And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Titthål

"It takes money to make money they say
Look at the Fords, but didnt they start that way
Anyway, it makes no difference to me"

Lördagmorgon i förorten: Galengrannen snickrar på sitt livsprojekt (alternativt driver ett svartsnickeri i lägenheten), dottern repar ABBA-låtar med hög röst, pappan städar, tröttnar, sätter sig framför datorn, i mp3-spelaren spelar Kate Nash på högsta volym. Försöker hitta lite mental frid innan det är dags att åka in till stan för middag med modern. Kvar att göra: skura toalett och handfat, träna och duscha.

***

Snacka om otippad morgonlåt, Lou Reeds 'Men of God Fortune'. Var kom den ifrån? Förvisso ligger Transformer på skivtallriken, men Berlin var det nog minst ett år sedan jag lyssnade på.

***

Ikväll blir det till att sitta framför tv:n när ett gäng dansande deoderanter ska uppträda från Skellefteå, eller var det Sollefteå? Kvittar vilket. Vad jag inte förstår är varför man gör en sån stor sak av att evenemanget sänds från Långtbortfrånstan när det inte handlar om lokala förmågor. Hade det varit så hade det kanske blivit intressant. Men nu, nej. Fast eftersom jag lade beslag på bästa sändningstid igår, Johnny Cash-dokumentären, får jag hålla en låg profil i kväll. Jag håller koll på chipsskålen, läsken och protokollet.

Drakskörd

"You're going to reap just what you sow
You're going to reap just what you sow"

I de flesta avtal som reglerar svensk arbetsmarknad finns en formulering som ger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet. Chefsåklagare, Kristian Augustsson, har kommit fram till att piketpolisernas hot om misshandel och rasistiska kommentarer inte är brottsliga, eftersom att de "inte skulle ingripa" utan "bevaka". Inte för att jag begriper hur Augustsson resonerar, kanske menar han att poliser är så korkade och har så taskigt minne att de inte kommer ihåg vad de sa och vem de såg som de ville göra steril. Jag tror dessvärre att de poliser som uttalade sig när de filmade i Rosengård faktiskt menar det de säger. Jag är dessutom övertygad om att de har orsakat stor skada för det svenska polisväsendet, ett förtroende som uppenbarligen redan var lågt i Rosengård. Polisen i Malmö har nu en gigantisk uppförsbacke framför sig. Inte har den blivit mindre av att det nu visar sig att rasismen har fått grassera ostört under Skånepolisens internutbildningar. Trots att flera poliser som gått utbildningarna har reagerat och informerat sina chefer har inget hänt. Ska förtroendet återskapas måste arbetsgivaren leda och fördela arbetet. Ansvariga chefer som inte tagit sitt ansvar bör avskedas. De poliser som uttalade sig hotfullt och rasistiskt bör omedelbart omplaceras till tjänster där deras åsikter inte riskerar att ligga medborgarna till last.

Oinspirerad

"Swoop, Swoop
oh baby,
Rock Rock
Swoop, Swoop, Rock, Rock"

Jävla blogginlägg att inte skriva sig själv.

Wow liksom

"Your face when sleeping is sublime
And then you open up your eyes"

Thomas Lövkvist. Som tredje svensk genom tiderna kommer han idag att cykla ut på Touren i en ledartröja, den vita som kallas för "ungdomströjan". Han gör det efter ett fenomenalt tempolopp där han slutar elva. I totalen har han smugit sig upp till en åttonde plats. Det är stort. Riktigt stort. Dessvärre tror jag att få begriper Torens storhet, av nyhetsrapporteringen att döma inte särskilt många "sportjournalister" heller. Att DN viger halva ettan på sporten åt Lövkvist var antagligen bara ett olycksfall i arbetet. David Millar, som tävlar för Slipstream, skriver på sin blogg om Touren:

"The Tour is different. There is so much energy present, it buzzes, you can feel it all around you. There is a constant background noise and you know that if you disengage from it for a moment, you can lose everything. This energy depletes as the race goes on, but this first week is electric. T-Bag (Trent Lowe) said after the race that he was already shitting himself in the neutral. It was about as sketchy and nervous as the final of any other bike race, which puts it into perspective."

Jag kanske är cynisk, men jag tror faktiskt inte att Lövkvist skulle få Svenskans bragdmedalj ens om han behåller den vita tröjan hela vägen in i mål. Nej, så illa kan det väl inte vara tänker du kanske. Jo, precis så illa är det. 2004 lyckades bragdmedaljsjuryn med konststycket att helt glömma bort Magnus Bäckstedts bragd, vinsten i cykelsportens mest prestigefyllda endagstävling, Paris-Roubaix. Han var inte ens nominerad!

Nå, nu struntar vi i alla ignoranta människor och gläds med Lövkvist i stället och hoppas att stallet har för avsikt att inte bara klippa den gula tröjan, utan också försvara den vita.

För den som vill läsa fler som bloggar om TdF kommer dagens tips här.

Dubonnet on ice

"Silence is a rhythm too"

Då så var väskan packad. Det enda som är kvar att slängas ned i packningen är necessären. Trots att det blir en grymt tidig väckning i morgon ser jag ändå fram emot att klockan ska ringa 04.00. Vi anländer till hotellet vid tio-tiden, men får inte checka in för äns vid ett. Inga problem. Hotellet ligger cirka åttahundra meter från KaDeWe. Vi kommer förmodligen mest att strosa runt på plan sex och inmundiga lite smått och gott. Kanhända tar vi ett varv runt plan ett också. När klockan är ett är det dags för nån timmes siesta. Vad som händer sen bestämmer vi då. Troligtvis postar jag iväg en liten rapport. Tills dess, ta hand om er.

***

Som av en händelse hittade jag den här inspelningen med Lou Reed och John Cale från 1972. Jag tror dessutom att det är Nico som sitter i bakgrunden.

Ett sent uppvaknande

"Now I don't blame you for loving her
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cos I, yeah, I love her so"

Nu ska jag visa vilken usel koll jag har på pophistorien. Egentligen är det lite märkligt eftersom låten jag nu kommer att skriva om var den första jag valde själv. Många band och låtar känns det som om jag upptäckte genom andra. Inte den här. Från första lyssningen i mitten av sjuttiotalet fram till idag kan jag få gåshud av den. Ändå har jag aldrig haft nån som helst koll.



Jag påbörjade det andra kapitlet i 'Please Kill Me' på tunnelbanan i morse. Det handlar om New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Första delen i andra kapitlet heter 'Personality Crisis' efter New York Dolls-låten, men jag inser efter ett litet tag att den nog snarare borde ha hetat 'Walk On The Wild Side': Holly och Jackie klev rakt ut ur boken och presenterade sig. Jackie var precis som i låten ett speedfreak och Holly var en han som blev en hon. Personer som jag trott var fiktiva, men kanske baserade på verkliga människor, visade sig ha funnits i verkligheten. Surprise! Jag inser när jag skriver det här att det nog inte är någon större nyhet för en del av er. Men det skiter jag i. För mig var det en nyhet. En massa frågor ramlar omedelbart över mig: Jag undrar hur de reagerade när låten blev en hit? Blev de förbannade eller hedrade? Stod de och sjöng med framför Lou Reed när han lirade låten i New York? Gick de runt och sjöng på den, som jag har sjungit på den, och tänkte: "Wow, den här textraden är om mig"?



***

Igår låg jag däckad, medan min näsa imiterade Fontana Di Trevi, och tittade ut genom fönstret. Strax efter tolv på dan kom solen. Temperaturen +6. Cykeln stod i källaren och väntade. Jag förbannade förkylningen. En inställd tur är också en tur.

Sju låtar som förändrade mitt liv

"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"

Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.

Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.

Så här ser min lista ut:

1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.

På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.

2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.

Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.

3. Hurricane, Bob Dylan.

1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.

4. Exodus, Bob Marley.

Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.

5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.

"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?

6. Safe European Home, The Clash.

Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.

7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five

Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.

Så ser min lista ut. Hur ser din ut?

Stöld

"I met her in a club down in old soho

Where you drink champagne and it tastes just like cherry-cola"

"You know shell turn you, turn you in

Watch out for Charley's girl"

I en intervju för flera år sen satt Elvis Costello framför en flygel och visade rakt av vilka två låtar han snott ifrån och satt ihop till en egen. Jag tänker på den intervjun efter att jag äntligen kom på vilka två låtar som 1990s Arcade Precinct bygger på. Nu var det egentligen inte så avancerat eftersom att de delat upp stölderna; introt är från the Kinks Lola och refrängen från Lou Reeds Charley's Girl. Självklart hade jag alla tre låtarna i skallen när jag vaknade.

Det finns dom som sätter sig på höga hästar, gärna vissa journalister då det kan finnas en tacksam konflikt att elda lite under, som fördömer musiker som lånar/stjäl. Själv har jag inga som helst problem med det. Om Håkan Hellström lånar text från engelska förlagor och översätter efter eget huvud är det fine med mig. Samma sak om det gäller beats eller melodier. Musik är inget fastlåst fixerat dött ting. Den blandas i den stora underjordiska strömmen. Där det ständigt rör sig, bubblar och som ger nya eruptioner hela tiden. Ta Jamaica som exempel. Hittar nån på ett nytt beat eller en ny catchy melodi som funkar, försöker alla andra använda samma grej och göra det ändå grymmare. Inga sura miner där eftersom att alla vet att det för musiken framåt, inte bakåt.

***

Morgonpromenaden från M:s skola tog betydligt längre tid än vad den brukar. Skälet var att jag hade kameran med mig och fick för mig att plåta våren underifrån, att ligga i buskar kan ta tid även om man är nykter. När jag kollade in resultan var det betydligt knepigare än vad jag trott att få justa bilder. Av cirka 50 bilder var det väl två som på sin höjd duger. Men det gör inget det var skönt att inte brådska, utan strosa omkring som om jag var på semester och försöka se saker för första gången.

Och på sätt och vis gjorde jag ju det. Hur ofta ligger du under en buske och glor rakt upp mot himlen, nykter?