"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"
Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.
Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.
Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?
I morse hade jag den här låten i skallen:
Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.
* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:
"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"
Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:
Visar inlägg med etikett arbetsrätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetsrätt. Visa alla inlägg
onsdag 24 juni 2009
torsdag 6 november 2008
Och så var det sagt det som måste sägas
"Look at your ugly shame
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"
Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"
Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.
söndag 27 april 2008
I Lalalalaland är alla glada och nöjda
"The streets are dark, and there's no-one about
I wander home and all the ,the lights are out, I keep wondering
Where did you get that blank expression on your face?"
Är det nån mer än jag som blir lite lätt trött på nyheten om att Attendo Care skatteskrivit företaget i skatteparadiset Jersey? Inte nog med att våra skattepengar går till ett riskkapitalbolags vinster, de beskattas inte heller.
Men enligt rådande ekonomisk doktrin är allt i sin ordning. Det stora problemet, enligt doktrinens förespråkare, är att för få privata företag profiterar på vården och naturligtvis att systemet är uppbyggt på skatter i stället för privata försäkringar och att patienterna inte själva betalar sina kostnader. Hade vi haft ett sånt system hade vi aldrig haft nån strejk inom vården, utan alla hade varit glada och lyckliga eftersom att vi då hade nått utvecklingens clou.
Tanken är naturligvis ointressant. För den som tänker ett steg längre kommer raskt fram till att arbetsmarknadskonflikter faktiskt förekommer inom den privata sektorn och att den privata sektorn inte på något sätt är en fredad zon. Även om Svenskans ledarskribenter drömmer om det och driver samma linje som Svenskt Näringsliv, att konflikträtten ska monteras ned till att bli ett svagt och tandlöst vårdpaket, är vi inte där än.
Att många i det system de förespråkar inte skulle ha råd med den högkvalificerade vård som de idag har rätt till tycks inte bekomma marknadsfundamentalisterna ett endaste dugg.
I wander home and all the ,the lights are out, I keep wondering
Where did you get that blank expression on your face?"
Är det nån mer än jag som blir lite lätt trött på nyheten om att Attendo Care skatteskrivit företaget i skatteparadiset Jersey? Inte nog med att våra skattepengar går till ett riskkapitalbolags vinster, de beskattas inte heller.
Men enligt rådande ekonomisk doktrin är allt i sin ordning. Det stora problemet, enligt doktrinens förespråkare, är att för få privata företag profiterar på vården och naturligtvis att systemet är uppbyggt på skatter i stället för privata försäkringar och att patienterna inte själva betalar sina kostnader. Hade vi haft ett sånt system hade vi aldrig haft nån strejk inom vården, utan alla hade varit glada och lyckliga eftersom att vi då hade nått utvecklingens clou.
Tanken är naturligvis ointressant. För den som tänker ett steg längre kommer raskt fram till att arbetsmarknadskonflikter faktiskt förekommer inom den privata sektorn och att den privata sektorn inte på något sätt är en fredad zon. Även om Svenskans ledarskribenter drömmer om det och driver samma linje som Svenskt Näringsliv, att konflikträtten ska monteras ned till att bli ett svagt och tandlöst vårdpaket, är vi inte där än.
Att många i det system de förespråkar inte skulle ha råd med den högkvalificerade vård som de idag har rätt till tycks inte bekomma marknadsfundamentalisterna ett endaste dugg.
lördag 1 december 2007
Makt, mod och politiskt gnäll
"I said girl, I'm just a vampire for your love"
I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.
Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?
Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?
Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.
Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.
När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.
I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.
Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?
Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?
Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.
Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.
När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.
lördag 3 november 2007
Tankar runt alkohol
"Yesterday by the paperstand I felt the power
Of another religion
Rebels with a cause came out of the sun
And spoke the only language they'd been given"
Huvudet känns lite tugnt idag. Utanför fönstret ligger vinterns första snö och smälter bort. Regnet slår mot fönsterbläcken. Jag och Markus satt och smakade av, ok, vi drack väl då, ett par påsar blandad öl. Det var allt från Oppigårds Golden Ale till Ename Cuvee 974 och däremellan slank det ner några tjecker, tyskar och jänkare med. Kvällens märkligaste dryck var dock Ename Cuvee 974. Den smakade lerigt och dyigt med nåt sött inslag och luktade som ett kärr. Antingen är mina smaklökar inte tillräckligt förfinade eller så är kejsaren naken. Hur det nu är med den saken fick jag återigen bekräftat att jag och belgare inte kommer så bra överens på drickafronten. När det gäller deras nationalrätt, pommes med majo, är jag på bara jag slipper deras bisarra bira i fortsättningen. Jag hade tänkt att tipsa om en mörk bira som glatt rann ned i strupen, men minnet sviker mig just nu så jag ber att få återkomma i ärendet.
***
En fråga som jag har gått och grunnat på de senaste dagarna är om det ska anses vara ok att sparka någon för att denne har druckit fyra glas vin när denne har varit i tjänst, trots att det enligt arbetsgivaren inte finns ett alkoholförbud när man är i tjänst? Mitt eget svar är självfallet nej. Inte ens om det hade varit alkoholförbud kan jag ställa mig bakom sparkningen. Varför? Jo, därför att jag anser att en människa äger rätten att fela, till och med på jobbet. Att genast kasta sig över en som felat, peka finger och stöta ut är knappast mänskligheten i sin prydnad. Jag anser än mer efter statsministerns uttalanden om alkohol i tjänsten att sparkandet av Schenström är felaktigt. Han kunde, precis som vilken annan arbetsgivare, ha tydliggjort var gränserna går och gett henne en varning och därefter stått upp och sagt att affären var ett passerat kapitel.
Of another religion
Rebels with a cause came out of the sun
And spoke the only language they'd been given"
Huvudet känns lite tugnt idag. Utanför fönstret ligger vinterns första snö och smälter bort. Regnet slår mot fönsterbläcken. Jag och Markus satt och smakade av, ok, vi drack väl då, ett par påsar blandad öl. Det var allt från Oppigårds Golden Ale till Ename Cuvee 974 och däremellan slank det ner några tjecker, tyskar och jänkare med. Kvällens märkligaste dryck var dock Ename Cuvee 974. Den smakade lerigt och dyigt med nåt sött inslag och luktade som ett kärr. Antingen är mina smaklökar inte tillräckligt förfinade eller så är kejsaren naken. Hur det nu är med den saken fick jag återigen bekräftat att jag och belgare inte kommer så bra överens på drickafronten. När det gäller deras nationalrätt, pommes med majo, är jag på bara jag slipper deras bisarra bira i fortsättningen. Jag hade tänkt att tipsa om en mörk bira som glatt rann ned i strupen, men minnet sviker mig just nu så jag ber att få återkomma i ärendet.
***
En fråga som jag har gått och grunnat på de senaste dagarna är om det ska anses vara ok att sparka någon för att denne har druckit fyra glas vin när denne har varit i tjänst, trots att det enligt arbetsgivaren inte finns ett alkoholförbud när man är i tjänst? Mitt eget svar är självfallet nej. Inte ens om det hade varit alkoholförbud kan jag ställa mig bakom sparkningen. Varför? Jo, därför att jag anser att en människa äger rätten att fela, till och med på jobbet. Att genast kasta sig över en som felat, peka finger och stöta ut är knappast mänskligheten i sin prydnad. Jag anser än mer efter statsministerns uttalanden om alkohol i tjänsten att sparkandet av Schenström är felaktigt. Han kunde, precis som vilken annan arbetsgivare, ha tydliggjort var gränserna går och gett henne en varning och därefter stått upp och sagt att affären var ett passerat kapitel.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
