Jamie T Strikes Back

"I wanna be straight. I'm sick 'n' tired of takin drugs 'n' stayin up late..."

Pretty in Pink

"Einstein can't be classed as witless.

He claimed atoms were the littlest.

When you did a bit of splitting-em-ness

Frighten everybody shitless"

Jag avskyr debattprogram i tv. De handlar oftast om att sätta programledaren i fokus. Och eftersom att den numer har rätten att avbryta i stort sett hela tiden sprider det sig till debattörerna som gapar i mun på varandra. Olidlig tv med andra ord. Trots det fastnade jag i går framför fyrans Kvällsöppet som endast handlade om Anna Odells verk 'Unknown Woman 2009–349701'. På ena sidan satt Anna Odell själv, en konstfacksprofessor och nån medelålders herre från en patient/anhörigförening, på den andra David Eberhard, chef St. Görans psykiatrimottagning vid tillfället, Birgitta Rydberg, landstingsråd med ansvar för psykiatrin. Det var en märklig debatt nu när Anna Odell har klivit fram och tagit ansvar för sitt verk och förklarat vad hennes avsikt var och är kom kritiken mot henne att handla om att hennes handlingar inte satte fokus på frågan hon ville lyfta utan om tilltaget. Det vill säga, de (David Eberhard och Birgitta Rydberg) som hela tiden har pekat finger och anklagat Odell för att vara oseriös, för att snylta på samhällets resurser och för att vara ohederlig anklagar henne nu för att vara den som trollat bort frågan om psykiatrins metoder och resurser. Det blev till och med riktigt obehagligt när David Eberhard i princip ville lägga munkavle på Anna Odell eftersom att hon saknade den ”psykiatriska kompetensen”. Att han själv inte drar sig för att recensera konst finner han inget märkligt i. Som vanligt blev man inte klokare av debattprogrammet, men det stärkte min åsikt om att svenska liberaler har det svårt med liberalismen. Och jag anser fortfarande att Anna Odell har gjort rätt. För är det så att hennes "snyltande av vård" innebar förlängt lidande eller utebliven vård för någon annan, ja då har verket visat att vi har alldeles för snålt tilltagna resurser till psykiatrin. Och bara ur det perspektivet är verket värt all heder.

***

Att Thomas Lövkvist tappade den rosa ledartröjan kan ha berott på mig. Jag glömde alldeles bort att ha på mig mina rosa strumpor igår. Som straff tänker jag bära rosa strumpor till Girots sista dag.

Reasons To Be Cheerful Pt. 3

"I want to be straight, I want to be straight

I'm sick and tired of taking drugs and staying up late.

I wanna confirm, I wanna conform

I wanna be safe and I wanna be snug and I wanna be warm"

Märkligt. Att få Ian Dury & The Blockheads 'I Want To Be Straight' i huvudet tillhör verkligen inte vanligheterna. Förvisso ingår 'Hit Me With Your Rhythm Stick' i nån usel reklam för gud vet vad just nu, men det är ju liksom inte samma låt. 'I Want To Be Straight' är ett fantastiskt litet örhänge som jag tror att varenda en som använt lite för mycket droger kan ta till sig. Ian Dury & The Blockheads 'Do It Yourself' ingår fortfarande i min basföda, det är skiva lika viktig för mig som mitt dagliga spis. Ian Dury & The Blockheads beskylls för att vara pubrockare, men i och med 'Do It Yourself' kan de snarare anklagas för att ha varit pubfunkare. Musiken är omisskänsligt brittisk, men med ett sväng inspirerat av James Brown, Parliament och George Clinton. Jag såg dem live bara en enda gång. På Roskilde under tidigt åttiotal. En fantastisk spelning, en våg av energi, galenskap och glädje svepte över mig.

När det begav sig, i slutet av sjuttiotalet, fick min dåvarande flickvän en fantastisk gåva av journalisten Erik Hörnfeldt; en Blockheadsklocka! Det är nästan så att jag misstänker att vår relation tog slut bara för att jag var för avundsjuk på klockan. Urtavlan hade samma logga som du ser här ovanför. Hur fin som helst. En sån skulle det vara ballt att ha. Har du kvar den Katti?