Tour de Åland

"BRODOSPLIT" "1989". Jag reagerar omedelbart på skylten. I början av nittiotalet var jag aktiv i en hjälporganisation som försökte stödja staden Tuzlas medborgares försök att inte falla offer för det etniska galenskapen som härjade runt Bosnien, Kroatien och Serbien vid den här tiden och som försåg kriget med dess näring. Viking Lines Isabella är troligtvis ett av de sista fartygen som byggdes i Split innan kriget, som trasade sönder Jugoslavien, bröt ut 1990. I fredags förde hon mig och min jobbarpolare S över till Åland.

Vi checkade snabbt in och kastade oss sedan ut på hojarna. Vi hade knappt hunnit sätta oss på cyklarna för än vi upptäckte en åländsk sedvänja: Tuta på cyklisten. Förmodligen i all välmening, men två stockholmare reagerar kanske inte som det är tänkt - vi skriker okvädningsord till den första föraren. Vid den tredje tutningen börjar vi ana att det är fråga om nån lokal sedvänja.

Turen mot Eckerö gick först längs med huvudvägen. Men det är inte värre trafik än längs med en del av vägarna runt Södertörn. Efter några kilometer tog vi av till småvägarna. Vi följde ett cykelspår. Generellt var det oftast riktigt bra, vissa partier kan dock vara lite tjälskadade, andra partier är grusade i ett hundratal meter eller nån kilometer. Landskapet är både vackert och varierande. Vi stötte på en tysk cyklist från Düsseldorf som pratade svenska. Trots att det var sjätte året han hade med sig sin räser var vi de första han träffat på Åland med landsvägscyklar. Vi slog följe i nån mil innan jag och S tog av åt ett annat håll och åkte lite vilse.

Ibland kan man ju bli lite oense om vägen, men S visade prov på sina utmärkta ledaregenskaper och pekade med hela handen. Jag följde glatt efter. Och se, vi hamnade på ett bryggeri.

Stallhagens Bryggeri är världens enda åländska bryggeri, som det heter i reklamen. Självklart ville vi smaka. Bryggeriets pub var dock stängd. S som inte är så blyg av sig knackade på kontoret och vips hade vi var sin kall mellanöl i handen.

Vad som hände med den förra cyklisten som hittade till bryggeriet vill jag nog inte veta...

Efter ölen fick jag tydligen för mig att bli konstnärlig. Jag tror att ambitionen var att visa ett Campagnolonav i arbete. Hursomhelst cyklade vi tillbaka till Mariehamn. Den sista milen fick S klara sig själv. Jag kände att det fanns mer i benen som måste ut, så jag drog upp ett tempo som höll nästan hela vägen till hotellets uteservering. När S kom, tio minuter senare, hade han ytterligare en kall öl från Stallhagen väntandes. Kvällen avslutade vi på finkrog ätandes åländsk skärgårdstallrik med tillhörande dryckjom.

Dagen efter var vädret inte alls lika upplyftande. Vi trampade pliktskyldigt runt en si så där fyra mil och kom tillbaka till hotellet lagom för att hinna med en bastu innan den stängde.

Hemresan gick med ännu ett av Viking Lines fartyg från Brodosplit, Amorella. Det var inte direkt kärlek jag kände för många av mina medpassagerare. Nej det var nåt helt annat. Här hade det inte räckt med etnisk rensning. Ty alldeles oavsett etnicitet betedde sig alldeles för många som rena idioter. En lagom stor neutronbomb var vad jag önskade mig.

Inte blev vi gladare av Viking Lines säkerhetsarbete i restaurangen.

Med tanke på hur illa Lapin Kulta smakar var dock den här synen en fröjd för ögat. Fortsätt så.

Dålig efterfrågan går ut över miljön

"Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år"

Jag kan inte riktigt släppa irritationen över SJ. Visste ni att det finns en organisation som heter cykelfrämjandet? De har uppmärksammat att SJ inte längre tillåter hojar på tågen. Tror ni att de bedriver nån kampanj på sin hemsida för att få SJ att ta sitt förnuft till fånga? Nix. De konstaterar bara faktum. I stället kommer de med det matnyttiga tipset att ta flyget eftersom att en normal jonne inte överstiger bagagevikten. Tack ska ni ha! Vet ni vad, cykelfrämjandet? Jag är glad över att jag inte är medlem i er organisation.

Nu är jag lite antik, jag gillar tåg, även om SJ och alla andra tågbolag sabbat upplevelsen genom att de imiterar flyget i inredningsdesignen. Trots det föredrar jag tåg. Jag gillar mötena och samtalen som kan ske på ett tåg. Jag tror aldrig att jag har haft några minnesvärda konversationer med främmande människor på ett flygplan. Har du?

Här har ni felet i ett nötskal när det gäller SJ och deras lismande miljömedvetande: "Du kan inte skicka resväskor och bagage med SJ längre eftersom efterfrågan har varit så låg."*

Miljömedvetande kommer inte gratis. Och krockar marknadskrafterna med miljön är det miljön som får stå kvar på perrongen. Tack SJ för att ni på ett så tydligt sätt berättar sanningen.

*SJ:s hemsida om bagage och förvaring.

"We could be Heroes" Bullshit!

Fick ett fint erbjudande av en vän som bor nästan längst ner i landet om att komma ner ett par dar och relaxa. Då kom jag på vad jag skulle vilja göra som substitut till nån resa längre söderöver; ta med mig räsern ner och cykla runt längs Sveriges sydkust. Vilken underbar höstidé! Inte, tyckte SJ och Swebuss. Ty nu är det så finurligt inrättat att man får inte ta med sig cykeln på tåget, eller bussen för den delen. På SJ upplyste dem mig att jag kan skicka ner räsern med lastbil. Tack, men nej tack. Jag vill hoppa av tåget, skruva fast framhjulet och dra iväg. Inte sitta i nån håla och hoppas på att cykeln ska komma innan jag åker hem. SJ - Miljövänligt? My ass.

Idiot Wind

"People see me all the time and they just can't remember how
to act
Their minds are filled with big ideas, images and distorted facts.
Even you, yesterday you had to ask me where it was at,
I couldn't believe after all these years, you didn't know me better than that
Sweet lady"

– Vi placerar helt enkelt ut föremål och bevakar dem, säger befälhavaren enligt Washington Post, om någon plockar upp föremålet så attackerar vi. USA:s armé använder sig av vapen som lockbeten. Plockar någon irakier upp dem är det bara att skjuta för då är de en legitim motståndare tycks nåt smart befäl ha resonerat. Uppenbarligen oförmögen att kunna fundera ut alternativa tankegångar till varför någon plockar upp vapen som ligger och skräpar; att ta bort dem så att inte barn får tag i dem; att det i ett fattigt land inte bara är ett vapen utan att det faktiskt är pengar som ligger där; att lämna in dem till "myndigheterna". Det finns en hel del alternativa möjligheter till varför någon tar upp vapen från gatan. Men avhumaniserar man sin fiende ser man inte längre än sin egen näsa räcker och då är man troligen torsk. Avhumaniserar man ett helt folk är man det definitivt.

"Idiot wind, blowing every time you move your mouth, Blowing down the backroads headin' south."

***

I en helt annan fråga tog jag upp de låsta dörrarna mellan kommuner och landsting som har sin grund i att de bevakar sin egen penningpåse. I morgonekot rapporterades det om vilka vidriga konsekvenser det kan få:

"Landstingets utredare konstaterar också att om utskrivningarna från den låsta avdelningen hade fungerat skulle Lasse inte ha blivit mördad. I nästan ett år var han så pass frisk att han kunde lämna avdelningen. Men eftersom kommunen och landstinget inte kunde komma överens om vem som skulle betala för Lasses stödboende utanför sjukhuset blev han kvar på den låsta avdelningen."

"Idiot wind, blowing like a circle around my skull, From the Grand Coulee Dam to the Capitol."

***

Ibland känner man på sig att nåt är fel. Ni vet när man ser en människa och det nästan börjar klia i kroppen. Igår fick jag den känslan när jag och dottern kom hem; en påtagligt bestruken kis stod och väntade på hissen pladdrandes i mobilen. Jag och dottern gick upp. Något senare gick jag ut med soporna och då ser jag grabben sitta och röka horse i trappen. Vad jag gjorde? Blev sur och bad honom dra åt helvete, vilket han gjorde.

"You're an idiot, babe. It's a wonder that you still know how to breathe."

Here We Go Again!

"Nina's in the bedroom
She said time to go now
But leaving it ain't easy
I got to let go
I got to let go"

På Hellas är både bangolfen och kanotuthyrningen stängda på måndagar. Tack och lov hade ingen tagit bort sjön. Som sagt det är enkelt. Dottern var i plurret minst tjugo gånger. Pappan satt och log vid sidan av. Vi tog en kort promenad längs med nån av stigarna och det tog nog inte mer än femton meter förräns min morsa stannade till med orden "Sommar-Kalle!". Jaha, vi var inte klädda för att leta kantareller, men kom ändå därifrån med lagom många för att dottern och jag skulle få varsin liten knäcke med 'Sommar-Kalle' på. Ner i stekpannan med en klick smör. Fram med Vika-knäcket. Lite salt och vitpeppar på. Voila! Behöver jag säga att det smakade utsökt? Så finns det dem som bara svischar förbi maten. Fast det såg rätt kul ut, även om vi höll på att bli överkörda av tre snubbar.

I dag väntar nästa naturupplevelse, Tyresta nationalpark med lite nordisk urskog.

***

Några timmar senare: Vid sjön på bilden satt vi och åt lunch. Vatten, ciabatta och en salami Napoli Piccante. Sen en kopp kaffe. Tyresta är helt klart värt ett besök, skogslandskapet skiftar så att det aldrig blir tråkigt. Från myrar till berg till trollskog. Hur skönt som helst med en plats där jag bara hörde skogens ljud. Jo, och dottern förstås. Fast det är inte utan att man undrar hur folk är funtade. Åka ut i en nationalpark med hunden, hunden skiter, nån tar upp bajset med en bajspåse och slänger den i ett dike. Hur fan tänker man då? Att påsen bryts ner snabbare än hundbajset? Vad ger ni era djur att äta, bly?