And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Vårdepp?

"THIS IS THE CITY OF THE DEAD
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"

Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?

Death or Glory

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.

Vägval

Ibland måste man välja väg

men vilken?

Red Gold & Green

"Silence is a rhythm too"

Ok, jag har full förståelse för dem som vill fira en grön jul. Men är inte rastajulbelysningen på Hornsgatan ändå en lite väl överdriven markering?