Typical Girls

Du vet hur det är, du söker efter nåt och hittar nåt annat. Jag letade efter en låt, men fastnade framför ett helt program. Har du tid tycker jag du ska titta lite närmre på de tre första videorna, de är från serien "The Punk Years" avsnitten heter Typical Girls vilket var titeln på en utomordentlig Slitslåt. När jag tittade igenom avsnitten gick mina tankar till Chris, Katti, Pojken, Kicko, Nike, Irre och alla andra tjejer som sparkade in dörrar och rev murar i slutet av sjuttiotalet:







Egentligen letade jag efter den här låten...



..som alltid får mig att tänka på Pauline Murray & The Invisible Girls. Men tyvärr inte den här låten.

Rock esta Noche!

"Who put the bop in the bop sh-bop sh-bop?
Who put the dip in the dip da dip da dip?
Who was that man? I'd like to shake his hand,
He made my baby fall in love with me"

Snoddasmorgon, nej då, bara en Barry Mann-morgon. Jag måste erkänna att jag är svag för Doo-Wop även om det inte är nåt som alltid ligger på skivtallriken. Doo-wop får mig att se mönster:

Vad fan e Timbropunk?

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Det har pågått en intressant diskussion på en tråd hos Farbror Punk. I en kommentar till vad Farbrorn skrev för ett par år sen har en Nicke Punk skrivit:

"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."

Det är ju klart att Nicke Punk lämnar målet öppet när han skriver att "vi är flera fd punkare i Timbrokretsen". För hans slutsats är ju då att punkens ideal, dessa-tvärtom-mot-socialism-ideal, är förenliga med nyliberalism och hyperkapitalism. Nicke har fel i sak, men ändå rätt. Han har rätt i att punken aldrig var en politisk rörelse; den var vare sig socialistisk eller liberal. Men i och med att punken tog ställning för individens särart mot masskonsumtionens färdiga mallar var den naturligtvis, medvetet eller omedvetet, antikapitalistisk. Av det enkla skälet har Nicke fel.

Det är lätt att i efterhand överdriva skeenden, mönster och känslor. Att idag läsa in större betydelser i vad som då var bagateller eller rätt ovidkommande: som punkarnas politiska hemvist. Vi var många som var för unga för att bli proggare, men som bar med oss anarkoproggarnas frihetligt socialistiska tankar in i punken. Därav sammanblandningen mellan svensk punk och politisk vänster.

Lika vanligt, om inte vanligare, var det med punkare som gav fan i allt vad politik heter och som med näbbar och klor värjde sig för att bli insorterade i nåt som helst fack. Somliga punkare hade sin bas i gallerian andra ute i Rågsved. Av nån anledning var vi ändå samma gäng på både Ebba-spelningar som på Pain-gigs. Jag hängde både i gallerian och ute i Rågsved och jag kan lova er en sak: politik stod alltid längst ned på dagordningen. Överst, i båda lägren, stod musik, fester, droger och sex. Politik var inte färdigtuggade teser för oss som var vänster i punken, utan bara en känslomässig kompass. Och den kompassen använder jag fortfarande.

Förvirrad

Jag vaknade av att en gammal polare cyklade ner från balkongräcket. Han föll tre våningar. Det var en rätt läskig syn. När jag låg där i sängen och undrade varför J hade cyklat runt på ett balkongräcke i min dröm kom en låt smygande i skallen. Den var lite vag i kanterna, men jag är nästan säker på att det var den du kan se och höra här nedanför. Sen blev jag orolig. Det känns som om 999:s 'Homicide' är ännu en punklåt som några fyndiga reklamare - obegripligt nog - tycker passar som musikalisk illustration till en bil, tvål eller ännu en påse smaklösa chips. Är det så, eller har jag drömt det också?

What Do I Get?

"Why must you record my phone calls?
are you planing a bootleg LP?
Said you've been threatened by gangsters
Now it's you, that's threatening me"*

Ikväll spelar Buzzcocks på Medis och det är ju klart att jag går dit. Buzzcocks var ju det där stora lilla bandet, du vet. Ett band vars storhet jag begripit först långt senare. Då, när det begav sig, fastnade jag föga förvånande för 'Ever Fallin In Love' och 'Orgasm Adict', men inte så mycket mer. Idag när jag ibland stoppar in en samling-cd med dem förvånas jag ofta över hur modernt det låter. Men så är det ju med en del band; de kan flyga iväg på en "ny" våg och när vågen har strandat och all bråte som följt med ligger där på stranden är det ytterst lite som har nån glans kvar. Buzzcoks är ett av banden från punken med vars låtar du fortfarande kan trä ett vackert pärlhalsband.



Var förbi cykelmeken igår. Det lär inte bli nån nyrenoverad Surly till Ride Of Hope. Höll på att komma ur affären med en Nishiki Criterium i stället. Men jag är verkligen inte säker på att det är en cykel till jag behöver mest. Fast då skulle jag kunna sätta på lite fetare svålar på Surlyn och göra den till en bruks- och grusvägsjonne. Ah, vilket lyxproblem...

* Tillägnas regeringen och de borgerliga partierna. Tack till Pinch som gjorde kopplingen först.

No Time To Be 21

"Life´s short, don´t make a mess of it
To the ends of the earth
you´ll look for sense in it
No chances, no plans"

Märkligt. När jag satt vid köksbordet och åt frukost skummandes Svenskan fick The Adverts 'No Time To Be 21' i huvudet. Kanske för att jag tänkte på P och hennes födelsedag igår. Jag vågade inte gå för jag var rädd för att bli för bakis idag, då jag måste bli klar med ett jobb. Ja, men du hade väl kunnat gå och druckit alkoholfritt. Jo visst. Men alkoholfritt på födelsedagskalas är inte min bästa gren. Dessutom var tänderna borstade och huvudet låg på kudden redan vid tiotiden, att jag sen inte somnade innan tolv är en annan sak. Jag försökte. Och det viktigaste: Jag känner mig relativt utvilad idag.

Fy fan för Celine Dion*

"Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär"

Punkåterträffen i Tanto blev lyckad, trots att ett gäng kids som försökte vara punk vräkte ut kass hårdrock på hög volym. Efter femtielfte Axl Rose-låten fick B nog och gick ner och tog ett tag om bandaren och vände den åt ett annat håll samtidigt som han vänligt men bestämt frågade om det gjorde nåt att han vände bandaren. Touché! Lillkillen såg rätt förvånad ut. Jag tror att chippen till och med sänkte lite efter det. Dagen blev lång med mycket snack, många garv och avslutades med att vi kördes ut från ett stängandes Street. Enda smolket i bägaren var hobbyknarkaridioten som ville ha tjack och frågade en av dem som jobbar på att ta sig ur sitt missbruk om han kunde fixa nåt. Men hämden var ljuv; han tog stålarna och drog, kom aldrig tillbaka. Förhoppningsvis åkte han hem och kollade på tv, men troligtvis inte. En lång och trevlig fredag straffade mig hårt igår. Återigen går en tacksamhetens tanke till min dotter som är världens bästa bakismedicin; hon beställde farsans spaghetti med köttfärssås, efterrätt: bananmilkshake och melon. Lustigt att man kan ta sig samman om man är tvingad.

***

Herregud vad Portugal lirade vackert långa stunder igår.

***

Demokrati är tydligen årets modeord på vänserpartiets kongress i Norrköping. Det ska skrivas in i alla tänkbara och otänkbara dokument så att alla förstår att partiet är demokratiskt.

***

Pepes väggspel med Nuno Gomes och avslutningen. Mmmm.

***

Lars Ohly valdes om till partiordförande. Staffan Norberg från Södertälje valde att kandidera mot honom. Och några av de glada "demokraterna" i partiet har mage att bli sura över att han inte drog tillbaka sin kandidatur.

***

Jag har tippat Tyskland - Italien i final. När jag såg Portugals spel tvekade jag en sekund. Men det fanns klara svackor i försvarsspelet. Ett bättre och effektivare lag än Turkiets kommer att skoningslöst utnyttja de svagheterna.

***

Solen skiner och prognosen säger cirka trettio grader i stan. Då tar jag surlyn ut på Södertörn. Där ska det tydligen bara bli 26. Kanske dags för årets första dopp?

***

* Min dotter gör inget annat än sjunger 'My Heart Will Go On'. Vad som kanske var förtjusande de första tio gångerna liknar mer och mer tortyr.

Wild Youth & Ol' Farts

"I'm walking in the street
With the lastest on my feet
And the hair that makes the people stop and stare"

Stay Free

"falleri, fallera..."

För lite mer än ett år sen gick jag genom Tanto sökandes efter grupp människor varav de flesta jag inte hade sett på mer än 25 år. Jag var minst sagt nervös. Skulle det bli jobbigt och krystat, skulle jag känna igen dem och skulle de känna igen mig. Det gick bra. I skuggan satt och stod ett gäng medelålders män och kvinnor. Några kände jag igen, andra inte. Det blev en del garv och många kramar den dan. Ett halvår senare var det dags igen. Nere på Snövit. Fler kom och det var väldigt chosefritt. Och i morgon är dags för ännu en punkpicknick. Jag ser fram emot den. Faktiskt inte av nostaligiska skäl, utan för att jag verkligen uppskattar att träffa och bara snacka med flera av dem. För er som inte kan komma i morgon och av nån anledning seglar förbi härinne:

Punky Reggae Party*

"come with your heart and soul
come and rock your bone
its a punky reggae party
and its tonight"

1977, Bob Marley befinner sig i exil i London efter att ha blivit skjuten. På Roxy dansade punkare till reggae. The Clash spelar in Police & Thieves. Generation X gör en dubversion av Wild Youth. Bob Marley lirar in Punky Reggae Party.



* Punky Reggae Party på Mosebacke i kväll, kl 20.00.

Å nu blir det reklamfilm

"I don't like to hang about
In this lonely room
'Cos Stockholm is for going out
And trying to hear a tune"

Reasons To Be Cheerful Pt. 3

"I want to be straight, I want to be straight

I'm sick and tired of taking drugs and staying up late.

I wanna confirm, I wanna conform

I wanna be safe and I wanna be snug and I wanna be warm"

Märkligt. Att få Ian Dury & The Blockheads 'I Want To Be Straight' i huvudet tillhör verkligen inte vanligheterna. Förvisso ingår 'Hit Me With Your Rhythm Stick' i nån usel reklam för gud vet vad just nu, men det är ju liksom inte samma låt. 'I Want To Be Straight' är ett fantastiskt litet örhänge som jag tror att varenda en som använt lite för mycket droger kan ta till sig. Ian Dury & The Blockheads 'Do It Yourself' ingår fortfarande i min basföda, det är skiva lika viktig för mig som mitt dagliga spis. Ian Dury & The Blockheads beskylls för att vara pubrockare, men i och med 'Do It Yourself' kan de snarare anklagas för att ha varit pubfunkare. Musiken är omisskänsligt brittisk, men med ett sväng inspirerat av James Brown, Parliament och George Clinton. Jag såg dem live bara en enda gång. På Roskilde under tidigt åttiotal. En fantastisk spelning, en våg av energi, galenskap och glädje svepte över mig.

När det begav sig, i slutet av sjuttiotalet, fick min dåvarande flickvän en fantastisk gåva av journalisten Erik Hörnfeldt; en Blockheadsklocka! Det är nästan så att jag misstänker att vår relation tog slut bara för att jag var för avundsjuk på klockan. Urtavlan hade samma logga som du ser här ovanför. Hur fin som helst. En sån skulle det vara ballt att ha. Har du kvar den Katti?

Vild sak

"Wild thing, you make my heart sing
You make everything
Groovy
I said wild thing..."

I morse drömde jag att jag stod i en replokal tillsammans med Pojken och Pinch. Om det var Micke på trummor minns jag inte. Mitt andra riktiga band, Snarklangarna. Jo, jag vet, namnet var inte direkt ascoolt, men jag var så glad över att få vara med i ett band igen att jag knappast skulle ha tjafsat om nånting. Ändå la jag av. Kommer inte ihåg varför. Kanske för att namnet var töntigt. Hursomhelst lirade de in en platta strax efter. Om den är bra eller inte har jag inte en susning om, jag tror inte att jag nånsin har hört den. Pojken var bra på sång, och det var hon och Pinch som lärde mig att slå ut några toner ur basen. Wild Thing var den första låten jag lärde mig. Jag var alltid bättre på att posera och showa än att lira. Jag håller fortfarande showandet före lirandet, vilken dag i veckan som helst. Men det måste bottna i nåt "äkta". Vilken adolffredrikselev som helst kan träffa toner och hålla takten. Men det är knappast det som rock 'n' roll handlar om, utan om att kunna förmedla en känsla, nåt som påminner om liv. Därför finns det inget värre i min bok än när nån ignorant pajas vräker ur sig; "men han kan ju inte sjunga", om någon, exempelvis Håkan Hellström, som om det var det allting handlade om.

Dagens bloggtips

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.

Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.

PUNKROCK WARLORD

JOHN GRAHAM MELLOR A.K.A JOE STRUMMER

21 August 1952 - 22 December 2002

In Memoriam

Kiss Me Deadly

"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"

Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.

Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.

När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.

Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.

Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.

Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.

Are You Alright?

"?"

Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.

Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:

"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"

En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?

Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.

Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':



För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.

***

Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?

*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs

1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.

Puzzle

"I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear a-bomb
I am a worlds forgotten boy
The one who searches and destroys"

I natt hemsöktes jag igen av Å. Hon dök upp i det stora tidningshuset i Marieberg, där jag uppenbarligen jobbade kvar på plåtframställningen. Precis som i de tidigare drömarna spelade hon ingen huvudroll utan fanns där i bakgrunden som ett störande inslag. I den här drömmen blev jag erbjuden att gå en ombudsmannautbildning av facket. Vad Å hade på mitt jobb att göra har jag ingen aning om. Vill hon mig nåt kan hon väl ringa i stället för att hemsöka mina drömmar.

På nåt sätt lägger jag puzzel. I går var jag förbi Pet Sounds som hade bokrea. Jag kom därifrån med Sniffin Glue - The Essential Punk Accessory och Passion Is A Fashion. Mina senaste inköp från Ginza var Iggy Pop & The Stooges, Raw power; New York Dolls, Rock 'n' Roll; The Kinks, The Single Collection och Johnny Thunders, So Alone. Böckerna geggar i punkhistorien. Sniffin Glue var ett av Englands viktigaste punk-fanzine. Passion Is A Fashion är en biografi om The Clash skriven av Mojo-journalisten Pat Gilbert. Plattorna är sånt som jag inte haft i min egen skivsamling och inte heller behövt eftersom att polarna hade dem. Om jag backar bandet så fanns det en tid då jag ofta krashade på nåns soffa lika gärna som att åka hem. Och på efterfesterna fanns musiken. Nu för tiden sover jag helst hemma, även om jag fortfarande har en kärlek till långa efterfester, och då saknar jag en massa plattor. Eller snarare låtar. Och det är väl här puzzlet kommer in. Jag letar efter bitarna till min historia, till vad som gjorde mig till den jag är. Jag vet inte om de är viktiga och jag tror inte att det handlar om nostalgi. För så förbannat kul var det inte alltid att vara en 15-årig punkare från Hässelby Gård. Det var misshandel och knivhot bara för att man inte såg ut som övriga världen. Men nåt från den här tiden sitter kvar i mig, på gott och ont. Och kanske är det jag geggar i.

Ett erkännande: Som punkare tyckte jag att The Stooges bara var ett jävla slammer med för långa gitarrsolon. Tyckandet baserades väl på en eller två låtar, sen blockerade jag korkat nog rubbet. Tyckandet förändrades inte av att jag såg Iggy i London 1980. Bandet som kompande honom var bara bakgrundsmusiker, upptryckta mot väggarna så att det såg ut som om de var rädda för karln. Dan efter träffade jag honom back stage på The Clash där han påtänd frågade alla om efterfest. Jag tyckte han var en pinsam gammal gubbe. Nu, långt senare, inser jag hur viktiga The Stooges var för vad som skulle komma senare. Både första plattan och Raw Power har låtar med en energi som fortfarande berör. Ta 'I Wanna Be Your Dog' eller 'Search & Destroy', låtar som formligen blåser vad som helst av banan. På YouTube finns det ett underbart klipp på 9 minuter när de gör tv-debut. Klippet innehåller både speaker och reklamklipp och på så sätt är det ett obetalbart tidsdokument. Men frågan är om inte publiken var för stenad för att fatta vad som drabbade dem.

Punky Reggae Party

"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."

I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.

Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:

"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"

Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:

"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."

Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.

Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.