Ohederlig högeruppgörelse

Vad ska man då säga om den historiska uppgörelsen som de borgerliga partierna träffat om kärnkraften? "Historisk", kallas den bland annat. Och det är nog sant. För uppgörelsen är verkligen ett historiskt svek mot det svenska folket. Ett folk som 1980 i en folkomröstning sa sin mening om kärnkraften och önskade se den "avvecklad med förnuft". Röstsiffrorna visade att nästan 78 procent av svenska folket var för en avveckling.

Regeringen brukar anklagas för att den genomför en politik som de inte gick till val på. Jag brukar säga att det inte är sant. Alla de försämringar i välfärdssystemet som de borgerliga partierna genomfört redogjorde de för i sina valpamfletter. Var och en som ville veta vad borgarna tänkte göra om de fick regeringsmakten kunde läsa det innantill. Många valde att blunda. Att bli av med Göran Persson var vikigare. Men på en punkt gick de borgerliga partierna inte till val, i energifrågan.

Jag menar att det är ett svek, inte bara av Centerpartiet, utan av samtliga borgerliga partier. De väljer att med ett penndrag förringa folkviljan. Det är möjligt att folkviljan idag är ett ja till kärnkraft. Låt då frågan prövas i en folkomröstning. Det hade varit hederligare. Men nej då. Hellre valde regeringen att använda frågan som ett partitaktiskt vapen mot oppositionen. Frågan prövades i en folkomröstning 1980. Självklart ska den kunna omprövas 30 år senare. Men frågans dignitet kräver en folkomröstning, där medborgarna har en ordentlig möjlighet att sätta sig in i alternativen.

Mötet

Skumt. I natt drömde jag åter om svikaren. I vilket sammanhang har jag ingen aning om. Sex timmar senare möts vi genom våra döttrar. Jag får en allvarlig blick. Vad jag gav för en blick vet jag inte. Förmodligen en kort. Jag nickade i alla fall igenkännande. Tycker att det räcker. På vägen hem komponerade jag en refräng till en låt som aldrig kommer att spelas. Sen dök Pistols upp:

Kristider

"either I'm too sensitive
or else I'm gettin' soft"

Jag drömde om han som gjorde mig mest besviken i våras. Vi har faktiskt inte träffats sen dess, trots att vi har barn i samma klass. Jag kan tydligen fortfarande inte släppa hans svek och jag har drömt om honom tidigare, men då har det ofta utmynnat i nån form av otrevligheter. I natt var det däremot spänt när vi sågs. Jag försökte ignorera honom, men av nån anledning blev vi tvungna att samtala, om vad och varför har jag glömt, och det blev inte uppgörelse i solnedgången, utan bara lite positivt jobbigt. För så är det, jag gillade honom verkligen. Och det är väl därför sveket känns så mycket mer.

***

Igår friskförklarade sjukgymnasten mig och mina knän och gav mig rådet att fortsätta cykla och styrketräna benen. Kul råd när vintern nu står i farstun och vägarna är fulla av blöta löv. Det innebär att det inte längre finns några undanflykter, vill jag genomföra sommarens planer är det bara att pallra mig iväg till Friskis & Svettis eller nåt liknande. Jag måste erkänna att tanken gör mig jättenervös. Gym och de som går på dem har jag aldrig känt mig befryndad med. Det är en helt annan värld i mina ögon. Jag är ju han som slutar lyssna och beställer en öl till när folk pratar vikter och kalorier. Ska jag bli en av dem? Läskigt.

***

Tydligen var det inget större fel på de svenska bankerna i alla fall. De har gjort fantastiska vinster, om än inte lika stora som i fjol. Swedbank som många har velat få till en enda stort svart hål har en rörelsevinst på 3 113 miljoner kronor. Snacka om kris! SEB ska tydligen sätta igång ett sparpaket då deras vinst bara handlar om 2 010 miljoner kronor. Dom sumpade visst 677 miljoner i Lehman Brothers-konkursen och då är det ju klart att de anställda får ta smällen, inte han eller hon som var direkt ansvarig. Sen lär väl kunderna få pröjsa nån ny liten avgift också så är den förlusten snart ur världen.

Klonk

"I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"

På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.

Nu när bergsetapperna är över i årets Tour de France är det svårt att inte ha imponerats av CSC-stallets taktiska körningar över bergen, hur de kort och gott har kört skiten ur motståndarna. Belöningen är en första och andraplacering i sammandraget. Men fan vet om det håller. På lördag är det tempoetapp. Och då är det inte helt omöjligt att Cadel Evans tar tillbaka den gula tröjan från Carlos Sastre. 1.34 skiljer. Fast jag måste nog säga att jag håller på Sastre. Han har länge varit bland de tio bästa men aldrig vunnit nåt. Klart grabben ska ha en gul tröja på söndag.

***

I övrigt har semestern varit lugn, halvplanerna på lite vandring längs Sörmlandsleden dumpades i förra veckan på grund av vädret och efter att dottern i helgen hjälpt sin farmor med lite barnvaktande har hennes lust till längre utflykter hamnat på minus. Bäst är, enligt henne, en tur till Trekanten eller Mälaren. Alla förslag som innebär planeranden och resor kasseras urskiljningslöst redan vid ritningsbordet. Nåt jag tycker är både tråkigt och bra. Tråkigt för att vi inte kommer iväg på nåt spännande, men samtidigt bra eftersom att dottern har farit och flängt hela sommaren och att då välja att vara hemma tycker jag är en vettig reaktion.

Det tristaste som hänt under semestern, om man räknar bort debaclet med fälgen, är att jag och min mor återigen har hamnat på kant med varandra. Kanske inte den bästa starten på en semester man kan önska sig. Snarare tvärtom. Tyvärr är det inte första gången vi är i delo. När min ilska hade lagt sig bestämde jag mig för att låta allt bero. Jag orkar inte gå och älta all skit hela tiden. Det har under de senaste åren varit för mycket av den varan. Det räcker nu. Livet är alldeles för kort för bitterhet. Gråt, gå vidare.

Mörkrets hjärta

"Day-o, day-o
Daylight come and me wan' go home"

I tisdags hade jag två samtal som resulterade i att jag blev oerhört arg och besviken. Den typen av samtal som nånstans rubbar ens syn på mänskligheten, gör perspektivet mörkare. Jag har grubblat och grubblat över vad det var som hände, vilken skuld jag har till det hela. Jag vet att jag ibland kan vara hård, lite gapig och kanske kan framstå som väldigt krävande. Samtidigt har jag alltid rett ut de problem som har uppstått på grund av mig. Det är nåt kan man inte anklaga de två personerna för som jag är bottenlöst besviken på. Mer ryggradslösa djur hittar man nog inte ens hos amöbor. Jag har efter grubblandet kommit fram till att jag faktiskt kan se mig själv i spegeln utan att skämmas allt för mycket.

Den här versionen av Ghost Rider låter ungefär som jag har känt mig:



Eftersom att jag visste att samtalet skulle leda till grubbel tog jag semester resten av veckan. Tack och lov är Marathonmannen ledig och solen skiner över Stockholm. Nu ska vi åka ner till Nynäshamn och leta oss uppåt på cyklarna.

***

UPPDATERING

Det blev 5,7 mil i ett rätt fint vårväder. Marathonmannen och jag möttes på pendeln. Vi hoppade av vid Nynäsgård och började cykla mot Sorunda, Moa Martinsson bodde i de trakterna en gång, där stannade vi vid - vad jag tror var - en gammal kvarn och pustade ut. Sen var det bara tre mil kvar. De sista två milen trilskades ryggen och kedjan. Ryggen konstant och kedjan hoppade vid två tillfällen. Till slut kom vi ändå fram till Västerhaninge och den sköna krogen med alla fotbollströjor och halsdukar. Lunchen smakade utmärkt, fast de kunde nog ha ställt in vad som helst och det hade smakat lika gott, till den en stor Heineken. Nästan lycka.

Today was a good day, som Iskuben muttrade.