Att uppskatta det vardagliga

"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"

När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.

***

Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...

Det fria ordet

"Take me to the place where you go, where nobody knows, if it's night or day"

(klicka på bilden så blir den större)

Medeltida nyhetsförmedling

"My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't"

Ibland lever vi onekligen i olika tidszoner; nyheten om Bobby Byrds död läste jag om i senaste numret av Uncut. Då hade Bobby Byrd varit död i två månader. Två månader! Rena medeltiden om ni frågar mig. Vad svenska kulturmedier pysslar med kan man undra. Musikbyrån borde redan ha sänt en special till Bobby Byrds minne. Vem var då Bobby Byrd? Jo, han var mannen som tog sig an en ung James Brown efter att han avtjänat ett fängelsestraff. Bobby Byrd lät James Brown vara med i hans band, The Avons. Resten är historia. Tillsammans var de med och skapade soulen och funken. Två av de svängigaste plattorna i min samling är från tidigt sjuttiotal: James Brown's Funky People. Brown klappar händer, spelar tamburin, skriker "Yeah" och producerar sina vänner. Självklart är Bobby Byrd med. Två av de starkaste spåren, I Know You Got Soul och Hot Pants... I'm Coming, lyfts ändå mer av hans underbara pipa. Nu har pipan tysnat.



Bobby Byrd, Soul Man, 1934-2007.

***

Ankan skrev på kommentarstråden igår att det nog är dags för mig att lämna jobbet och det har han nog mer än rätt i. Men som vanligt finns det alltid, minst, ett krux. I det här fallet är det att jag verkligen älskar en del av mitt jobb. Den kreativa delen. När det är som bäst är det fantastiskt spännande och har jag otroligt stor frihet i det jag gör. Vilket jobb jag än byter till kommer det nog inte ge samma utmaningar.