Reasons To Be Cheerful Pt. 3

"I want to be straight, I want to be straight

I'm sick and tired of taking drugs and staying up late.

I wanna confirm, I wanna conform

I wanna be safe and I wanna be snug and I wanna be warm"

Märkligt. Att få Ian Dury & The Blockheads 'I Want To Be Straight' i huvudet tillhör verkligen inte vanligheterna. Förvisso ingår 'Hit Me With Your Rhythm Stick' i nån usel reklam för gud vet vad just nu, men det är ju liksom inte samma låt. 'I Want To Be Straight' är ett fantastiskt litet örhänge som jag tror att varenda en som använt lite för mycket droger kan ta till sig. Ian Dury & The Blockheads 'Do It Yourself' ingår fortfarande i min basföda, det är skiva lika viktig för mig som mitt dagliga spis. Ian Dury & The Blockheads beskylls för att vara pubrockare, men i och med 'Do It Yourself' kan de snarare anklagas för att ha varit pubfunkare. Musiken är omisskänsligt brittisk, men med ett sväng inspirerat av James Brown, Parliament och George Clinton. Jag såg dem live bara en enda gång. På Roskilde under tidigt åttiotal. En fantastisk spelning, en våg av energi, galenskap och glädje svepte över mig.

När det begav sig, i slutet av sjuttiotalet, fick min dåvarande flickvän en fantastisk gåva av journalisten Erik Hörnfeldt; en Blockheadsklocka! Det är nästan så att jag misstänker att vår relation tog slut bara för att jag var för avundsjuk på klockan. Urtavlan hade samma logga som du ser här ovanför. Hur fin som helst. En sån skulle det vara ballt att ha. Har du kvar den Katti?

Medeltida nyhetsförmedling

"My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't"

Ibland lever vi onekligen i olika tidszoner; nyheten om Bobby Byrds död läste jag om i senaste numret av Uncut. Då hade Bobby Byrd varit död i två månader. Två månader! Rena medeltiden om ni frågar mig. Vad svenska kulturmedier pysslar med kan man undra. Musikbyrån borde redan ha sänt en special till Bobby Byrds minne. Vem var då Bobby Byrd? Jo, han var mannen som tog sig an en ung James Brown efter att han avtjänat ett fängelsestraff. Bobby Byrd lät James Brown vara med i hans band, The Avons. Resten är historia. Tillsammans var de med och skapade soulen och funken. Två av de svängigaste plattorna i min samling är från tidigt sjuttiotal: James Brown's Funky People. Brown klappar händer, spelar tamburin, skriker "Yeah" och producerar sina vänner. Självklart är Bobby Byrd med. Två av de starkaste spåren, I Know You Got Soul och Hot Pants... I'm Coming, lyfts ändå mer av hans underbara pipa. Nu har pipan tysnat.



Bobby Byrd, Soul Man, 1934-2007.

***

Ankan skrev på kommentarstråden igår att det nog är dags för mig att lämna jobbet och det har han nog mer än rätt i. Men som vanligt finns det alltid, minst, ett krux. I det här fallet är det att jag verkligen älskar en del av mitt jobb. Den kreativa delen. När det är som bäst är det fantastiskt spännande och har jag otroligt stor frihet i det jag gör. Vilket jobb jag än byter till kommer det nog inte ge samma utmaningar.

Put It On the Line

"It's My Life
It's My Life
It's My Life
It's My Life"

Jo ni läser alldeles rätt. Förmodligen börjar ni nynna med och sen är er dag också förstörd. Egentligen vaknade jag med en annan låt i skallen, men den var flyktigare än flyktsoda - en sån där låt som svischar förbi och som man knappt hinner uppfatta och sen frenetiskt försöker komma på vilken det är. Lönlöst. När Il Dotore marcherar in med eurotechnon så är det kört. Det är bara att lalla med, tills att man kan dra på stereon och blåsa ut eländet.

***

Idag är det sista dan på fotbollsskolan. Trots gnälliga ungar, bråk och kiv så har det varit kanon. För trots allt är majoriteten av ungarna där för att joxa med trasan och ha kul. Jag har jobbat som tränare mer än jag hade tänkt från början och det har varit en utmaning. Framför allt igår när jag hade sovit så lite på natten. Är det nån som läser det här som har en unge som lirar fotboll och vill gå på fotbollsskola, låt den göra det. Och du, ta ledigt, erbjud klubben dina tjänster det finns alltid plats för fler vuxna. För du, det är värt det. Varenda minut. Nästan.

***

Derbydag. Lite jobbigt känns det. Men en sak är numera säker. Inga matcher kan mäta sig med dem min dotter spelar, då är farsgubben nervis. Bajen - Djyrgårn? Det är blaha, blaha det.

***

Såg BBC-dokumentären om soulens historia igår på 24:an. Den hade kommit till funken. Trots att den är välgjord kom jag på vad som är fel. Tid. För jävla lite tid har det lagt ned på varje avsnitt. Att klämma in all funk, eller som i förra avsnittet Stax, på 50 minuter låter sig inte göras. Det blir fokus på James, Bootsy och George, det vill säga det vi redan visste. Inga överraskningar här inte. Ovanligt trist för att vara BBC.