På förekommen anledning

Mötet

Skumt. I natt drömde jag åter om svikaren. I vilket sammanhang har jag ingen aning om. Sex timmar senare möts vi genom våra döttrar. Jag får en allvarlig blick. Vad jag gav för en blick vet jag inte. Förmodligen en kort. Jag nickade i alla fall igenkännande. Tycker att det räcker. På vägen hem komponerade jag en refräng till en låt som aldrig kommer att spelas. Sen dök Pistols upp:

Problems - So What You Gonna Do?

"Now when yuh heard about this girl, her name is Maxine Her beauty is like a bunch of rose (But)If I ever tell you bout Maxine You would a say I don't know what I know (but)/.../
Hey listen up Now ease it up When I Leila K loves you
He's electric Don't get electric baby As I adore you"

Märklig morgonmix: Leila K meets Chaka Demus & Pliers Uptown. I min hjärna funkade det alldeles utmärkt. Är inte lika säker på att det skulle göra det i verkligheten.

***

Jag träffade en gammal polare på väg till jobbet som tipsade mig om bloggen Post Punk Progressive Pop Party som tycks bygga på en rätt rolig idé: "Idag för xx år sedan släpptes/föddes/dog blablabla" och så finns det en video samt en länk till musiken. Tydligen behöver man nåt program som packar upp plattorna man vill lyssna på. Och det är här jag ofta tröttnar -jag är är med andra ord ingen fildelare- eftersom jag blir alldeles skitnödig över att behöva ladda ned nåt program som jag inte har en susning om varifrån det kommer och vad det kommer att göra med min burk. Så det blev ingen morgonlyssning på Generation X 'Wild Dub'.

***

Paulinho 0-1, vad var oddsen på det?

***

Cykelgänget i Malmö ställde in sin beställning på cykeltröjor gjorda på ull från Australien. Eftersom att en del fårfarmare fortfarande använder sig av metoden mulesing. I vilken utsträckning metoden används är oklart eftersom att den ska fasas ut till 2010. Och det är väl fint att man gärna bär nåt etiskt på sig. Samtidigt är det här med etik knepigt. Det är oerhört lätt att reagera och bojkotta ett material, samtidigt som hela klädindustrin gör vad vi i princip kräver av dem, letar efter billigare och billigare produktionsanläggningar. Få av oss ger fan i att köpa de billiga skorna/brallorna/tröjan trots att vi borde vara mer än väl medvetna om att till DET PRISET kan det inte har producerats till en just lön. Och här nånstans börjar jag surna till; det tycks vara fan så mycket lättare att bry sig om söta djur, som exempelvis lamm, än om människor. Samtidigt fortsätter de etiska problemen i snabbköpet när vi handlar den billigaste köttbiten, kycklingen eller baconpaketet. För handen på hjärtat, hur många är det som alltid köper kravmärkt, trots att vi egentligen borde? Vi vet ju att de där billiga köttbitarna faktiskt satt på djur som nog inte hade det allt för glatt under de dygnslånga resorna till slakteriet.

CKRM, ovanstående är inte en anklagelseakt mot ert beslut, som jag har full respekt för. Det är ett resonerande kring en hållning där jag själv ofta är en fet dubbelmoralist. Jag hoppas verkligen att ni hittar några etiskt tillverkade snügga tröjor. Gör ni det beställer jag gärna en.

***

Det är lätt att få intrycket att det av Kalla Faktas "avslöjande" skulle ha hänt en hel massa saker och visst H&M tycks ha reagerat, vilket i och för sig inte är fy skam. Men den som googlar lite kring frågan inser snart att vidrigheterna uppmärksammades som mest 2005 och att det var då som fårfarmarna pressades till att fasa ut mulesing som metod. Inte på grund av TV4 "avslöjande".

***

Davies 0-2. Det skulle jag gärna ha spelat på.

***

De observanta ser att jag har städat lite bland länkarna, några är på semester och då har jag lagt undan dem, samtidigt som jag har lagt till några nya som jag gillar.

***

Vi ses på fredag.

Tainted Dream

Now I know I've got to
Run away I've got to
Get away
You don't really want any more from me

Knäpp dröm; på en scen, som mest påminner om en skolaula från femtiotalet, befinner sig Sex Pistols och nåt annat oidentifierat band, samtidigt, de slåss och oväsendet vet inga gränser, John Lydon tröttnar och går av, resten av banden också. Upp på scen kliver Depeche Mode. Sen står jag och herr Lydon vid scenkanten och dansar till 'Tainted Love'. Då vaknar jag.

No future for you

"And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance"

En av de mer mossiga -i bemärkelsen otidsenliga- institutionerna i vårt land fick finna sig i att moderniseras 1979. En annan mossig klubb fortsätter att streta emot. Jämställdhet är bara ett av "de små stegens tyranni", låter riddarhusets ordförande, Henric Ankarcrona meddela. En annan av de blåblodiga, Gustaf Douglas, har dock tagit bladet från munnen. I riddarhusets tidning beklagar han sig:

- Jag fruktar att detta adelsmöte inte ens skulle kunnat förmå sig till att rösta för ståndsriksdagens avskaffande.
Tänker han upprepa sin motion ännu en gång vid ett kommande adelsmöte? Gustaf Douglas är bestämd: - Jag ser inte att det vore särskilt menningsfullt.*

Det är inte utan att jag är tacksam för att jag har fötts till livet i en någorlunda normal miljö. Man skulle kunna tycka att de här galningarna har spelat ut sin roll. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag gick samtidigt som tre små adelsmän på universitetet. Familjernas inbördes rangordning var hur tydlig som helst. Samtliga hade legat på internat i grundskolan. Och allt var nu upplagt för att de ska bli framtidens makthavare inom politik, förvaltning eller näringsliv, om därom rådde inga tvivel. Att förneka klassbetydelsen i fråga om makt och inflytande i dagens Sverige är att ljuga. Cirka 60 år av socialdemokratiskt styre har i det här fallet inte gjort någon som helst skillnad.

På förekommen anledning. Music Maesto:



*Arte Et Marte. sid 8

Politisk etik och personlig moral

"Lullabies, look in your eyes,
Run around the same old town.
Doesn't mean that much to me
To mean that much to you"

Jag fastnade framför Kobra igår och det fick mig att fundera en hel del över moral. Programmet handlade om Thailand. Vissa av er som läser den här bloggen är så pass gamla att ni minns en bild från 1970-talet på Transports dåvarande ordförande sittandes på en trapp med en fet cigarr i käften i diktaturens Spanien. Bilden blev den lilla tuva som stjälpte honom, han fick avgå. Även om den svenska solturismen precis hade inletts så åkte inte en fackordförande ostraffat till en diktatur på semester. Skulle Wanja Lundby-Wedin åka till Thailand skulle inte en käft höja på ögonbrynen. Det är idag helt ok att åka till diktaturer på solsemester. Min personliga moral har inget med min politiska övertygelse att göra, tycks vara den allmänna hållningen. Jag har både nära vänner och och arbetskamrater som nyligen har besökt Thailand. Det är människor som ofta berömmer sig för en hög moral, men när det kommer till behovet av värme och sol tycks de ha fått solsting. En snabb sökning hos Amnesty och jag får fram följande info:

"After the 19 September military coup, coup leaders abrogated the 1997 Constitution and issued decrees instituting martial law and restricting the rights to freedom of expression, association and assembly. Martial law was lifted in 41 provinces in December but remained in place in 35 border provinces. Violence continued in the mainly Muslim southern provinces. Armed groups bombed, beheaded or shot Muslim and Buddhist civilians, including monks, teachers and members of the security forces. The authorities arbitrarily detained people and failed to investigate human rights abuses. Two human rights defenders were killed and others, particularly in the south, were at risk of intimidation, threats and attacks. Torture and ill-treatment continued to be reported. Almost 900 people remained under sentence of death. No executions were known to have taken place. Migrant workers were not able to exercise their basic labour rights. Hmong asylum-seekers were forcibly returned by the authorities to Laos."


Hur gör man, eller rättare; vad säger man till vänner och arbetskamrater som precis har köpt en resa till solen, värmen i diktaturer? Ska man vara den lilla moralisten och partykrascharen som syrligt påpekar att deras resa är ett stöd till en orättfärdig regim, eller ska man hålla käft?

När programmet gick mot sitt slut kom jag osökt att tänka på Sex Pistols:

"A cheap holiday in other peoples misery
I dont wanna holiday in the sun
I wanna go to the new Belsen
I wanna see some History
'cause now I got a reasonable economy"

Trevlig resa!

Mossiga uttryck*

"But it really doesn't matter at all,
No it really doesn't matter at all, life's a gas"

T Rex. Marc Bolan. Återigen ett exempel på musik som inte har funnits i min skivsamling eftersom den har funnits hos en del polare. Nu ligger 'Electric Warrior' på hög rotation hemma hos mig. Ok, Marc Bolan var väl kanske inte helt comme il faut bland punkarna även om det förmodligen fanns fler garderobsT Rex-diggare bland punkarna än hos nån annan ungdomskultur när det begav sig. Vilket visade sig med mer eller mindre önskad tydlighet när glamrocken slog igenom.

Griel Marcus beskriver i 'Like A Rolling Stone - Bob Dylan At The Crossroads' hur uttrycket "Where it's at" var ett tidstypiskt uttryck i början av sextiotalet och som var stendött ett par år senare. Han menar att det egentligen är den enda skönhetsfläcken i hela 'Like A Rolling Stone'. T Rex 'Life's A Gas' är också ett exempel på uttryck som var så tidstypiska att de nästan är skrattretande idag. Det var säkert vanligt i London i början av sjuttiotalet. Sen skrev Sex Pistols ett svar; 'Belsen Was A Gas' (Tro det eller ej men det var faktiskt Sids låt!). I och med Pistols låt var uttrycket för evigt -och med rätta- förpassat till historien.

Trots det går jag sen i morse och nynnar på refrängen till 'Life's A Gas'.

***

Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

* Mossig -a -t, något som inte längre är populärt. Vanligt uttryck på stenåldern.

Lokko censurerar Lessing

"You're trying to make your mark in society
Using all the tricks that you used on me
You're reading all those high fashion magazines
The clothes you're wearin' girl are causing public scenes"

Ibland måste en svordom finnas med i ett citat av det enkla skälet att det säger något om personen som just har uttalat den. I Doris Lessings fall räcker det inte med den här svala översättningen som Andres Lokko gör i Svenskan: - Men ärligt talat har jag vid det här laget vunnit alla andra litterära priser man kan vinna i Euriopa förutom just det här. Så det är ju förstås fantastiskt.

Överhuvudtaget är citat slappt. Lessing avbryter journalisten och säger: - Look, I won all the prizes in Europe. Det är inte riktigt detsamma som "Men ärligt talat...". Sen kommer den viktiga passus som Lokko inte vill ha med, men som säger så mycket om denna 87-åriga dam: "Every bloody one". Hur kan man låta bli att ta med svordomen, det övergår mitt förstånd.

***

Att citat tillskrivs Sex Pistols här nere är för att det var den versionen som min mentala juxebox drog igång, inte the Monkees.

Ekonomisk sadism

"You're only twenty nine
gotta lot to learn,
but when your mummy dies
she will not return"

Vi får lov att vara snabba. Naprapaten har förbjudit mig att sitta idag; han hade aldrig träffat nån som var så stel och som fått behandling nyligen och som dessutom inte har gått med stelheten "i tjugo års tid". Kul att vara orginell. Not.

***

Regeringen fortsätter att sätta åt dem som redan har det tufft, nu ska de sjuka bli friska genom att jagas till jobb. Och finns det inget på den sjukes arbetsplats, ja men då får väl den sjuke leta sig ett nytt jobb. Som för att sätta lite extra fart på de sjuka sänks den förlängda ersättningen från 80 till 75 procent. Reglerna ska ändras från och med 1 januari. Det räcker uppenbarligen inte för regeringen att den sjuke lider av nån sjukdom, den sjuke ska dessutom lida lite mer ekonomiskt också. Vad vi ser är att regeringen återigen vältrar samhällsproblem ned på individnivå, för att de ska kunna sänka skatten lite till i enlighet med vallöftena. Inget annat. Skamligt.

***

Kate Nashs D**khead, tillägnas härmed Fredrik.

I'm a Lazy Sod

"You've got me pretty deep baby
I cant figure out your watery love
I gotta solve your mystery
Your sitting it out in heaven above"



Kårhuset i Stockholm 1977 (tack till Markus som visade hur jag ska göra).

Punky Reggae Party

"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."

I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.

Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:

"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"

Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:

"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."

Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.

Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.

No Fun, my Baby, No Fun

"I've been to Hollywood
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"

Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.

***

Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?

30 Years After

"Now I got a reason, now I got a reason
Now I got a reason and I'm still waiting"

I morse lirade min mentala jukebox uppenbarligen LP-skivor: Vaknade med 'Holidays In The Sun' i huvudet, varpå, ktsccchk: Didudidi, Didudidi, Didudidi, Didudidi, "She was a girl from Birmingham. She just had an abortion", dånar loss i huvudet.

Det är mycket punk nu. Inte bara i mitt huvud, utan även i dagens tonårskultur tycks rötterna till punken vara viktiga. Många band är rena copy catsen av Stiff Little Fingers, 999 och The Clash. Hade jag varit 14 idag hade jag väl gått loss på det jag med, men nu? Nja.

Jag tänker egentligen inte så mycket på punken som företeelse idag. På vad den innebar för mig. Jo, ibland gör jag nog det också. Men mer tänker jag på punkarna. Vi som var små mellan 1977-1979 och sökte desperat efter nåt annat än vad ungdomsgårdarna hade att erbjuda i form av kontaktlim och moppesnack. Vi som i stället för att hänga på förortstorget tog tricken in till stan och Gallerian och satt där och hängde i stället; som åkte kors och tvärs över hela stan bara nåt punkband lirade; som hängde på Fyran, Verket och Oasen; som åkte på stryk av raggare och snedtända boffare. Vi som gick på Beyaz, brass och amfetamin. Jag tänker på oss. De flesta av oss klarade sig bra, några riktigt bra, men några av oss dog. Fast ändå, med tanke på hur mycket droger vi konsumerade, är de förvånansvärt få.

Jag har märkt att när jag går på stan tittar jag allt mer efter er. Söker er bland alla främmande ansikten. Ibland dyker ni upp i folkvimlet, på tuben eller i krogvimlet. Vi säger hej och allt det där. Men en sak har slagit mig. Det är oftast medelåders män jag träffar. Med eller utan hår. Det får mig att undra var alla bedagade punkdamer har tagit vägen? Var är ni? Blev ni offer för det patriarkala samhället, ni som var så modiga, som inte vek ner er, som var så vackra; är ni hemma med ungarna och disken? För på krogarna är ni sällan. I och för sig förstår jag det. Det är vårt, männens, revir. En ensam kvinna på krogen ses som nåt skumt, en som söker en karl eller är alkad. Det är väl de två sterotyperna som kvinnor representerar när de går på krogen själva. Och i vårt samhälle finns det inte mycket som är värre än en kvinnlig alkis. Det är trist. Jävligt trist. För jag skulle vilja veta hur det har gått för er. Hur ni mår och vad som har hänt sen sist vi sågs?

Har ni tid så kom förbi Tanto den 2 juni, kl 13.00 för en gammelpunkspicnic. Ta med er en pava Diamant eller Lemon Gin, en fralla, en påse snattade jordnötter och kom. Vi kan sitta där i gräset och garva åt varandras rynkor och förundras över att hela trettio år har gått sen punken intog Sverige.

***

Jag har läst de flesta av er som hörsammat min utmaning "Sju låtar som förändrade mitt liv" och det som slår mig är att många verkligen har tagit fasta på ordet "förändrade", för visst är det så att musik verkligen kan få en att ta ett steg i en annan riktning. Och då inte bara på dansgolvet.

Sju låtar som förändrade mitt liv

"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"

Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.

Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.

Så här ser min lista ut:

1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.

På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.

2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.

Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.

3. Hurricane, Bob Dylan.

1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.

4. Exodus, Bob Marley.

Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.

5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.

"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?

6. Safe European Home, The Clash.

Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.

7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five

Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.

Så ser min lista ut. Hur ser din ut?