den som jag måste göra för att inte stelna till i ryggen. Idag är det dags att komma igång igen.

Fest, vila och träning. Det är mina ambitioner för 2009.

Gott Nytt År

Dagens förhoppning: Nyårsfirandet i Israel är inställt på grund av att de har slut på bomber och granater...

God fortsättning

"My minds not perfect
but it's sincere"

Jaha, då var det 2008. Gårdagen var en seg historia. Den startades dock med botgöring. När jag vaknade vid åttatiden på morgonen insåg jag att det krävdes nåt radikalt för att hejda instinkten att spendera resten av dagen mellan säng och toalett. På med kläderna och ut genom dörren. Sen gick jag i blötsnöfallet ända tills att jag kände mig någorlunda som en människa. Det tog lite mer än en timme. Promenaden avslutades i en affär handlandes ingredienserna till Nigella Lawsons chorizo- och böngryta. En suverän bakisanrättning som jag varmt kan rekommendera.* Resten av dagen behöver jag inte orda om, vare sig jag eller dottern hade lust att göra nåt särskilt.

Trots gårdagens tillstånd var nyårsafton lugn. Vi var sju vuxna och fem barn som samlats hemma hos min gamle vapendragare T. Entrecoten med portvinssås blev utsökt. Till kaffet lirade vi varsin låt för varandra; låten som betytt mest under året, gammal eller ny spelar ingen roll. Låtvalet ska motiveras, vilket alltid är lika underhållande att lyssna till. Mitt val blev Hurricane eftersom den hjälpte mig tillbaka i våras.

Ni får ursäkta mig om det blir lite sporadiskt med inläggen den närmsta tiden, jag kommer att ha grymt mycket att göra.

* Hacka upp och bryn en en charlottenlök tillsammans med en vitlöksklyfta i olja med paprikapulver. Hacka upp två chorizokorvar och stek tillsammans löken. Släng i ett lagerblad. Tillsätt en skvätt rödtjut och låt koka i ett par minuter. Tillsätt lite passerade tomater och en burk svarta bönor, koka i ytterligare några minuter. Ät.

Gott nytt år

"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"

Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.

Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.